Hugo Rehnberg

Sveriges mest omtalade intervjuform – nu som podcast. Hugo Rehnberg möter en ny gäst varje vecka.

GÅ TILL PODDEN

Lyssna på Min helg-podden

Sveriges mest omtalade intervjuform – nu som podcast. Hugo Rehnberg möter en ny gäst varje vecka.

GÅ TILL PODDEN
Foto: Christopher Hunt
Perfect Guide

Tomas Andersson Wij: ”Man måste gå dit det bränns”

Sveriges mest välformulerade popartist brukar oftast vara den som intervjuar. Vi bytte plats med Tomas Andersson Wij och fick ett samtal om tro, smärtpunkter och varför det gynnat honom att vara ocool.

Tomas Andersson Wij sitter nedsjunken i en psykologfåtölj: fötterna på fotpallen, händerna knäppta över magen och huvudet lutat bakåt. Han funderar kring behovet av att möta sin ångest.

Annons
X

– Vi vill gärna sätta plåster på allting, jag också, man vill må bra. Men jag tror på att leva med såret öppet. Det är där känsligheten finns, både för det jobbiga och för det vackra. Jag tycker mest om att vara med människor som har såret öppet, det är lättare att nå dem och jag tycker att de är mycket intressantare.
Han snurrar runt fåtöljen 180 grader och möter min blick.
– De bästa låtarna kommer när man vågar närma sig smärtpunkter och sådant man skäms för. Man måste gå dit det bränns.

Vilken är din smärtpunkt?
Det är inte en punkt, det är flera saker, hur man funkar med andra människor, saker som har att göra med ens historia, ens familj. Det är de återkommande hacken i skivan där pickupen stannar och hoppar tillbaka.

Tomas Andersson Wijs studier över mänskliga smärtpunkter har resulterat i tio album, två böcker och ett Evert Taube-stipendium. Lägg därtill egna SVT-serien "Tomas Andersson Wij spelar med" och en hyllad insats i höstens upplaga av Så mycket bättre.

Nu släpper han skivan Avsändare okänd – en samling sakrala sånger för icketroende. Texterna fågar människan som en del av något större: "allt ensamt och stört i mig, all den oro jag haft, fick mig ändå att söka en djupare kraft", sjunger Tomas Andersson Wij på titelspåret.
– Det är lite som psalmer för agnostiker, säger han.

Inspelad tillsammans med svenska popbanden Deportees och Niki & the Dove möter vi en trubadur från 2018: torra gitarrer över drömska synthar, plinkande melodier över svepande stråkar. Låtskrivandet har blivit ett sätt att hantera både sig själv och livet.
– Från början var låtskrivandet en livlina, ett sätt att skapa en egen värld där jag kunde bearbeta jobbiga saker, och så har det fortsatt.

Vad har du bearbetat?
– När jag släppte min bok med sångtexter såg jag att mycket handlat om ensamhet och att inte riktigt nå fram till andra människor. Glappet och dissonansen i tillvaron. Det känns lite bättre när man får sätta ord på det och ser att det finns människor som känner samma sak.

undefined
Foto: Christopher Hunt

Södermalm, Stockholm. I en nedlagd kexfabrik på Åsögatan har Tomas Andersson Wij upprättat sitt arbetsrum: knarrande trägolv, takhöga industrifönster och en stor svart flygel. Eames-fåtölj och danskt 60-talsskrivbord. Akustiska gitarrer, travar med vinylskivor och instrumentväskor med flygtaggarna kvar. Det är här som Tomas Andersson Wij nu firar 20 år som artist.

– En av anledningarna till att jag har kunnat hålla på så länge är att jag aldrig varit cool. De som gått på mina konserter har gjort det för att de verkligen vill gå – inte för att instagramma skiten. Det har kanske gjort att jag byggt en publik som stannar kvar.

Tomas Andersson Wij växte upp i en frikyrklig familj söder om Stockholm. Efter att ha tillbringat barndomen i en baptistkyrka på Södermalm – en värld som öppnade upp honom för musiken – lämnade han församlingen som 17-åring. Spåren syns där fortfarande: ett silverkors glimmar i högra örat, ovan dörren ytterligare ett kyrkkors.

– Jag har följt kyrkan och tron som uppe från de billiga sätena längst bak på teatern. Jag är inte delaktig i det. Jag kommer alltid vara berörd av de där frågorna, men jag kan inte relatera till religiösa människors övertygelse. Jag har levt mer på hoppet än på tron. Jag läser aftonbön med min son varje natt. Men that’s it.

undefined
Foto: Christopher Hunt

Efter att ha försörjt sig som journalist på bland annat SvD och Nöjesguiden debuterade Tomas Andersson Wij med albumet Ebeneser 1998. Den följdes av genombrottet Ett slag för dig och hits som Hälsingland och Blues från Sverige. Sommaren 2017 packade han ner sömntabletter och krisnummer till vänner och begav sig till Gotland för inspelningen av Så mycket bättre.
– Jag tog tabletterna varje natt, jag hade aldrig kunnat sova utan sömntabletter, jag var så uppe i varv. Jag ringde en kompis andra dagen för att prata, då tyckte jag det var skitjobbigt.

Var du rädd för att inte vara omtyckt av de andra artisterna?
Absolut. Gillar de mig? Får jag vara en del av den här gruppen? Är jag omtyckt? De basala flockdjursfrågorna. Samma fråga som man ställde sig på skolgården första dagen. Jag hamnade där igen.

Hur var resten av veckan?
– Varje dag väcktes vi halv åtta och gick och la oss halv två. Det var bara som en dimma. Mitt sociala batteri tar slut efter en stund och jag måste gå upp och vara för mig själv. Det fanns ingen tid att vara ensam.

Hur löste du det?
– Man fick ta tio minuter här och där, sitta på balkongen och bara stirra rakt ut. Men efter tre-fyra dagar lossnade det när vi lärde känna varandra. Då blev jag mjukare i huvudet.
I slutänden ville artisterna inte skiljas åt.
– När vi skulle hem satt jag, Uno (Sveningsson) och Erik (Saade) bredvid varandra på planet och ingen pallade att åka hem till en tom lägenhet. Så vi tog en taxi till Riche och beställde in entrecôte och vin och satt och pratade i två-tre timmar. Trots att vi umgåtts i elva dagar. Det var en viktig vecka för mig det där.

I ett politiskt klimat där artister allt oftare tar ställning har Tomas Andersson Wij legat lågt. Ett alltmer polariserat samhälle har fått honom att ta ett steg tillbaka.
– Jag har aldrig varit så osugen på att vara del av en samhällsdebatt som nu. Det känns som att det är så laddat, febrigt klimat och trampar du en centimeter fel får du löpa gatlopp. Jag sluter mig i min egen värld och håller på med mitt. Jag är allt mindre på Twitter för jag orkar inte med alla jävla åsikter.

Utifrån ser du ut att vara på en bättre plats i livet än någonsin?
– Ja, jag har haft några riktigt bra år. Många dörrar har öppnats och nu ska jag spela på konserthus över hela Sverige. Det tog lång tid att komma hit, men inget var förgäves.

Du beskrev tennisspelaren Stefan Edbergs citat "Man måste lära sig att förlora för att kunna vinna" som inspiration?
Ja, om du är fixerad vid att lyckas blir spelet som i kramp. Det blir något kalkylerade som inte gagnar din sak. Man måste våga slappna av, ta chanser och riskera.

Följ oss på Facebook!

Vi ger dig riktigt bra saker att läsa, titta på och inspireras av!

Facebook

Till Toppen