Annons

Mattias Legnér:1900-talet öppnade ögonen för klimatet

Den politiska frågan om klimatet och människans påverkan har blivit allt mer central. Forskningen har utvecklats enormt under de senaste 100 åren, men någon lätt överskådlig lösning finns ännu inte.

Publicerad
En övergiven gård i South Dakota under 1930-talets ”Dust bowl”.
En övergiven gård i South Dakota under 1930-talets ”Dust bowl”.

En överväldigande majoritet av klimatforskarna menar att människan bidrar till att förändra det globala klimatet genom sina utsläpp. Från att ha varit enbart ett vetenskapligt problem har växthuseffekten blivit den överskuggande miljöfrågan i internationell politik. Vägen från vetenskap till politik har dock varit lång, som historikern Spencer R Weart visar i sin bok The Discovery of Global Warming (Harvard University Press, 228 s).

Att jordytans temperatur har varierat kraftigt genom tiderna har varit känt bland naturforskare ända sedan den moderna naturvetenskapen tog form i slutet av 1800-talet. Växthuseffekten som dynamit i internationell politik är emellertid ett mycket senkommet tillskott. Först på 1980-talet, en tid efter att allt fler forskare börjat se samband mellan antropogena (mänskliga) utsläpp och globala temperaturförändringar började krav på politiska åtgärder att formuleras.

En viss växthuseffekt är helt nödvändig för människan. Atmosfären håller klimatet så behagligt att människan kan bebo planeten, det insåg vetenskapsmän som fransmannen Joseph Fourier redan under tidigt 1800-tal. Vattenångan är den främsta växthusgasen och behåller värme i luften. Atmosfären fungerar alltså som glaset i ett växthus: när solen lyser på det värms husets inre upp. Utan växthusgaser skulle jorden vara nästan lika kall som Mars med en genomsnittlig temperatur om –23 grader Celsius. Antagligen skulle livet inte ha utvecklats alls under sådana omständigheter.

Annons

Växthuseffekten som ett begrepp var helt nytt på 1930-talet då hobbymeteorologen Guy Stewart Callendar förde fram den provokativa hypotesen att industrin årligen släppte ut miljontals ton koldioxid som bidrog till att förändra klimatet. Callendar ignorerades naturligtvis – han betraktades inte ens som någon riktig vetenskapsman (han arbetade som ingenjör), och hans budskap lät helt orimligt. Det var förmätet att tro att människan kunde påverka något så ofattbart som hela jordens klimat. Ökade koldioxidutsläpp skulle absorberas av haven, och därför skulle inte mängden koldioxid i luften stiga.

Grundsynen i dåtidens naturvetenskap var starkt positiv. Det innebar att man förutsatte att all teknisk utveckling förbättrade människans livsvillkor och gjorde livet drägligare. Vetenskapsmännen i sina vita rockar och laboratoriemiljöer betraktades som mänsklighetens undergörare: med deras kunskaper kunde sterila öknar förvandlas till prunkande trädgårdar. Det lokala klimatet antogs bli mildare när människan röjde skog och anlade åkrar, en tro som fick sig en allvarlig knäck under 1930-talets hårda stormar i västra USA. ”Dust bowls” blev namnet på en omfattande miljökatastrof då mycket av jordmånen från nybruten mark eroderade bort för att i stället svepa in Washington D C i enorma dammoln.

Den sedan 1800-talet rådande natursynen förkunnade att människan visserligen kunde påverka sin lokala miljö på negativa sätt, men i ett globalt sammanhang kunde naturen tåla vilka påfrestningar som helst. Industrialiseringen förde kanske med sig obehagliga avgaser, men de var bara farliga så länge den synliga röken andades in.

Tidig forskning intresserade sig inte för förändringar i samtidens klimat. Det var inte ett politiskt problem och kunskaperna om vad som styrde klimatet ens på lokal nivå var mycket begränsade. Geologer blickade bakåt mot en svunnen tid då temperaturen var mycket lägre och is täckte stora delar av planeten. Geologisk forskning av forntida glaciärer visade snart att det inte hade funnits bara en istid utan flera. Istäcket hade krupit fram och tillbaka över Europa gång på gång, och detta faktum – att klimatet var så föränderligt – fascinerade kanske inga politiker eller journalister men väl forskare.

Ännu på 1950-talet var klimatforskningen mycket splittrad. Man kan säga att den stod på tre ben. För det första fanns meteorologin som ännu var ett mycket grovt instrument för att förstå väderbildning. Meteorologerna var upptagna med statistik och hade fullt upp med att försöka förutspå vädret nästa dag. En historisk dimension saknades då meteorologerna var helt i händerna på grovt tillyxade modeller och en mycket ung datorteknik.

Historien återfanns i stället hos geologin, där studier av glaciärers rörelser och vulkaners utbrott belyste klimatfrågor. Det fanns redan på 1800-talet geologer som trodde att stora vulkanutbrott påverkade klimatet på global nivå. Flera stora vulkanutbrott (på Island 1783 och i Indonesien 1815) hade skjutit upp enorma mängder stoft i atmosfären och på så sätt sänkt temperaturen så att missväxt och svält blev följden i delar av världen.

Dessutom uppstod en ny vetenskap, oceanografin, som från och med 1950-talet kunde visa att viktiga kunskaper om hur det globala klimatet fungerade stod att finna i havens djup; tidigare hade man enbart stirrat upp i skyarna eller ner i marken. Utforskningen av havsströmmarna kom igång efter andra världskriget och de tidiga oceanograferna fascinerades av hur det pågick en ständig cirkulation av kallt respektive varmt vatten som påverkade klimatet. Ytterligare en vetenskap som börjat intressera sig för klimatfrågan var astronomin, där det förekom djärva teorier om att temperatursvängningar kunde bero på förekomsten av solfläckar. I dag menar man snarare att det är rörelser i planetens axel som påverkar tillgången till solvärme.

På 60-talet förändrades det politiska klimatet. Rachel Carsons bok ”Tyst vår” kom ut 1962 och sände ett ramaskri, först genom det amerikanska samhället, och översattes snabbt till andra språk. Carson visade hur bekämpningsmedlet DDT hade oanade biverkningar och att det inte bara påverkade naturen utan också människan. Atombombshotet var ett annat överhängande miljöhot som Spencer Weart skrivit om tidigare. Det fanns en utbredd föreställning om att testbombningarna kunde påverka hela jorden. Att människan kunde manipulera något så enormt komplicerat och svåröverskådligt som klimatet framstod inte längre som otänkbart.

Försöken att mäta temperaturen historiskt genom att borra iskärnor i glaciärer påbörjades i slutet av 50-talet. Den amerikanska regeringen uppmuntrade vid denna tid polarforskningen starkt, inte minst eftersom den kortaste vägen till ärkefienden Sovjetunionen gick över Arktis. Vid ett eventuellt kärnvapenkrig, som hade blivit det mest överhängande hotet mot mänskligheten, skulle bombplanen svepa över isvidderna för att leverera sin dödliga last. Att öka kunskaperna om polartrakternas geografi och klimat blev en prioriterad säkerhetspolitisk fråga.

Men det handlade inte bara om säkerhetspolitik utan också om en framtidsbild som dominerade ända in på 80-talet. Den visionen målade upp en värld som gick in i en ny istid! Idén om ett varmare och mer oförutsägbart klimat hade inte nått en läsande allmänhet. Jag minns själv hur jag som barn fick lära mig att vi nalkades en ny istid – kunskaper om växthuseffekten fanns visserligen, men ännu inte i den lägre grundskolans läroböcker.

Weart pekar ut ett paradigmatiskt skifte i synen på globalt klimat. Vindkantringen från istidsvarningar till larm om en accelererande växthuseffekt ägde rum under slutet av 70-talet. Då började amerikanska medier uppmärksamma den omfattande forskning som under en längre tid hade bedrivits om koldioxidutsläppens verkningar. Allmänheten kände ännu inte till särskilt mycket om förbränningen av fossila bränslen, utan trodde i regel att klimatförändring berodde på smog, atombombssprängningar, kemiska gifter och andra dramatiska effekter.

Det var inte bara medial uppmärksamhet som låg till grund för en ändrad syn på klimatet, utan också nya vetenskapliga belägg. Studier av en nyborrad iskärna, den så kallade Vostok-kärnan, bekräftade tidigare misstankar om sambandet mellan koldioxidhalt och temperatur i atmosfären. Samtidigt rapporterade oceanografer om nya forskningsresultat som visade att havsnivån hade stigit med kanske 15 centimeter sedan mitten av 1800-talet, på grund av nedsmältning av glaciärer och polernas is.

