Foto: Tomas Oneborg / Svenska Dagbladet
Mat & dryck

Viggo Cavling: Sagan om Spanjorskan är inte trovärdig

Viggo Cavling har testat den nyöppnade krogen på Östermalm och är inte övertygad.

Sagor. Ett finare ord för detta fenomen år 2017 är storytelling. Att vi hittar på något för att ha något att tro på. Det bästa exemplet är förstås Gud. Förr var livet så jävligt att det enda sättet att härda ut var sagan om Gud och tron på att när allt elände är över kommer vi till paradiset.
Med tiden fick vi det lite bättre och då skickade Gud ned sin ende son till jorden för att frälsa oss. Den storyn börjar i ett stall och slutar med att Jesus sitter vid sin faders högra sida i himlen.
It’s too good to be true, fick jag lära mig i en kurs i modern dramaturgi. Den ena regeln när vi ska berätta en saga är alltså: överdriv inte. Den andra är: var konsekvent. Det går inte att blanda fantasy med socialrealism. Det får inte vara för många pruttskämt i en Ingmar Bergman-film. Och skrattar du inte åt en Woody Allen-film så är den dålig. En saga ska vara rimlig och sitta ihop för att funka.

Annons
X

Spanjorskan har precis som många nyöppnade krogar en story att berätta. Problemet är att sagan hackar både när det gäller trovärdighet och konsekvens. När någon vid grannbordet vill ha en lättöl får denne veta att det minsann inte finns lättöl i Spanien, följaktligen inte heller på Spanjorskan. Efter denna lektion säljer en annan servitris på mig en Melleruds pilsner. Oklart hur många barer i Madrid som serverar öl från Dalsland. Min son beställer in en Fanta av servitris nummer 1, men det finns inte, enligt servitris nummer 2, som istället serverar min son en Coca Cola utan att fråga om han vill ha något annat. Coca Cola uppfattar jag för övrigt som en amerikansk dryck, kalla mig gärna gringo. Min öl gör entré efter att första tallriken landat på bordet, något jag finner mycket irriterande. (På kvittot läser jag att den heter Cruzcampo, men den såldes in som Melleruds.) Denna gång är den galiciska mjölk-kon ljummen, förra gången jag beställde samma rätt var den kall. Priset är 165 kronor. Kossan från Spaniens nordvästra hörn ska enligt menyn vara hängmörad i MINST 35 dagar. Det är något med den uppgiften som sätter igång fantasin. Var sker denna process? I källaren? Krogen har ju bara haft öppet i några veckor. Hur länge kan en köttbit häng-möras? Vad händer efter 100 dagar? Är det bara jag som tycker att kött är en form av färskvara? Tramsigt, jag vet, men när sagan inte håller skenar gästernas fantasi.

Bottenplattan i den spanska bond-omeletten för 85 kronor är smak- lös, å andra sidan är tomatsåsen på tok för salt. Inte heller tonfisktartaren är speciellt god. Röran med avokado tar liksom över och stryper fisken. Okej att selleri och gurka skapar ett visst tuggmotstånd, men beställer en fisk är det fisk en vill ha, som Emil skulle ha sagt.

undefined
Foto: Tomas Oneborg / Svenska Dagbladet

Vi är här för att testa den spanska måltiden brunch. Jag sitter så att jag kan se rakt in köket. Jag gillar inte att det är smulor på marmorskivan där maten läggs upp. Luckan i ett krogkök ska ALLTID vara skinande ren. Det är kökschefens ansvar. Det är restaurangcheens uppgift att serveringspersonalen aldrig går runt tomhänta och alla ska ha tydliga uppgifter, så att man som gäst inte behöver svara på samma fråga flera gånger.

Jag har även varit här på lunchen. Då serverades jag trött fisk och sönderstekta grönsaker. Och så har jag varit här på kvällen och då fick jag några riktigt små pilgrimsmusslor med chorizo, som smakade seg korv. Den lättsotade calamarin var även den smaklös, men bönorna fick godkänt. Servisen var först totalt ointresserad, men efter lite viftande i baren fick vi beställa. Det rådde stor förvirring bakom baren och mitt i ruschen en lördagkväll börjar personalen putsa bestick.

Precis som på många andra krogar i Stockholm serveras här mellanrätter och då har man valet mellan att lämna krogen hungrig eller få en nota som är alldeles för hög i förhållande till vad man faktiskt fått i magen. Okej, inte många går på krogen för att spara pengar, men här tycker jag att Spanjorskans granne Nybrogatan 38 hittat en linje som funkar. Deras koncept stavas hyfsat prisvärda varmrätter. Båda krogarna har samma ägare, Bockholmengruppen. Totalt ingår ett tiotal krogar i koncernen, som enligt SvD Näringslivs genomgång omsätter 188 miljoner och gör en knapp förlust. Det som började med en skärgårdskrog är nu en ganska spretig koncern med tio enheter.

Jag beundrar att Bockholmengruppen försöker göra något nytt varje gång de öppnar en ny krog, men i det här fallet hade det varit smartare att hålla nere på expansionstakten. Jag tycker absolut att Stockholm behöver fler spanska krogar. Men sagan som Spanjorskan serverar håller inte. Det känns som konceptet är något ledningsgruppen brainstormat fram på en konferens och sedan har man glömt blädderblocket på hotellrummet. Idén är inte genomförd mer än på pappret.

Det är oklart om ens Gud kan rädda Spanjorskan från undergång. Å andra sidan, nu är krogen på botten och då kan det bara gå uppför.

Utforska Perfect Guide Shopping

shopping bag

Shoppa redaktionens favoriter, det bästa inom mode, inredning och skönhet. Exklusiva erbjudanden och samarbeten för våra läsare

TA MIG TILL SHOPPEN!

Till Toppen