Hugo Rehnberg

Sveriges mest omtalade intervjuform – nu som podcast. Hugo Rehnberg möter en ny gäst varje vecka.

GÅ TILL PODDEN

Lyssna på Min helg-podden

Sveriges mest omtalade intervjuform – nu som podcast. Hugo Rehnberg möter en ny gäst varje vecka.

GÅ TILL PODDEN
Perfect Guide

I cykelfilen visar sig människans sanna natur

Jag hör bara delar av utskällningen. Resten försvinner i vinddraget när mannen flyger vidare på sin cykel nedför Skeppsbron. Blå okonstruerad kavaj – den typen förtroendevalda eller manliga mediechefer bär – dressade chinos, datorfodral i garvat skinn och färgglatt pärlarmband som signalerar mjuka värden. Han ser ut som någon jag hade kunnat möta vid kaffeautomaten när jag kom fram till jobbet. Han hade frågat hur helgen varit, utbytt tankar kring veckans Champions League-lottning och kanske bjudit med mig till lunchens löppass med kontoret. En hygglig kille, god far, två barn, Astrid och Saga, bekymrad över högervindar i Europa och konkreta tankar kring att byta vinterns Thailandflygning mot en mer klimatsmart tågsemester i Sverige.
Nu, efter att jag gjort en olovlig högersväng med cykeln strax innan Slussen, tycks alla attribut runnit av honom. Han är inte längre herre över sitt inre. Han är förlorad till vrede, ilska och primala känslor som sträcker sig 10 000 år tillbaka i tiden. Ögonen skelar av raseri när han mönstrar mig på sadeln, ryter något om att jag ”förfan måste se upp” och sedan ursinnigt trampar vidare bland resten av morgonpendlarna.

Annons
X

Det är inte första gången jag ser människans sanna natur visa sig i cykelfilen. Någon vecka tidigare: en gravid kvinna försöker korsa ett övergångsställe vid Arsenalsgatan. Hon ser inte hjorden livspusslande innerstadsbor som rullar nedför gatan. Längst fram en ståtlig 40 plus-kvinna på crèmefärgad Skeppshult. Blå kappa, uppblåsbar hjälm om nacken. I cykelkorgen helgens pappersarbete. Hon har blicken fäst långt fram – på arbetet, veckans middagsplaner och kanske en ny tjänst inom kultursektorn – och ser inte kvinnan som kliver ut framför henne. Istället för att bromsa rundar hon den gravida magen i en snäv båge och fortsätter stolt nedför gatan. Hjorden följer och kvinnan stapplar tilltufsad tillbaka upp på trottoaren.

Kanske är det bara stressade karriärister som personlighetsförändras på pedalerna? Några dagar senare cyklar jag förbi upplösningen av en konflikt på Söder Mälarstrand. Två medelålders kvinnor – båda med vänsterradikala luggar och dåliga erfarenheter av karlar – står och skriker på varandra. Vad jag kan utröna har kvinnan med lådcykel, Kånken-ryggsäck och ringklocka formad som en badanka cyklat för nära den andra. Nu tycks de ha släppt sin gemensamma värdegrund för något viktigare: rätten till företräde i cykelleden.

Det är som om allt vi håller i schack, alla impulser vi dämpar, alla drifter vi lägger band på, släpps lös innanför den vita streckade linjen. Frågan är då: lockar cykelfilen ut det sämsta i människan eller visar den vilka vi egentligen är?

Detta funderar jag på när jag på väg hem från jobbet blir omkörd av ett Foodorabud. Plötslig vrede. Jag rullar upp tätt bakom, mitt framdäck skaver nästan mot hans bakskärm, jag spanar över axeln, letar efter en lucka, sätter av, kör om något för nära och skakar demonstrativt på huvudet. Som för att markera.

Till Toppen