Ytterligare ett par år senare gjordes en annan upptäckt som fick stor uppmärksamhet i medierna: ett omfattande hål i stratosfärens ozon över Antarktis. Här var inte koldioxid boven utan halogenerade kolväten som framför allt användes i kylsystem. Som historikern J R McNeill påpekar i sitt översiktsverk Någonting är nytt under solen. Nittonhundratalets miljöhistoria (SNS förlag, 455 s) möttes resultaten om ozonet först med skepsis eftersom de inte stämde med satellitdata, men snart visade det sig att satelliterna hade programmerats att stryka extrema observationer eftersom de – teoretiskt sett – inte var möjliga!

De politiska reaktionerna på freonutsläppen blev mycket snabbare än vad gällde koldioxiden. Varför? Jo, ett förtunnat ozonskikt innebar att antalet dödsfall i hudcancer skulle skena i västvärlden till följd av ökad ultraviolett strålning. Antalet fall av hudcancer sägs numera ha ökat med en eller två miljoner i världen på grund av de senaste decenniernas uttunning av ozonet. Ultraviolett strålning försämrar också immunförsvaret men effekterna är dåligt kända, så vi känner ännu inte till den fulla omfattningen av de hälsoproblem som
orsakas av strålningen. Under 1990-talet följde en stark internationell reaktion på användningen av freoner. Produktionen av dem har minskat kraftigt, men på grund av stabiliteten hos klorfluorkolföreningar kommer de att stanna länge i atmosfären. McNeill kallar tiden 1970-2070 för det ”ultravioletta seklet”, och det århundradet har vi alltså bara påbörjat.

Problemet med koldioxidutsläppen har till skillnad från freonerna inte någon lätt överskådlig lösning. När forskarna hade belagt att koldioxid påverkar klimatet började krav på politiska åtgärder resas. Men klimatet är enormt komplicerat, till och med på lokal nivå. Den internationella klimatpanelen IPCC grundar sina uttalanden på diplomatiskt formulerade texter som det finns en bred konsensus bakom, men man har inte kunnat enas om exakt hur mycket temperaturen har stigit under 1900-talet eller vilka konsekvenser klimatförändringen kommer att få i framtiden. Det försvårar naturligtvis politiska beslut som syftar till att bromsa växthuseffekten.

De som förespråkar en aktivistisk politik menar att vi i dag påverkar klimatet för lång tid framöver, och att politisk tvekan inte blir legitim bara för att vi inte känner till hela sanningen. Bland skeptikerna återfinns ett brett spektrum av motståndare, från de som fullständigt förnekar att människan påverkar klimatet till de som visserligen erkänner klimatförändringarna men ändå menar att ekonomisk tillväxt måste prioriteras framför miljöfrågor. Bland dessa märks särskilt amerikanska makthavare som hävdar att internationella avtal som Kyotoprotokollet hämmar det inhemska näringslivet för mycket. USA och Australien har ännu inte ratificerat detta avtal. Tillsammans står de för en tredjedel av världens antropogena växthusgaser. Trots det trädde Kyotoprotokollet ändå i kraft i februari 2005, eftersom en majoritet av världens stater hade erkänt det.

Före 1900-talet hade människan inte någon möjlighet att förorena luften på global nivå. År 1900 hade Europa fått ett stort industricentrum i och med tyska Ruhrområdet. Därmed inleddes en ny period i människans miljöhistoria – den industriella eran. Sura regn blev ett symptom på de höga svavelutsläppen och att industrin kunde förbränna allt sämre kol. Efter andra världskriget stod i stället östblocket för de värsta utsläppen: Sovjetunionen och Östeuropa var fram till och med 1989 inte mottagliga för miljöpolitiska påtryckningar. Politiseringen av miljöfrågorna under de senaste två decennierna beror nog i första hand inte på de vetenskapliga resultaten eller den mediala uppmärksamheten, utan på upplösningen av världens uppdelning i ett väst- och östblock. Det kalla krigets slut har inneburit helt nya möjligheter till internationellt samarbete för att hindra växthuseffekten från att skena, men vad världens politiker och näringslivsrepresentanter väljer att göra i praktiken återstår att se.

Mattias Legnér
Mattias Legnér är verksam som historiker vid Högskolan på Gotland

Annons
Annons

En övergiven gård i South Dakota under 1930-talets ”Dust bowl”.

Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons