Recension
Kärlek i mästerligt täta bilder
FÖRDJUPAR Abdellatif Kechiche har gjort ett mästerverk om kärleken mellan två unga kvinnor. Inte sedan Bergmans ”Persona” har närbilder används med sådan framgång, skriver SvD:s Jeanette Gentele.
”Blå är den varmaste färgen” tog hem inte mindre än tre Guldpalmer i maj, för bästa regi och bästa huvudroller, och det är bara att kapitulera. Den tunisisk-franska regissören Abdellatif Kechiche som fick sitt genombrott med ”Couscous” tar god tid på sig att skildra kärlekshistorien mellan den 17-åriga gymnasisten Adèle och den några år äldre konstnären Emma, men man tröttnar inte en sekund på att titta på Adèle Exarchopoulos som Adèle och Léa Seydoux som Emma.
De nästan tre timmarna går fort eftersom de två är så intensivt närvarande. Kameran är hela tiden tätt inpå dem, man känner sig som om man vore där, hos dem, bredvid dem, ibland nästan mellan dem. Allt som händer, händer i deras ansikten. Men det är framför allt Adèles film. Hennes ansikte speglar åtrå likaväl som smärta i närbilder som inte setts sedan Ingmar Bergmans ”Persona”. Att komma sina skådespelare så nära kan man bara göra på film. Och Kechiche hanterar det mästerligt.