Annons
X
Annons
X
Kultur
Krönika

Isabelle Ståhl: 2014 har verkligheten blivit lite för verklig

En av de bästa texterna i Sara Danius glimrande essäsamling ”Husmoderns död och andra texter” handlar om Don DeLillos roman ”Vitt brus” från 1985, där två universitetslärare som undervisar i cultural studies kör tre mil längs böljande fält för att titta på ”Amerikas mest fotograferade lada”. Ett fyrtiotal bilar samt en turistbuss har stannat till vid ladan. Bruset av knäppande kameror tilltar. ”Ingen ser ladan: de tar foton av att ta foton.”

DeLillos roman handlar om ett 1980-tal då postmodernistiska teoretiker hade deklarerat att verkligheten bara är en fiktion, en fetisch i ett oändligt spel med kopior av kopior, avbilder av avbilder. Litteraturen är varken sannare eller ärligare än något annat teckensystem, varken ädlare eller meningsfullare. Vi lever i en hyperrealitet, där samhället inte definieras av produktion utan av cybernetiska modeller, underhållnings- och kunskapsindustrier, enligt den franske filosofen Jean Baudrillard. På 1970- och 80-talen gjorde han succé med sina teorier om att ”det verkliga” inte längre har någon betydelse och knappt kan sägas existera alls. Vi bombarderas av tecken och bilder som inte refererar till något utanför sig själva men som får stå som modeller för det verkliga. Ett exempel som fortfarande känns aktuellt är hur reklamens bilder av kvinnor skapas i en dator men får stå modell för en mänsklig, verklig kvinnlighet.

**I ”Vitt brus” är **verkligheten dränerad och sönderdelad i ord, bilder, siffror, fakta, diagram, statistik, prickar, vågor, partiklar och stoft. Tv-sända katastrofer, jordbävningar, översvämningar, massmord och terrordåd på avlägsna platser låter människor känna någonting sublimt: en bävan, en känsla av att något skulle kunna hända på riktigt.

Annons
X

”Det enda som väcker oss är katastrofer. Vi önskar oss dem, vi behöver dem, vi är beroende av dem. Så länge de inträffar någon annanstans”, skriver DeLillo. Katastrofen är ett stycke ren och oblandad verklighet som människor kan läppja på framför tv:n. Katastrofen är människans obarmhärtiga mått: inför katastrofen krymper vi till oförargliga kryp på planetens yta, skriver Sara Danius.

Jag slås av hur daterad ”Vitt brus” på många sätt verkar vara. Katastroferna ses alltid med betraktarens distans. De fungerar som ett opium för en välmående västerländsk akademisk medelklass som upplever sig ha förlorat kontakten med riktiga känslor och verkliga händelser. Tillvaron tycks erfaras av en dator som aldrig känner kroppens värk, åldrandet, svagheten, och rädslan för att tappa fotfästet och falla ur.

Det är en verklighetsupplevelse som känns främmande i Västeuropa 2014. Kriserna har tvingat miljoner hushåll att byta samhällsklass nedåt, och tvingar människor till Sverige för att tigga pengar till sina familjer. Det är krig i Europa. Mängden klimatflyktingar ökar. Katastroferna och kriserna är alldeles för nära för att användas som tv-underhållning. De är inte plötsliga händelser och spektakel, utan en smygande, krypande försämring, ett vatten som stiger långsamt, och som gör den av Baudrillard och DeLillo så eftertraktade verkligheten mer kännbar än vad de kunde drömma om.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se
    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X