X
Annons
X
Recension

Peaux

Konstmusik? Jazz? Rock? Musikerna i slagverkskvartetten Peaux är klassiskt skolade men inte längre notbundna. I stället för att framföra verk av andra tonsättare gör de numera egna "låtar" som får växa fram ur ett musicerande tills de "sitter".
Förutom de gängse slagverken innefattar rekvisitan ett oljefat från Texas, en grå plasthink och synthesizer. Deras releasekonsert på lilla Kafé 44 vid Tjärhovsgatan var heller inte besökt av Berwaldhallens eller Konserthusets publik men av en ung rockpublik.
Ett par av musikerna spelar i rockband, en av dem ingår i Kroumata; de heter John Eriksson, Pelle Jacobsson, Christoffer Thorsell och Karl Thorsson. Skivan är producerad av jazzjournalisten Johannes Cornell.

Det mesta talar för att Peaux medvetet krängt av sig den akademiska korsetten. Förutsättningslöst lyssnar de var och en inåt, och utåt mot varandra. Med eftertänksam minimalism bygger de upp sinnesstämningar, eller snarare tillstånd, av poesi, vemod, eufori, bryskhet, lekfullhet, dramatik, ömsinthet, humor...
Enkelheten är mångbottnad, det renodlade är komplext. Allt är så tydligt glasklart och så chosefritt att jag föreställer mig hur den småskaligt rytmiske filmregissören Robert Bresson - som undvek filmmusik men använde dialogens och de olika ljudens rytm som musikaliska arrangemang - hur han kunde ha fallit för frestelsen att använda den här musiken exempelvis i en film som den andlöst dramatiska Le procès de Jeanne d'Arc.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X