Hugo Rehnberg

Sveriges mest omtalade intervjuform – nu som podcast. Hugo Rehnberg möter en ny gäst varje vecka.

GÅ TILL PODDEN

Lyssna på Min helg-podden

Sveriges mest omtalade intervjuform – nu som podcast. Hugo Rehnberg möter en ny gäst varje vecka.

GÅ TILL PODDEN
Perfect Guide

Victor Johansson: ”Är det Nationalmuseums roll att driva en politisk agenda?”

Det är synd att Sveriges främsta konstskatt tycks ha ljussatts av en hemmafixare från K-Rauta. 25-wattlampor speglas i femhundraårig oljefärg, pojkrumsspotlights glänser i stupade kungars ansikten.

Annons

Det är enkelt att se Nationalmuseums misstag: man har skapat en ljussättning efter en planlösning som inte existerar. Inspirerade av gallerier som Metropolitan Museum of Art och National Gallery har man staplat konstverken ovanpå varandra. Resultatet: de översta målningarna bländas av taklamporna och besökaren behöver ta fem steg bakåt för att kunna se verket utan ljusreflektion. Något som inte går eftersom rummens mitt har fyllts av montrar och väggar med konstverk. Man backar, intar nya positioner, söker den dolda punkt i rummet varifrån kuratorn har tänkt sig att man ska se verket i sin helhet.

Jag finner mig kisa som mot tv:n en solig sommardag. Än mer märkligt är att många av spotlightsen är onödiga. Uppsatta på måfå, utan riktning eller precision, bländar de konstverk redan upplysta i annan riktning. Kan någon släcka?

Vidare har man valt att stuva undan sina mest ikoniska konstverk i skrubben. Alexander Roslins målning Damen med slöjan (1768) hänger undangömd bakom en byrå. Det går inte att betrakta tavlan rakt framifrån. Det klassiska konstverket – som fungerat som något slags flaggskepp för Nationalmuseum – kan endast ses snett från vänster med förbipasserade turister i ryggen. Detsamma gäller El Grecos klassiker som förpassats till en dunkel vrå bakom museets ortodoxa fresker.

Så läser jag konstverkens informationstexter. Under Gustaf Cederström konstverk Karl XII:s likfärd står det att läsa: ”Nationalism. Den populistiska och nationalistiska synen på svenskhet, som används politiskt idag, bygger på idén om ett statiskt idealiserat och konstruerat förflutet. Tanken att det finns en historisk tid och plats att blicka tillbaka på, där allt var på ett visst sätt, stämmer inte”. Även som liberal socialist hajar man till. Varför är Nationalmuseum fyllt av antinationalistiska texter? Om Anders Zorns Midsommardans berättas endast att ”målningen uppfattas ofta som ett ideal för svenska traditioner, men den är långt ifrån en autentisk ögonblicksbild (…) Traditionen med majstång, som vi förknippar med svensk midsommar, kom hit med tyska invandrare för femhundra år sedan”. Man tycks skämmas för den kärlek till fosterland som uttrycks på väggarna. Det hade varit intressant att se Louvren sätta upp en liknande text under Eugène Delacroix målning Friheten på barrikaderna.

Under Julius Kronbergs Jaktnymf och fauner, där två lortiga bönder fluktar efter näcken i ett vattenbryn, tycks återigen en vänsterskribent varit i farten. Istället för att dekonstruera konstverket står här att läsa om "Den manliga blicken" (The male gaze”), ett begrepp myntat 1975 av brittiske feministen och filmteoretikern Laura Mulvey. Är det ett Nationalmuseums roll att driva en politisk agenda?

Nationalmuseum håller – både till innehåll och arkitektur – internationell klass. Men med en renovering som kostade drygt 1,2 miljarder kronor borde man unnat sig belysning så att besökarna faktiskt kan se tavlorna.

Till Toppen