X
Annons
X
Recension

Bellman levde på 1800-talet 1800-talet en sorgfri tid för Bellman

Carl Michael Bellman var ingalunda glömd och föraktad under 1800-talet, som många forskare gjort gällande. Tvärtom dyrkades han, framför allt i manliga ordenssällskap och bland kungatrogna borgare, men också på landsbygden. Men det var en censurerad och salongsanpassad trubadur man hyllade, visar Johan Stenström i sin nya bok.

Det finns bara en enda svensk poet som hållit sig levande i över 200 år, och det är Carl Michael Bellman. Hans dikt har lästs, sjungits och älskats i vitt skilda miljöer, såväl folkliga som intellektuella; förståtts och missförståtts på mångahanda vis. För att nu inte tala om alla fräcka historier som har berättats om honom. Därför ägnar sig Bellman särskilt väl för så kallade receptionsstudier, som tar fasta på hur litterära texter mottagits, använts, imiterats, tolkats, vantolkats och omarbetats till nya uttrycksformer. Källmaterialet är i detta fall så överväldigande att ingen forskare hittills lyckats överblicka mer än valda delar.

Lundaforskaren Johan Stenström har i ett nyutkommet digert verk, "Bellman levde på 1800-talet", ändå lyckats samla en kolossal mängd vittnesbörd om Bellmanreceptionen under något mer än hundra år efter skaldens död 1795. Enligt en vanlig uppfattning bland litteraturforskare skall diktaren i början av denna period ha varit bortglömd eller föraktad för att sedan återupptäckas av de unga romantikerna kring Atterbom. Men Stenström visar att Bellman intensivt dyrkades under hela 1800-talet, framför allt av städernas borgerskap och i maskulina ordenssällskap som Par Bricole men också bland aristokratin och även bland allmogen på landet. Bellmansbysten på Djurgården blev tidigt en samlingsplats för "bellmanianernas" rituella dyrkan (själva ordet "bellmanianer" myntades för övrigt på 1800-talet).

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X