Annons

Stefan Johansson:50-åring ur kurs når ännu fram

”Aniara” är inte bara den mest framgångs­rika operan i Sverige genom tiderna, utan en milstolpe – i den svenska kulturen. Genom att placera sig exakt rätt ­mellan det exklusiva och det populära blev den en succé vars symbolik efter 50 år fortfarande är relevant.

Under strecket
Publicerad
Foto: ENAR MERKEL RYDBERG
Foto: ENAR MERKEL RYDBERG
Foto: ENAR MERKEL RYDBERG

För exakt 50 år sedan, den 31 maj 1959, uruppfördes på Kungliga Operan i Stockholm ett av de märkligaste projekten inom 1900-talets svenska scenkonst, ett ikonverk i efterkrigstidens modernism, Karl-Birger Blomdahls och Erik Lindegrens opera ”Aniara”, ”en revy i tid och rum” efter Harry Martinsons epos. Koreografi av Birgit Åkesson, scenografi av Sven X-et Erixson, Göran Gentele hade regisserat och Sixten Ehrling höll i taktpinnen. Märkligt både som modernt allkonstverk – med till exempel en helt ny och sömlös integration av dans i opera – och som föregångare för en diskussion om människan och vår jord, som väl ännu inte nått sin höjdpunkt.

Nyss fyllda tolv var jag med om genrepet den 29 maj. I första aktens slut har rösterna från den söndersprängda jorden genom den besjälade superdatorn Mima berättat dess undergång för kören, det ur kurs drivna rymdskeppet Aniaras passagerare. Efter den stenstumt döves ”monolog” och Den Blindes frätande klagosång, hördes på ”Mimabandet” skaldens (?) röst uttala sitt ”Xinombra” följt av bortdöende barnskrik. Ridån gick ner och ljuset upp över en beklämt tyst salong, som aldrig hört något liknande. Ingen applåderar. En kvinna några platser bort reser sig och säger lite bortkommet ”Ja, det här var ju inte så roligt”. Vad skulle en oförberedd eller möjligen bornerad operabesökare säga! Man kan behöva skydda sig mot en alltför stark upplevelse. Men i den stunden förstod tolvåringen på parkett att de vuxna var oförmögna att ta hand om världen.

Annons
Annons

”Aniara” var ett allkonstverk inte i Wagners utan i 50-talsmodernismens mening. Birgit Åkesson uttryckte det långt senare som att konstarterna skulle samverka, inte upplösas i varandra. Trots eller på grund av intensiv pressbevakning motsågs premiären av förväntan eller rättare sagt, man visste knappast vad man skulle vänta sig. Ingen svensk diktsamling hade väl någonsin fått en sådan uppmärksamhet som Harry Martinsons epos från 1956 om rymdskeppet som på flykt från jorden kommer ur kurs i rymdens kalla evighet. Karl-Birger Blomdahl hade uttalat tvivel på operan som konstform och med oratoriet ”Anabase” satt fyr på efterkrigstidens stora debatt mellan musikens traditionalister och modernister. Erik Lindegrens ”I speglarnas sal” hade blivit Blomdahls nästa stora verk och denne hade också skapat litterära underlag för Blomdahls och Åkessons baletter ”Sisyfos” och ”Minotauros”.

Nu hade han klippt och klistrat eposet till libretto, med Martinsons ord gjort ”en buljongtärning av en oxe”. Poeten Lindegren var före detta operakritiker och hade översatt 1958 års stora succé, Verdis ”Maskeradbalen”, som nationalopera i gustavianskt ”original”. X-et var en av dåtidens mest brett kända svenska bildkonstnärer. Gentele och Ehrling hade sedan sitt första samarbete i Menottis ”Konsuln” 1952 ett lika intensivt som framgångsrikt samarbete. Med sina originella rollprestationer skrev alla medverkande in sig i svensk teaterhistoria – Margareta Hallin, Kjerstin Dellert, Mariane Orlando, Erik Saedén, Sven-Erik Vikström, Arne Tyrén, Olle Sivall med flera. Tenoren Ragnar Ulfung gjorde outplånligt intryck med en stum scen på en knapp minut.

Annons
Annons

Man kan läsa det mesta om verk och uppsättning i Johan Stenströms ”Aniara – från versepos till opera” (1994). Men Stenström går inte närmare in på det förvånande i att 1900-talets modernism gör försenat intåg på Kungliga Operan under en operachef, Set Svanholm, av vilken man snarast hade kunnat vänta sig en konservativ konstnärlig linje. Svanholm var tidens främste Wagnertenor. Trots att han under 40-talet framträtt i Hitlers Berlin, Wien och Bayreuth hade han direkt efter krigsslutet engagerats till de främsta scenerna i väst.

