X
Annons
X
Denna artikel infördes i SvD den 10 februari 1998.
Denna artikel infördes i SvD den 10 februari 1998.

Den historiska fotnoten har inte haft det lätt under senare år. Den har hånats som pretentiös och auktoritär, förlöjligats som ett uttryck för sterilt pedanteri och akademisk uppblåsthet.

Postmodernistiska kritiker har kallat den ett fikonlöv som bara finns till för att skyla forskarnas nakenhet. Utanför den akademiska världen verkar allt fler hålla med Noel Coward: ''Att läsa fotnoter är som att tvingas gå ner och öppna ytterdörren när man är mitt uppe i en kärleksakt.''

Detta har lett till att allt fler historiker använder allt färre fotnoter. Glömd är den överdådiga tid i början av seklet då det tyska Warburginstitutet publicerade avhandlingar där det kunde finnas fyra skikt av fotnoter, alltså fotnoter försedda med fotnoter som i sin tur hade fotnoter och fotnoters fotnoter.

Sådana excesser behöver vi inte reprisera. Men fotnotens historia har sina heroiska inslag, som Princetonprofessorn Anthony Grafton visar i sin The footnote. A curious history (235 s, Harvard University Press). Hans bok är en grundlärd studie som omvärderar flera gamla föreställningar om fotnotens ursprung och framväxt. Det är också något av en kärleksförklaring till fotnoten, en skrift där dess vänner kan hämta kraft och argument inför belackarnas anstormning.

Annons
X

Dessvärre står Graftons förmåga att berätta sin historia inte i paritet med hans lärdom. Boken är dåligt disponerad och har karaktären av ett antal uppsatser som häftats ihop utan att författaren brytt sig särskilt mycket om i vilken ordning de kommer. Dessutom nöjer han sig inte med att vara lärd utan försöker emellanåt lätta upp framställningen med metaforer som är långt ifrån lyckade. Han kan till exempel ge sig till att likna fotnoter vid hårt slagna servar i tennis. Rent smaklös blir han då han liknar dem vid toaletter (de göms undan, blir samtalsämnen endast då de inte fungerar etc). Men den som kan överse med några sådana övertramp blir rikligt belönad med kunskaper om den viktiga roll fotnoten spelade när det fria sanningssökandet blev ett kunskapsideal i Västeuropa under 1600- och 1700-talet. Och bokens drygt 500 fotnoter bjuder som sig bör på både stimulerande anmärkningar om föregångarna och utförliga hänvisningar till källorna.

Ser man bara till utanverket kan man tro att fotnoten kom till så snart någon kommenterade en annans text. Teologer fyllde tidigt hela bibliotek med exegetiska utläggningar om Bibeln och kyrkofäderna. Juristerna ägnade sig åt liknande aktiviteter. Berömda är de så kallade glossatorerna vid universitetet i Bologna under 1100- och 1200-talet. De kommenterade den antika romerska lagtexten Corpus juris civilis genom att skriva in anmärkningar, så kallade glossor, mellan raderna eller i marginalen.

Men även om anmärkningarna rent typografiskt påminner om fotnoter är de något helt annat. Bibeln eller den romerska lagsamlingen är auktoriteten, glossorna är bara kommentatorns tillskott. Den moderna historiska fotnoten är som bekant något helt annat. Den anger den auktoritativa källan eller bearbetningen, i huvudtexten finns författarens tolkningar och slutsatser.

En del anser att fotnotens främsta uppgift är att bereda utrymme för sarkasmer om andra forskare eller det behandlade ämnet. Edward Gibbon torde fortfarande vara den oöverträffade mästaren i den genren. Hans ''Det romerska rikets nedgång och fall'' (första bandet kom 1776) späckades med frispråkiga kommentarer i form av fotnoter. En av dem som drabbades var kyrkofadern Origenes. Om honom skrev Gibbon att han gick så långt i sin strävan att ''tillintetgöra Frestaren'' att han kastrerade sig. Och i fotnoten: ''Eftersom det var hans allmänna metod att tolka Bibeln allegoriskt, förefaller det olyckligt att han just i detta fall anammade den bokstavliga innebörden.'' Sådant upprörde mer än en from läsare på den tiden.

Men det är inte i de ironiska reflexionerna vi skall söka ursprunget till den moderna historiska fotnoten. Det är i stället i det 1600-tal som såg de gamla naturvetenskapliga dogmerna ifrågasättas av Bacon och Descartes, Bibelns historiska sanningshalt av La Peyrére och Spinoza, den politiska auktoriteten av frondörer i Frankrike och puritaner i England. Överallt ställdes frågor om belägg och bevisvärde.

Historikerna fick det särskilt besvärligt. Plötsligt hade de inte bara enväldiga furstar och klerikal intolerans att tampas med, en betydligt mer hotfull attack kom från naturforskarna. I sin oerhört inflytelserika ''Avhandling om metoden'' från 1637 avfärdade Descartes historia och humaniora i allmänhet som ett tidsfördriv utan större vetenskapligt värde än resor. De bevisade bara att mänskliga föreställningar och seder varierar. För honom var det endast matematiken som kunde förläna vetenskapen den precision och allmängiltighet som krävdes för att ge en sanningsenlig bild av världen. Några historiker besvarade utmaningen genom att försöka forma sina arbeten efter Descartes modell. En av dem var engelsmannen John Craig som ställde upp matematiska formler över i hur snabb takt en källa förlorade i trovärdighet. Med hjälp av sin ekvation ansåg han sig till och med kunna förutsäga när alla vittnesmål om Kristi levnad skulle avfärdas som ovederhäftiga.

Andra valde en annan väg och de blir hjältarna i Graftons bok. De två han sätter främst är Pierre Bayle (1647-1706) och Jean Leclerc (1657-1726), som båda brukar räknas till upplysningens föregångare. Bayle var fransk skriftställare och protestant. Han fick så småningom fly till Rotterdam på grund av religionsförföljelserna i hemlandet. Han var en förkämpe för religiös tolerans och ville visa att alla dogmatiska läror var oförenliga med förnuftet. För honom var det passioner och temperament, inte åskådningar och teorier, som bestämde människans handlingar.

Hans flerbandsverk "Dictionnaire historique et critique" började ges ut 1697, utökades 1702 och kom i nya upplagor långt in på 1800-talet. Den skattades högt av stora delar av det bildade Europa under 1700-talet. Voltaire ägnade mycket tid åt att läsa och kommentera Bayle, som kombinerade historisk överblick och filosofisk reflexion på just det sätt som blev upplysningens kännemärke. Många ansåg att Bayle var subversiv och främst ute efter att undergräva Bibelns auktoritet. Själv påstod han sig vara en sann kristen, en protestant i ordets rätta bemärkelse, alltså en som ständigt ifrågasätter dogmer. Bayles metod var att avslöja motsägelser mellan tidigare historikers påståenden och källorna, mellan källorna inbördes och mellan källorna och förnuftet. Han ansåg att den kända historien var en parad av lögner. Alla hade bara ägnat sig åt att förvrida fakta för att komma åt sina fiender.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

Bayles "Dictionnarie..." består till stor del av fotnoter och fotnoters fotnoter. Ständigt lade han till nya. I huvudtexten återgav han berättelser om framträdande personers liv och död, bisarrerier och åsikter. I fotnoterna värderade och kritiserade han dem samt angav sina källor. Hans metod ledde efterhand till ett sammelsurium av fotnoter om stort och smått och hans strävan efter att kommentera allt och alla till att han blev allt vidlyftigare. Edward Gibbon skrev i sin dagbok: ''Jag läste artiklarna om Jupiter och Juno i Bayles Dictionnarie. Den om Jupiter är väldigt ytlig. Juno tar upp 17 sidor, men en stor del av den har, som vanligt, inte med ämnet att göra. En lång utredning om när horn blev symbolen för bedragna äkta män, ett otal reflexioner, en del originella, andra synnerligen triviala...Jag tror att Bayle snarare har läst många böcker än besitter verklig bildning.''

Resultatet blev alltså inte det bästa, men grunden för Bayles metod var ny och fruktbar. Den förfinades av en annan hugenott och intellektuell flykting, Jean Leclerc. Han vistades också i Rotterdam, skrev böcker och redigerade tidskrifter i alla tidens frågor samt hade en utpräglad begåvning för den eleganta sammanfattningen. Han studerade också fotnotens vetenskapliga funktion liksom dess språkliga form. Tack vare fotnoten hade ''lärdomens republik äntligen blivit ett rike av förnuft och ljus, inte av auktoriteter och blind tro, som den så länge varit'', skrev han.

