7 000 slavar dog i gruvorna varje år

Slaves söker efter diamanter i Mandanga, Brasilien, sent 1700-tal. (Färglitografi av DK Bonatti, här beskuren.)
Slaves söker efter diamanter i Mandanga, Brasilien, sent 1700-tal. (Färglitografi av DK Bonatti, här beskuren.) Foto: Bridgeman/IBL

Hur fick man en storskalig guld- och diamantbrytning att gå runt? I dag vänder jag mig för ovanlighetens skull till en fråga om konkret arbete. Vi är vana vid att förknippa mineralbrytning med gruvor, men det är också allmänt känt att man kan vaska guld? Allt det här tar ju tid och är kostsamt. Hur gick det till när man bröt guld och diamanter förr?

Under strecket
Publicerad
Annons

Svaret är förfärande, eftersom det visar glimtar av en värld av lidande och ofrihet som många gärna väljer bort att läsa om, men ibland kan det vara på sin plats att redovisa även sådant i bloggen. Som exempel kan vi blicka mot 1700-talets Brasilien, där den här typen av näring var av stor betydelse för landets ekonomi.

Brasilien var det nya stora guld- och diamantlandet under 1700-talets första hälft. Från att knappt ha producerat något guld alls på 1690-talet hade Brasilien på 1750-talet kommit upp i en årlig produktion av mer än 15 000 kilo, vilket gjorde kolonin till en av jordklotets viktigaste ädelmetallproducenter. Näringen dominerades av köpmän i Lissabon som tillskansade sig monopolrättigheter av kungamakten. Arbetet utfördes av afrikanska slavar. Redan 1717, två decennier efter det att mineralfyndigheterna upptäcktes, levde omkring 33 000 slavar i den mineralrika inlandsprovinsen Minas Gerais. År 1735 hade antalet stigit till 96 000, 1786 till över 174 000.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons