Annons
X
Annons
X

2-åring i vuxen kropp

Vi har alla narcissistiska drag, sunda och osunda, och samhället erbjuder numera många narcissistiska flyktvägar. Så skrev vi på gårdagens Idagsida. Desto viktigare är det att vi lär oss att hantera narcissismen, hos oss själva, och hos andra. Psykoterapeuten Sandy Hotchkiss ger goda råd i sin nya bok Men jag då?

Illustration: Guje Engström

Alla ni som haft en fulländad uppväxt med perfekta föräldrar och aldrig under livets gång blivit skadeskjutna kan sluta läsa här. Ingen? Nähä, tänkte väl det.
Vore det så att vi haft en mycket trygg barndom och alltid bemötts med den rätta balansen av osjälvisk varm kärlek och lagom sträng klokhet skulle vi förmodligen klara av alla relationer med glans. Vi skulle älska oss själva och andra på ett sunt sätt, och ingen skulle kunna skada oss psykiskt.
Men detta är en utopi, en fantasitillvaro, en sådan som de mest självskadade, narcissisterna, kan hitta på om sig själva, för att blåsa upp sin tomma självkänsla. Vi är väl alla mer eller mindre bräckliga. Och ju svagare vårt Jag är, desto större hot är de människor som kompenserar sin inre tomhet genom att blåsa upp sitt ego och bli utrymmeskrävande och kontrollerande.
Utifrån den nyutkomna bok jag nämnde i gårdagens artikel - Men jag då? - skriver jag om hur vi bäst hanterar narcissister. Fladdrar de bara förbi i tv-rutan eller i kändistidningar utgör de förstås inga problem. Men om din partner, din chef eller din gamla förälder är en person som pendlar mellan karismatisk charm, iskall likgiltighet och plötsliga vredesutbrott riskerar du att råka illa ut.
Författaren till Men jag då? Hur man överlever tillvarons narcissister, (Svenska förlaget), den amerikanske psykoterapeuten Sandy Hotchkiss, tar med läsaren till Jagets födelse för att vi ska förstå vem narcissisten är bakom den arroganta och fåfänga ytan.

Jaget - vår realistiska uppfattning om oss själva som separata individer - föds inte fix och färdig. Under vår allra första levnadstid är vi inte särskilt medvetna om oss själva som ett separat jag. Vi bara är och allt är jag. Får vi inte det vi vill, omedelbart, skriker vi rakt ut, tills vår önskan på ett magiskt sätt blir tillfredsställd.
Med tiden, efter några månader, inser vi, i takt med vår ökade rörlighet, att vi är en egen person. Samtidigt är vi mer eller mindre ett med vår viktigaste vårdnadshavare, mamma. Är hon bara där och svarar på våra
behov, känner vi oss trygga att utforska världen.
Men när vi börjar tulta omkring bemöts vi plötsligt på ett nytt sätt: mammas älskade ansikte blir strängt, och hon säger nej ibland. Den jublande tultaren drabbas av skamkänslor och blir väldigt ledsen. Nu måste han få hjälp av den kärleksfulla mamman för att kunna hantera dessa svåra känslor - så att han kan ge sig ut på upptäcktsfärd igen.
Och så håller vi på, fram till treårsåldern, då vi normalt sätt blivit färdiga med vad psykologerna kallar separations-individuationsfasen. I den åldern bör vi ha fått en realistisk uppfattning om gränserna mellan oss själva och andra, om vad man får och inte får göra, en god självkänsla och en förmåga att härbärgera den smärtsamma skammen som kommer så fort vi nekas något.

Annons
X

Men denna process går snett om mamma försvinner tidigt ur vårt liv och inte ersätts fullgott av någon annan, om hon inte har den rätta orken att konsekvent sätta gränser och samtidigt trösta och älska oss, eller om hon själv är narcissistisk och
bara accepterar sidor och beteenden hos oss som höjer hennes egen självkänsla.
Psykologerna brukar säga att en person med en narcissistisk personlighetsstörning är en människa som känslomässigt är kvar på en tvåårings mognadsnivå. Att vara en sådan, eller att leva med en sådan, är ytterst problematiskt.
Sandy Hotchkiss pekar ut fyra olika strategier för den som försöker bryta en ohälsosam relation med, eller som försöker hantera, ”någon av dessa kontrollerande, egoistiska personligheter”: Känn dig själv. Se verkligheten som den är. Dra gränser. Odla ömsesidiga relationer.
Efter att ha beskrivit strategiernas huvuddrag applicerar hon dem på olika verkligheter, så här gör du om ”din” narcissist är din livskamrat, din kärlekspartner, din arbetskamrat, din chef, dina åldrande föräldrar, din tonåring ... men här nöjer vi oss med att beskriva grundprinciperna:

Narcissisternas attityder och beteende väcker många olika känslor hos människor som kommer i kontakt med dem. Man kan både attraheras och stötas bort.
Men det stora problemet är att deras förvanskningar av verkligheten kan leda till att man börjar ifrågasätta sig själv och tvivla på sin egen verklighetssyn. Deras sätt att hantera sin starka avund - genom att nedvärdera och förakta andra - kan inge mindervärdeskänslor. Och deras ibland plötsliga vrede, exploatering av andra och diffusa gränser mellan sig själva och andra kan vara skrämmande. Man kan känna sig utsatt och kränkt.
Därför är första strategin att iaktta sig själv och sin känslor. Om en och samma person gång på gång manar fram skam, vantrivsel, vrede och i synnerhet idealisering hos dig själv och andra är det tecken på att du befinner dig i närvaron av en narcissist. Vet du vem du har att göra med har du lättare att försvara dig.
Tänk på att narcissistens sätt att agera handlar om att projicera sin egen skam på andra. Ta därför inte hans eller hennes utfall så personligt, du är bara hans eller hennes redskap. Lär känna dina ömma punkter, så slipper du överreagera när de trampas på.
Bristande verklighetsuppfattning är narcissistens främsta kännetecken. De tenderar att idealisera, förvränga fakta, göra mer eller mindre grova överdrifter, förneka och till och med blåljuga. Syftet är att undvika allt verkligt som framkallar skam och att istället underblåsa fantasier som låter dem behålla sina idéer om sin egen betydelse och makt.
Det är lätt att dras till sådana människor, bli deras medbrottslingar genom att beundra och tillmötesgå dem, därför att de får oss att känna oss att viktigare och mer levande. De behöver oss lojala för att uthärda sin outhärdliga skam, och vi behöver dem för att fylla ett tomrum inom oss själva.
Därför är den andra strategin att se verkligheten som den är. Att kunna idealisera andra, se de goda sidorna, är viktigt, men var inte så naiv att du tror på någons godhet eller vänliga avsikter när han eller hon i själva verket exploaterar dig. Problemet är inte om någon är ond eller god, utan om du kan hantera din medmänniskans fel och brister.

Om en person nära dig ljuger,
bedrar, ringaktar eller skadar andra, sviker förtroenden, utnyttjar andra eller visar sig kall och hårdhjärtad, måste du ha klart för dig att du förr eller senare kommer att utsättas för samma behandling. Och tro inte att du genom din kärlek kommer att förändra honom eller henne, det går knappast i någon relation, än mindre i ett förhållande med en narcissist, som saknar förmågan att möta medkänsla med medkänsla.
Narcissister har förblivit psykologiskt sammansmälta med den allsmäktiga vårdaren (mamman), och detta förblir mönstret för deras samspel med andra. De behandlar andra som om de finns till enbart för att tillmötesgå dem och uppfylla deras önskemål, och de bryr sig inte om människor som de inte kan utnyttja på något sätt.
Därför är den tredje strategin att dra gränser, att ta kontroll över din tillvaro. Sandy Hotchkiss går in i detalj på hur du ska förbereda dig inför ett möte med en narcissist där du tänker tala om vad du kan gå med på och vad du inte kan gå med på, vad du förväntar dig av honom eller henne och så vidare. Här kan jag bara konstatera att det verkar vara en mycket känslig och svår uppgift, eftersom narcissisten är så lättkränkt.
Man ska vara bestämd, men ändå vänlig och artig. Visa dock inte för mycket empati, eftersom det kan uppfattas som beskyddande och nedlåtande. Och tänk på att det är en tvååring du har att göra med, känslomässigt sett.

Den fjärde och sista strategin är att i princip välja bort umgänget med narcissistiska människor, särskilt om du själv kommer från en familj med många narcissistiska drag. Då är du extra sårbar.
Odla istället förhållanden där båda parter bidrar med något och båda vinner något. ”Vad som ges och vad som tas emot behöver inte vara klart uttalat och heller inte exakt likvärdigt, men det är viktigt att båda tycker sig få något av värde i utbyte mot det de själva ger.”
Du kan känna dig lyckligt lottad om du befinner dig i en relation där både du och din partner uppskattar varandra för dem ni är, där var och ens individualitet respekteras och där
uppsatta gränser iakttas. Även om du, liksom många, många andra, tillhör de sårade med en dålig självkänsla så har du tydligen haft turen att hitta en frisk vän eller en frisk kärlekspartner.
Kanske du en gång själv blir så frisk att du kan börja umgås med dina åldrande narcissistiska föräldrar utan att gå under.

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X