Leclerc hade stort inflytande i det sena 1600-talets och tidiga 1700-talets tankeutbyte mellan skribenter, översättare och tryckare. Det resulterade så småningom i något som liknar ett modernt system för dokumentation i fotnoter. Runt hela Europa samverkade författare och förläggare för att göra varje aspekt av texten lättare att ta till sig för läsaren.

Det som nu växte fram var en helt ny form för historiskt framställning, en teknik för att redovisa två parallella berättelser. I huvudtexten fanns den historiska berättelsen, i fotnoterna berättelsen om hur historikern kommit fram till sina resultat. Ur detta växte den moderna historieskrivningen fram, den historieskrivning vars särart består i att den försöker fästa lika stor vikt vid båda berättelserna.

Grafton är inte den förste som betonar den moderna historieskrivningens skuld till upplysningen. Men hans bok är den hittills mest genomgripande omvärderingen. Under åtminstone ett sekel var den etablerade sanningen nämligen att den moderna historieskrivningen uppstod i Tyskland vid mitten av 1800-talet och att Leopold von Ranke (1795-1886) var dess urfader.

Att historieskrivningens historia sett ut på det sättet har sina orsaker. Ämnets akademiska etablering ägde rum under 1800-talets sista decennier. Det var en tid då konservativ nationalism härskade inom den humanistiska forskningen. Då passade inga respektlösa upplysningsmän som förebilder, men den solitt konservative professor von Ranke i Berlin var idealisk för rollen. Han gjorde stora insatser för historieforskningens professionalisering. Hans seminarier och forskarutbildning blev mönsterbildade i hela världen. Men han ville också framstå som den källkritiska fotnotens fader. På sin ålders höst påstod han sig ha slagits av dess betydelse i något som närmast liknade en uppenbarelse och utan några förebilder. Det var en version som hans lärjungar mer än gärna tog till sig.

Vid den tiden hade en del historiker börjat ifrågasätta von Rankes källkritiska stringens. Särskilt kritiserades han för att i så hög grad ha använt diplomatrapporter utan att ifrågasätta deras sanningshalt. Diplomaterna hade i många fall gjort färggranna rekonstruktioner av händelser som de inte själva upplevt, rapporterna färgades av konventioner om vad sådana texter skulle innehålla och de var ofta mer inriktade på att lansera egna teorier än på att rapportera vad som verkligen inträffat

Men fortfarande bestod inskolningen till akademisk historiker av att lära sig stämmorna i hyllningskören till von Ranke. Därför tog det ytterligare ett halvt sekel innan någon gick till källorna för att granska hans påståenden om sin roll som den moderna fotnotens skapare. Då visade det sig att han länge försökte undvika fotnoter. Att sätta dit dem uppfattade han som en tung plikt eftersom de störde linjen i framställningen. Han betraktade länge den rena berättelsen utan fotnoter som den ideala formen för historieskrivning. Innerst inne ville han förverkliga romantikens berättarideal. Det var andras krav på dokumentation som hindrade honom från att göra det, något som han beklagade i flera brev.

Grafton och andra historiker har gett den historiska fotnoten ett nytt ursprung och därmed en ny innebörd. Det som tidigare främst associerades med den konservativa tyska historismen blir nu ett uttryck för den radikala uppgörelsen med förlegade dogmer under 1600-talets vetenskapliga revolution och ett uttryck för 1700-talets kritiska förnuftstro. Därmed blir fotnoten en del av upplysningsprojektet. Det borde förläna den större respekt, åtminstone från dem som fortfarande hyllar rationellt sanningssökande.

I vilken typografisk utformning den än må framträda är fotnoten fundamentet för det kritiska förhållningssätt som präglar den moderna historieskrivningen när den är som bäst. Om man betraktar historikernas produkter i ett längre tidsperspektiv är det uppenbart att huvudtextens litterära form inte har förändrats särskilt mycket under seklernas lopp. Det är i historikernas berättelse om sin forskning och sina källor som de stora förändringarna i historieskrivningen har skett.

Fotnoten garanterar inget i sig själv. Sanningens fiender kan mycket väl försöka använda den för att sprida sina lögner. Men när de tvingas förse dem med fotnoter blir de betydligt lättare att avslöja. Det är faktiskt bara genom att begära solida källhänvisningar som vi kan stå emot dem som försöker förfalska historien. Det kravet formade en gång den historiska fotnoten. Eller var det kanske tvärtom? Alltså fotnoten som tvingade fram en ny syn på vad som är trovärdigt i historien.

Annons
X
Annons
X

Denna artikel infördes i SvD den 10 februari 1998.

Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X