Recension

Finlands krönika/1860-18781800-talskrönika giltig för vår egen tid

Författaren och professorn Zacharias Topelius gav en heltäckande bild över de politiska, sociala och ekonomiska förhållandena i Finland mellan åren 1860-1878 i en nu, sent omsider, publicerad krönika. Med ett flyhänt språk tecknade han ett samhälle vars problem även vi kan känna igen oss i.

Under strecket
Publicerad
Annons

”Om Gud ville förläna tre gånger mera tid, än jag nu kan disponera, ville jag gerna sammanställa de strödda blyertsdragen till en bild. Men det vore förmätet att hoppas. Således skriver jag blott för mitt nöje; ingenting mer.”
Så uttrycker sig Zacharias Topelius i ett skrivhäfte den 27 oktober 1870, på elfte året efter att ha inlett de anteckningar som nu sent omsider kommit ut i bokform under titeln Finlands krönika. Starten skedde i januari 1860; sista inslaget är daterat den 4 oktober 1878. De nitton åren sammanfaller med Topelius mest aktiva tid, som historieprofessor, prorektor och rektor för Kejserliga Alexanders-Universitetet i Helsingfors och samtidigt som epiker, centrallyriker, psalmdiktare, operalibrettist, sagoberättare. Under sin livstid beskylldes Topelius för mycket - ryssvänlighet, svekomani, arrogant inställning till studentkåren - men aldrig för bristande flit.
”Finlands krönika” är ett nytt prov på hans flyhänta skrivförmåga, ett värdigt komplement till Svenska litteratursällskapets föregående topelianska storsatsning, ”Leopoldinerbreven” (SvD 5/1-2004).
”Leopoldinerbreven” är en svit kåserier, publicerade i Helsingfors Tidningar, där Topelius var verksam som redaktör åren 1842-60. För varje person med intresse för dagligt liv och politiska förhållanden i storfurstendömets huvudstad är breven en guldgruva. Varför publiceringen i bokform dröjt halvtannat århundrade är obegripligt, liksom också att en utgivning av brevens omedelbara förlängning i tidsplanet dröjt ända till 2004. Ändå planerade Topelius dotterson och biograf Paul Nyberg redan på trettiotalet att göra bok av ”Finlands krönika”, men varken han eller Torsten Steinby i början av åttiotalet lyckades slutföra projektet. Det har först nu fil lic Rainer Knapas gjort, med den äran.

Annons

Zachris Topelius må ha nedtecknat sin krönika blott för sitt nöje - det gjorde han väl också med ”Fältskärns berättelser” och ”Hallonmasken”. Faktum kvarstår att ”Finlands krönika” ger en närmast heltäckande bild av de politiska, sociala och ekonomiska förhållandena i Finland under den period anteckningarna omspänner. Författarens privatliv har fallit utanför ramen, dock inte de personliga kommentarerna. En och annan örfil utdelas, bland annat åt ”minst värdig biskop Ottelin”, vilken i samband med Alexander II:s Finlandsbesök i september ”jamade H.M. några obegripliga ord på tyska till möte vid ingången och såg ut som ett stekt gödsvin”.
Kejsaren, som Topelius tenderar kalla storfursten, bemöts däremot genomgående med till hängivenhet gränsande högaktning, men bilden av Alexander harmonierar rätt väl med eftervärldens syn på envåldshärskaren. Det fanns en kejserlig klockarkärlek till Finland. I S:t Petersburg, för att inte tala om Polen, var risken för attentat kronisk, men den allvarligaste incidenten i Helsingfors inträffar under en morgonpromenad (den 19 september), då en skolflicka med sax klipper en hårtuss från
kejsarens ”stora, vackra hund, ett saktmodigt kräk, som villigt lät klappa sig utan att fråga efter rang och uniform”.
Vad generalguvernörerna beträffar faller ingen eugen schaumansk slagskugga över dem. von Berg, Rokassowski, Adlerberg, de tre utövarna av ämbetet inom ramen för ”Finlands krönika”, får alla klart godkänt av krönikören. I synnerhet den förstnämnde prisas för sina insatser i samband med lantdagen, tullgränsen och myntreformen; vid en jämförelse väger lynnighet och härskarlater lätt. Gemensamt för ryska satraper med Finlandskommendering är att de ”komma hit som ryssar från hjertat till fotabjället, men vexa småningom in i vår separata ställning och blifva, sig sjelfva ovetande, slutligen dess målsmän”, skriver Topelius den 15 januari 1871.
Vid det laget har mycket hunnit hända, sedan den första anteckningen gjordes: genomgripande politiska reformer, interna konflikter, icke minst språkliga, både vad gäller tvångsryskan i skolorna och den inhemska kraftmätningen, med hegelianen Snellman och
topelianen Topelius som antagonister, den ene talesman för ett enspråkigt finskt Finland, den andre för rikedomen i två kulturer - dessbättre segrare i det långa loppet. Annat i krönikan handlar om fluktuationer och fallissemang inom näringslivet, akademiska tilldragelser, kulturella evenemang, väder och vind.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons