Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

I vattumannens tid? En bok om 1968 års uppror och dess betydelse idag 68 överskattad revolt

I vattumannens tid? En bok om 1968 års uppror och dess betydelse idag

Författare
Genre
Övrig

Förlag: Hjalmarson & HögbergÖvrigt: 276 s.

1968? Var inte det året då bröderna Fåglum tog silver i OS?
Ibland kan man förundras över att slutet av 60-talet fortfarande utgör en självklar referenspunkt. Strängt taget hände ju inte så mycket. Ett smutsigt krig i Sydostasien, några strejker, ett antal missnöjda studenter - och så litet knark, lite naket och en förfärlig massa prat.
Men hur luddigt begreppet ”1968 års uppror” än är sammanfattar det en långtidsverkande generationserfarenhet. Liksom 30-talsdepressionen, som på kort sikt banade väg för Hitler och i ett längre perspektiv den moderna välfärdsstaten, sträcker sig effekterna av 60-talets motkultur långt in i framtiden.
Ändå är mytologiseringen påfrestande. Å ena sidan den ständigt närvarande nostalgin, saknaden efter en tid då allt skulle omprövas och hoppet om de enkla lösningarna ännu levde. Å andra sidan föreställningen att allt som har gått snett sedan 1968 kan härledas tillbaka till en samling gruppkopulerande intellektuella och haschrusiga konstnärer.

Statsvetarna Ulf Bjerelds och Marie Demkers analys av 1968 kryssar säkert mellan dessa ytterligheter. I vattumannens tid? En bok om 1968 års uppror och dess betydelse i dag består till en del av en bekant vandring på minnenas gata: en serie närläsningar av hur upprorsandan kom till uttryck inom samhällets alla områden, från arbetsmarknad till sexualitet.
Men de driver också en övergripande tes om 1968 (även om teori och empiri inte alltid träffas i samma gathörn): den ursprungliga rätten att göra uppror, att tänka själv och ifrågasätta givna auktoriteter övergick i en ultramodernitet där alla normer och kollektiva värderingar per definition blev suspekta.
Det var inte bara svärdet, tronen och altaret som hamnade på historiens sophög utan också de civiliserande krafter som skyddade de svagare i samhället. Ett uppror som ursprungligen byggde på förnuft och solidaritet banade väg för 80- och
90-talens narcissistiska satsa-på-dig-själv-samhälle. Nymarxisten blev nyliberal.

För att upptäcka detta behöver man förstås inte vara statsvetare. Det räcker med att titta på ”Paradise Hotel” eller gå på släktkalas och räkna in skilsmässobarnen.
Men Demker och Bjereld anknyter till aktuell sociologisk och statsvetenskaplig teoridebatt. De ser 1968 som en del av den ”kommunikationella revolution” där gamla motsättningar mellan arbete och kapital har trängts tillbaka av maktkonflikter kring kunskap och information.
Poängen blir då att det nya normlösa samhället avspeglar den nya klass som trätt fram sedan 1968: olika grupper av kunskapsproducenter och informationsförmedlare. Dessa är vinnarna, som befriade från sociala hänsyn och traditionella begränsningar kan berika och/eller förverkliga sig själva. Förlorarna är de som inte har tillräckligt med ekonomiskt och kulturellt kapital för att utnyttja den individuella friheten men drabbas av förlusten av gemensamma värderingar, inte minst inom barnuppfostran och i skolan.

Annons
X

Bjereld och Demker förespråkar därför - ungefär som man ofta ställer 1789 års franska revolutionsideal mot 1793 års excesser - en återgång till det ”goda” 1968 och dess förnuftiga, universella och jämlika modernitet. Som de uttrycker det i en tänkvärd formulering: ”1968 var inte början på något nytt utan slutet på något gammalt”. Uppgiften att sätta ihop samhället igen återstår - och det bör göras på grundval av förnuftig framstegstro och en hälsosam respekt för individen, inte utifrån nostalgi för 50-talet eller postmodern pessimism.
Det är bara att instämma i pläderingen för ett anständigt samhällsfördrag. Ett gott samhälle måste balansera mellan de sociala dygdernas imperativ och individens frihetslust.

Däremot tror jag att Bjereld och Demker övervärderar betydelsen av 1968 - och undervärderar den historiska dynamiken i människans vacklan mellan gemenskap och individualism.
För över 160 år sedan beskrev Erik Gustaf Geijer ”den osaliga nödvändighet” som tvingar människan att ”även
under ömsesidigt hat /.../ utbilda ett allt närmare ömsesidigt beroende.” Gemenskap och solidaritet uppstår (tyvärr) inte ur människans goda vilja, utan växer fram ur delade erfarenheter och yttre tryck. Människan är visserligen kapabel till stor empati och altruism i ögonblicket. Men över tid håller vi ihop för att vi måste, av instinkt kanske, men inte på grund av en spontan sympati.
Det moderna samhället - med sitt välstånd och sin teknik - har gett den västerländska människan en hittills oöverträffad suveränitet i förhållande till sin omgivning.

Detta är grunden för auktoritetsupproret. Vi - och i detta ingår även de som Bjereld och Demker anser som 68-upprorets förlorare - kan alltmer välja i vilken grad vi ska vara beroende av familj, grannar, vänner, arbetsgivare - särskilt om vi allierar oss med den starka staten.
Och har vi möjlighet väljer vi alltsomoftast självständighet och oberoende - och talar desto högre om värdet av gemenskap och fasta normer. Men det gäller mest andra - den egna friheten ger vi oftast upp först om någon tvingar oss, eller på grund av Geijers ”osaliga nödvändighet”.
I den riktningen har historien varit på marsch länge. 1968 var bara en ovanligt förtätad fas i moderniteten. Det mest anmärkningsvärda var att så många intalade sig själva att deras eget självförverkligande var en uppoffring för det gemensamma bästa. Vi borde kunna lära något av det.
Henrik Berggren är ledarskribent i Dagens Nyheter.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Henrik Berggren

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X