X
Annons
X

21.54 fick SOS samtalet: - Min syster är död

Det står en frusen ängel på gravstenen i granit, över fredsduvan som är ristad mellan två framsträckta händer. Här vilar Fadime Sahindal, född den 2 april 1975, död den 21 januari 2002. Nej, inte död. Avrättad. Skjuten med två skott, kanske var det tre, av sin pappa i en hall på Sköldmövägen i Uppsala, hemma hos sin lillasyster.
Ett år har snart gått. Minnet av Fadime har inte bleknat. Fortfarande letar sig människor till hennes grav på Gamla kyrko- gården i Uppsala. Från ett inplastat foto ser hon på oss, blicken väjer inte en tum. Bredvid vilar en bild på Pela, hon som också dödades i den manliga hederns namn men inte fick någon svensk grav. Tvärsöver gången, 20 meter bort, står det Lindesjö-Derakhshan på en sten. Jag gräver fram förnamnet under snön: Vår älskade son Patrick, 1973 - 1998.
Han var mannen som Fadime älskade, mannen som körde ihjäl sig i en oförklarlig bilolycka mellan Uppsala och Stockholm den 3 juni 1998, samma dag som de skulle flytta ihop.
Mellan två gravstenar på Gamla kyrkogården
vävs den ofrånkomliga sanningen: här vilar två människor som ville leva ihop. Hela livet. I stället dog de med mindre än fyra års mellanrum.

Ingen av dem kan längre berätta vad som hände. Men mordet på Fadime finns utrett i en 281 sidor tjock förundersökning, i ett kurdiskt drama som inleds med lillasyster Songüls paniksamtal till SOS. Då är klockan 21.54 måndagen den 21 januari 2002:

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X