Hugo Rehnberg

Sveriges mest omtalade intervjuform – nu som podcast. Hugo Rehnberg möter en ny gäst varje vecka.

GÅ TILL PODDEN

Lyssna på Min helg-podden

Sveriges mest omtalade intervjuform – nu som podcast. Hugo Rehnberg möter en ny gäst varje vecka.

GÅ TILL PODDEN
Perfect Guide

Victor Johansson: ”Var Ingmar Bergman föregångare till Della Q?”

När jag efter ett livslångt samlande på fadersgestalter nu når fram till Ingmar Bergman slår det mig med häpnad: här kretsar det kring kvinnan. Där Ulf Lundell låtit berättandet röra sig runt det egna rumlandet, Bob Dylan fokuserat på den öppna landsvägen och Karl-Ove Knausgård på sin alldeles egna skam, har Ingmar Bergman ställt kvinnan i centrum. Jag ser slutscenen i Fanny & Alexander. Efter ett fem timmar långt drama, där alla försök till manlig dominans slutligen slagits ned, vänder sig Ewa Fröling till Gunn Wållgren, greppar förtroligt hennes arm med båda med händer och säger ”Nu är det vi två som bestämmer, inte sant?”

Annons

Vidare ser jag Viskningar och rop. Även där: den symboliska slutscenen. Tre priviligerade kvinnor som skvallrar under sina solparaplyer. En slags sekelskiftets Della Q. Kvinnan som den starka och den frispråkiga. En svartklädd Ingrid Thulin vänder sig mot systern vid middagsbordet: ”Förstår du vad jag hatar dig? Förstår du vad jag tycker du är löjlig med din behagsjuka och dina våta leenden? Hur jag har uthärdat dig. Kan du fatta hur en människa kan leva med så mycket hat jag måste bära?”

Tankarna vandrar till pressbilderna på podcasttrion Della Q. Ansiktena – självlysande av hudvård och förakt – stirrar med samma stränghet som Ingrid Thulin vid matsalsbordet. Kanske var Ingmar Bergman först med att porträttera kvinnan, inte som någon vän, hjälplös, följsam, angelägen att vara till lags, men som någon handlingskraftig och kompromisslös, stundtals ond.

Samma sak i Kvinnors väntan (1952). Där fyra svägerskor anförtror sig om sina bristfälliga makar, haltande äktenskap. Detta 50 år innan Mia Skäringer klädde av sig och sprejade ”No more fucks to give” på skinnjackan.
– Han intresserade sig för den kvinnliga själen, han var genuint intresserad av kvinnan och det tyckte jag man märkte när han valde ämnen, säger skådespelerskan Gunnel Lindblom i SVT-dokumentären Bergman – Ett liv i fyra akter.

Det är ett konstnärens självporträtt: mannen som en drummel, utelämnad till sina egna svagheter, känslor och impulser. Kvinnan stark och orädd. Ingmar Bergman var inte bara först med att krossa myten om den goda kvinnan – han var också först med att fånga den modern medelåldersmannens mest ädla känsla: självföraktet.

Till Toppen