Annons
X
Annons
X
Kultur
Krönika

Hynek Pallas: 20-årig fallbeskrivning kusligt aktuell

Jusqu’ici, tout va bien... jusqu’ici, tout va bien... jusqu’ici, tout va bien.”
Den 31 maj 1995 – på söndag exakt 20 år sedan – var det världspremiär för Mathieu Kassovitz ”La haine” (Hatet). Det är en film vars titel ovanligt nog är lika bra i svensk tolkning: ”Medan vi faller” är ett koncentrat av historien (lånad ur westernfilmen ”Sju vågade livet”) om en man som faller från ett höghus, den som boxaren Hubert berättar för vännerna Saïd och Vinz i Parisnatten.
”Jusqu’ici, tout va bien” (Så här långt allt väl), upprepar den fallande mannen. ”Men det viktiga är inte fallet – utan landningen”, avslutar Hubert.
”La haine” var berättelsen om ett samhälle i fritt fall och svallvågorna blev enorma när den landade. Strukturen var enkel – tre vänner, en pistol – men budskapet om maktlösheten utanför Paris centrum och en värld bortom dåtida fransk film var svårsmält. Rasism och klass lindandes in i amerikansk filmestetik och kom ut som ett moralspel om ödet och den fria viljan.

**”La haine” **var så magnifik att den på egen hand borde ha petat in ordet banlieue (förort) bredvid liberté, égalité, fraternité. Men jag flyttade till Paris samma sommar och minns hur upploppen aldrig fick plats på Libérations förstasida om de inte hade letat sig in i stadskärnan. Och polisen var så vredgad och de vände ryggen åt Kassovitz i Cannes.
Paris var en märklig plats det året. En stad lamslagen av bomber, där ”La haine” blev en elchock när Bob Marleys ”Burnin’ and lootin’” sparkade igång de dokumentära upploppsbilderna.
Jag såg filmen på Boulevard Saint-Germain utan att förstå slanguttrycken och tog igen skadan på en öde matiné i London samma vinter. Jag visste det inte då, men fem år senare skulle en visning med efterföljande samtal bli avgörande för mitt yrkesval.

Så lyssnade jag spänt när BBC 4 i april sände radiodokumentären ”Twenty years of hate”. Journalisten åker till Chanteloup-les-Vignes, förorten där filmen spelades in, träffar skådespelare och lokalbefolkning och undrar: var ”La haine” enbart ett historiskt drama eller en föraning om något annat?
”Den skulle inte ha haft någon humor i  dag”, säger en sorgsen röst. ”En jude, en arab och en svart kille skulle inte trovärdigt kunnat spela vänner. Nu har vi Front National. Och radikal islam.” Jo. Religionen lyser 20 år senare med sin frånvaro i filmen. Men det var nästan en icke-fråga då: trots att bomberna 1995 planterades av algeriska Groupe islamique armé diskuterades de till exempel inte främst som ett utslag av religiös fanatism.
Med dagens Frankrike för ögonen är vi därför många som undrar hur en ”La haine  2” skulle se ut. Och vi tycks få svar. Kassovitz, som länge värjt sig mot att alltid mätas mot filmen han gjorde som 26-åring, kovände efter Charlie Hebdo-attentaten – det behövs något nytt när alla till sist fattar att det inte finns något ”Jusqu’ici, tout va bien”.
Fast den sorgliga sanningen är ju att hela Europa borde ha delat filmens och den svenska titelsättarens insikt redan för 20 år sedan: vi faller, och vi måste planera för hur vi bäst ska landa.

Annons
X
Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X