Recension

Kreolska riket

Under strecket
Publicerad
Annons

Kolonialismen var ett enda långt helvete, menar många historiker och samhällsvetare. Andra anser att den trots grymhet och rasism ändå innebar framsteg i den kolonialiserade världen. Detta torde vara en av de största och mest omskrivna frågorna i modern historieforskning.
En av kolonialismens följder är att den har skapat en hel litteraturform som brukar kallas för ”postkolonial”. Nobelpristagaren V S Naipaul, till exempel, fasar över att betecknas som en postkolonial författare, även om hans erfarenheter onekligen är både koloniala och efterkoloniala. Kanske är beteckningen väl slarvig. Den postkoloniala litteraturen innehåller lika många former och erfarenheter som litteratur i allmänhet. Men det står ändå klart, att just denna genrebeteckning inneburit inte minst ett sökande efter författares, deras folks och deras kulturers rötter, en sorts global hembygdsrörelse med starka inslag av identitetsproblematik och kulturanalys. Vem är jag? Vilka är vi? Och vilka var vi?

Många författare har kommit att absorberas av kolonialisternas språk och kultur - än en gång är väl Naipaul ett viktigt exempel - fast har samtidigt begivit sig på jakt efter ursprunget, efter en sorts nollpunkt där någonting fanns innan allt det andra började.
En sådan författare är Luis Cardoso, bosatt i Portugal men bördig från det nyligen självständiga Östtimor. Som så många andra i den postkoloniala litteraturen skriver han således på den forna kolonialmaktens språk. Han introducerades häromåret på svenska med en gripande roman, ”Krönika om en överfart”, där just centrala frågor om identitet och kolonialismens kulturella och politiska frågor stod i centrum. Nu har Irene Anderberg översatt vad som är andra delen av en trilogi om en timoresisk erfarenhet, om känslan av kluvenhet i brytpunkten mellan två kulturer och språk.
Men i Uggleögon, vildkattsögon är det den timoresiska kulturen, folkloristiken och traditionen som helt dominerar scenen. Läsare av fantastiska berättelser från Latinamerika lär känna igen sig och frågan är om inte Cardoso kastat både ett och två ögon i García Márquez berättelser. Sämre förebild kan man onekligen ha.
Det är en vild skröna om en timoresisk familj, döpt katolsk där fadern är katekeslärare. Han är en man i vad som förefaller vara strax under den övre medelåldern och i det tidsspannet befinner sig också hustrun. Nu ska man inte ta detta med tiden för allvarligt, ty här är den upplöst och mångfacetterad. Befinner vi oss strax efter andra världskriget eller under tiden för den kinesiska kulturrevolutionen? Säg det.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons