Annons
Recension

Matthew E White50 nyanser av skägg

Publicerad

Ibland kan man fråga sig om rockmagin sitter i skägget. Flera är i alla fall de band som varit som bäst när ansiktsbehåringen varit som störst. Ju mer Band of Horses frontfigur Ben Bridwell trimmade sitt forna enstöringsskägg desto sämre blev bandet, till exempel. Ett internationellt barberarförbud borde därför läggas på missionärssonen Matthew Edgar White från Richmond i Virginia. På sin debutskiva ”Big inner”, som släpptes tidigare i år, visade den 31-årige musikern att det bakom hans håriga uppenbarelse fanns en hel värld att upptäcka.

Matthew E White älskar sina referenser och låter jazz, blues, gospel, dub och reggae gömma sig i hans musik. White bryter kanske inte några gränser men å andra sidan erkänner han varken gränser eller begränsningar. Han låter musiken resa dit den vill. Det är lite som att kliva ombord på en Greyhoundbuss någonstans i USA: på vägen görs avstickare, bussen går sönder eller bara kör ett extra varv runt slutmålet. Liksom man måste ha tålamod när man kliver ombord på en Greyhoundbuss ska man ha tålamod när man stiger in på en konsert med Matthew E White. De många långa jam som dyker upp är en del av resan. De ger låtarna vändningar och nya riktningar – de låter alla referenser få komma till tals.

Annons
Annons
Annons