Under hans sju säsonger som operachef kom den svenska premiären för Alban Bergs ”Wozzeck”, Åkessons första stora baletter, kammaropera och barnopera på annexet Blancheteatern, Ingmar Bergmans debut som operaregissör och beställningar av ny opera och balettmusik av Blomdahl, Sven-Erik Bäck, Ingvar Lidholm och Lars Johan Werle. Av 25 aldrig förut på Operan spelade operaverk var 19 skrivna på 1900-talet. Med fem nyheter var Benjamin Britten den populäraste utländske tonsättaren – och fick liksom Manuel de Falla också inta Drottningholms 1700-talsscen. Men det blev också svenska premiärer för Luigi Dallapiccola, Igor Stravinskij och i dag glömda Beatrice Laufer, då bara den tredje kvinnliga tonsättaren på Operan. Gentele gjorde sina mest nyskapande uppsättningar under Svanholms chefskap. Men man bör också forska i vilken betydelse Svanholms inofficielle dramaturg intendenten Valter Valentin hade för de djärva repertoarvalen.

Kungliga Operan kom att ge 119 föreställningar av originalproduktionen av ”Aniara” inklusive den rekonstruktion som gjordes 1985 med ny koreografi av Margaretha Åsberg. Förutom i fem nordiska städer gästspelade man med originaluppsättningen i Edinburgh, London, Montreal och München. Egna uppsättningar gjordes 1960 av SVT och operascenerna i Hamburg och Bryssel, 1963 i Darmstadt, 1977 i Malmö – där verkets rytm bröts med nedkylande uppläsningar ur Martinsons diktcykel – och 1994 invigde den Göteborgsoperan. ”Aniara” spelades in på skiva i Wien 1960, i Stockholm 1985, ingendera med Ehrling som dirigent eller med Operans kör och orkester.

Annons
Annons

När jag i dag hör dessa eller hellre radioinspelningen från urpremiären slås jag av hur stramt verket är komponerat, med vilken pregnans och ekonomi i uttrycket. ”Aniara” är en kort opera om ett väldigt ämne – 100 minuter musik för 24 år ombord. Dramatisk fokus skiftar utan transportsträckor på några sekunder. En skakig, mjölkig video från den hundrade föreställningen 1968 kallar inte först och främst fram minnen av förgångna upplevelser utan påminner om hur raffinerat enkel och föga uppstyltad uruppsättningen var. Text, musik och regi skapar en dramaturgi för ”revyn om människan i tid och rum” utan intrig eller psykologi, där handling, ämne och mening är identiska. Den väl avvägda musikaliska prosodin i munnen på artister med perfekt textbehandling låter varje ord nå ut.

Blomdahl använder sitt personliga tonspråk för att skildra tillståndet i rymdskeppet och för de stämningsskapande mellanspelen. Det är passagerarnas, körens musik, Mimarobens och Den blinda poetissans arioson, Sången om glasblåsan och Isagels danser. Kring Isagel och Poetissan, dessa ljus i rymdens mörker, har Blomdahl skapat en underskön klangvärld. En andra nivå är parodin – i vidaste mening – och parafrasen. Dit hör den musik som är populär på rymdskeppet, som både vi och personerna på scenen hör, ”rymkadetters glada sång” i marschtakt, högkomikern Sandons slagdänga om ”Blärran”, frälsningspsalm och insinuant kabarékuplett om Libidella. Men parafrasen uttrycker också den falska och pompösa diktatur som tar över rymdskeppet.

Annons
Annons

De populärkulturella referenserna har åldrats förvånansvärt litet – de är enkla och känns därför allmängiltiga också när förebilderna bleknat bort. Svårast att smälta i dag är kanske parodin på den nu så högt värderade Sjostakovitj i andra aktens floskulösa jubileumsfest. Men 1959 hörde många i Västeuropa den kontroversielle ryssen som en regimens tonsättare. En särskild musikdramaturgisk funktion hade de så kallade elektroniska inslagen, ”Mimabanden”, som ”hajpades” starkt inför premiären. Dessa förment ”elektroniska” ljudband är tvärtemot vad som ofta påståtts i all sin primitivitet både stämningsfulla och uttrycksstarka. Det är närmast vad som kallades ”konkret musik”, collage av bearbetade klanger, röster, buller, textfragment.

I iscensättningen av denna text som i hög grad saknar dialoger konfronteras de musikaliska stilnivåerna mot flera tydligt åtskilda dramaturgiska skikt: ett episkt med Mimarobens och körens berättelser, riktade direkt till åskådaren; ett starkt ”icke-föreställande”, teatralt men antidramatiskt, i Åkessons koreografi; ett av ”teater på teatern” i populärmusiknumren och de rymddrivnas ritualer; ett dramatiskt i de få starka vändpunkterna – katastrofen då rymdskeppet kommer ur kurs, Mimans död, regimens attack mot revoltörerna. Genteles uppsättning förstärkte draget av episk teater à la Bertolt Brecht med klart uppbyggda slutna avsnitt där stilisering och reflektion balanserade musikens suggestion och stoffets känslodjup.

”Aniara” är utan konkurrens den mest framgångsrika svenska operan. Men också ett märkesverk för efterkrigsmodernismen på Kungliga Operan, konservatismens förmenta högborg, som med uruppsättningen för en tid intog en ledande roll inte bara i musiklivet och inom operan som genre utan i hela konstlivet, ja, den svenska kulturen. Reprisen 1985 uppfattades av många som riskabel. Tålde den kvartssekelgamla uppsättningen verkligen scenens ljus och kritiska blickar från en publik som inte varit med 1959? Under 50 år har många velat påskina att verkets unika framgång berodde på Blomdahls maktställning i kulturlivet. Snarare var det väl framgången som gjorde Blomdahl till en maktfaktor – professor i komposition vid Musikhögskolan 1960 och musikchef vid SR/SVT 1965, efter att i ett decennium på ett sätt som man i dag knappast kan föreställa sig ha folkbildat om nutida musik i tv-rutan. Han gick bort 1968, samma år som den hundrade föreställningen av ”Aniara”.

Annons
Annons

Femtio-årsjubileet har inte inneburit någon ny uppsättning. En mindre utställning i Operans foajé och ett samtal på Confidencen på födelsedagen markerar jubileet. Men kanske det är mer intressant att fråga vad som hänt med svensk opera sedan dess. Är vi radikalare i dag än då? Hur står sig den musikdramatik som skapats efter ”Aniara”? Frånsett att den legendariska produktionen genom all scenkonsts förgängliga karaktär blev svår att konkurrera med, kan och bör man fråga sig varför en svensk opera aldrig senare upplevt en jämförbar succé. Vad kan en tonsättare eller librettist lära sig av ”Aniara” i dag? Att ett libretto aldrig kan bli för kort, att skriva opera aforistiskt, utan transportsträckor? Att inte ”gå ner sig” i sitt uttrycksbehov.

”Aniara” skapades i sin tid av sin tid, av alla medarbetare och mottagare, medier och publik, inte bara av de sex män och en kvinna som signerade verk och världspremiär. Man förringar inte dessa sju stora andars konstnärliga insats genom att betona att de i all sin radikalism inte skapade i något elfenbenstorn. De var en elit men inte exkluderande, de hade skarpa sinnen för sin omvärld, absolut tonträff i sin samtid. Är det möjligt att en ”Aniara” bara var möjlig i en epok då modernismen fortfarande slogs mot en traditionell konstsyn? Men att verk och originaluppsättning drog massor med publik kan inte bortförklaras med dåtida ”hype”. Ett nyskapande scenkonstverk uppnår inte 119 föreställningar om inte konstnärerna, intuitivt och på ett sätt som publiken upplever som äkta, placerar sig exakt rätt mellan det exklusiva och det populära. Varje ny svensk opera borde vara ett verk av vår tid som ”Aniara” var det av sin, lika radikalt och oväntat. Fler vill i dag skriva opera än på 50-talet, det finns fler operascener och det beställs generöst. Möjligen har ingen av landets scener på länge fått ett förslag som likt ”Aniara” förenar ett oavvisligt aktuellt ämne med lika suverän tidskänsla i uttrycket.

Annons
Annons

En ny uppsättning av verket ”Aniara” vore å andra sidan också både tänkbar och självklar – verket är minst av allt stendött. Men den måste lika självklart vara helt annorlunda än den som nu jubilerar. Hur mycket vi än beundrar bilder – rörliga eller stilla – av dekor, regi, koreografi så tillhör Genteles, X-ets och Åkessons insatser scenkonsthistorien. Verket ”Aniara” blir en modern klassiker när ett nytt team – oberört av minnen och med respekt bara traditionens utmaning – gör sin nya tolkning av Martinsons, Lindegrens och Blomdahls verk. Ett rymdskepp ur kurs som metafor för en mänsklighet som lämnat naturen, jorden och sin humanitet bakom sig är knappast mindre relevant nu än 1959.

Stefan Johansson
Stefan Johansson är chefdramaturg vid Kungliga Operan

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons