Annons
X
Annons
X

100 år av svensk demokrati måste firas ordentligt

Tryckfrihetsförordningens 250-årsfirande fick för liten offentlig uppbackning. 2018 fyller den svenska demokratin 100 år – detta måste vi se till att uppmärksamma på ett bättre sätt, skriver Olle Wästberg.

(uppdaterad)
Svenska tryckfriheten 250 år
Foto: IBL

I dagarna kulminerade ” Tryckfrihetsförordningen 250 år”. Inget annat land har haft tryckfrihet så länge. Yttrandefriheten är mer central än någonsin, nu när allt fler stänger in sig i informationsbubblor där verklighetsuppfattningar sällan ifrågasätts. Tryckfrihetsförordningen har i 250 år gett möjlighet till en gemensam offentlighet. Yttrandefriheten är nödvändig både för demokrati och för att samhällen ska kunna ha kontrollerade styrelser fria från korruption.

Mot den bakgrunden har ”Tryckfrihetsåret” fått alltför liten spridning och offentlig uppbackning. Det har skrivits en del, ambassader har haft seminarier, Kulturhuset en utställning, Raoul Wallenberg Academy seminarier i Stockholm och New York, Publicistklubben ska ha tryckfrihetsfest etcetera.

Men föga offentlig kraft har lagts bakom jubiléet. Det borde vara en lärdom inför att den svenska demokratin blir 100 år 2018. Det var 1918 som Sveriges riksdag – efter lång kamp och stort motstånd – beslöt att vårt land skulle få lika och allmän rösträtt för både män och kvinnor. I det läge vi nu har, där demokratin på många håll ifrågasätts, bör jubileumsåret vara en central svensk uppgift.

Annons
X

För fyra år sedan motionerade Leif Pagrotsky i riksdagen om att en nationalkommitté borde skapas för att förbereda 100-årsminnet av demokratin. Det finns nu en parlamentarisk grupp som sysslar med detta, men det ser inte ut att bli en allomfattande aktivitet som mobiliserar civilsamhället.

Sverige är dåligt på att lyfta fram jubileumsår. 2007 skulle Astrid Lindgren blivit 100 år. Det uppmärksammades tämligen lite och vi tog inte chansen att påminna i andra länder om vår mest lästa författare.

Den genom tiderna största svenska författaren, August Strindberg, fick Strindbergsåret 2012. Regeringen anslog 1,2 miljoner. Något större genomslag fick året inte.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Vi kan jämföra med andra länder: Norge satsade 56 miljoner kronor på Ibsenjubileet 2008 och fick Ibsenpjäser spelade över hela världen. Don Quijote-året 2005 finansierades med 270 miljoner kronor av den spanska regeringen. Och HC Andersen-året fick av den danska regeringen lika mycket. Det rörde sig i dessa fall om satsningar både i det egna landet och internationellt.

    Några svenska jubileer har dock varit framgångsrika: Linnéåret 2007, ”Märkesåret” 2009 (200 år sedan förlusten av Finland) och Raoul Wallenberg-året 2012. Jag var som generaldirektör för Svenska institutet i ledningen för de två första och sedan ansvarig för Raoul Wallenberg-året.

    Det som gjorde dessa jubileer framgångsrika var naturligtvis ekonomiska anslag. På Linnéåret spenderades cirka 100 miljoner kronor varav 31 kom från staten, resten från näringslivet.

    I god tid tillsattes nationalkommittéer. För Märkesåret och Raoul Wallenberg-året leddes den av utrikesministern och för Linnéåret av landshövdingen i Uppsala Anders Björck.

    I nationalkommittén kunde man samla relevanta statsråd, myndigheter, civilsamhällesorganisationer och näringsliv. Det blev möjligt att få en bred förankring och omfattande aktivitet.

    Linnéåret syntes över hela världen. Raoul Wallenbergs 100-årsminne uppmärksammades i 52 länder. Bilden av Sverige både som naturvetenskapligt föregångsland och när det gäller mänskliga rättigheter stärktes.

    Om vi satsat mer internationellt på tryckfrihetsförordningen och på våra största kulturpersonligheter skulle det spelat en roll för Sveriges anseende.

    Lärdomen av den svaga uppmärksamheten kring tryckfriheten är att Sverige skulle behöva planera för jubileer i god tid. Det skulle kunna ske genom en permanent samordnare som spanar och lägger fram förslag. Det skulle också behövas en speciell ”jubileumsstiftelse”, eftersom det är mycket krångligt för staten att ta emot sponsorpengar.

    2018 är inte bara den svenska demokratins 100-årsjubileum utan också det år Ingmar Bergman skulle blivit 100 år. Det är hög tid för kulturdepartementet att samla alla intressenter för att förbereda Ingmar Bergman-året. Ingmar Bergman är fortfarande en av de mest uppmärksammade svenskarna. I New York 2002 kunde jag se hur man varje dag hela året någonstans kunde se en Bergman-film.

    Det är nu vanligt att tala om ”svenskhet”. Om någonting är svenskt och som vi bör vara nationellt stolta över är det demokratin. 2018 bör präglas – inte minst i skolorna – av att vi nu haft 100 obrutna år av folkstyre.

    Det kräver dock att regeringen nu skapar ett kansli för arbetet och att den i samarbete med riksdagen snabbt tillsätter en bred nationalkommitté där alla delar av samhället ingår.

    Olle Wästberg

    Olle Wästberg är tidigare generalkonsul i New York och tidigare generaldirektör för Svenska institutet.

    Annons
    Foto: IBL Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X