Hugo Rehnberg

Sveriges mest omtalade intervjuform – nu som podcast. Hugo Rehnberg möter en ny gäst varje vecka.

GÅ TILL PODDEN

Lyssna på Min helg-podden

Sveriges mest omtalade intervjuform – nu som podcast. Hugo Rehnberg möter en ny gäst varje vecka.

GÅ TILL PODDEN
Perfect Guide

Say Lou Lou: ”Musiken har blivit en plats för vårt mörker”

Svenska popduon om nya albumet, utbrändheten och styrkan i att vara tvillingsystrar.

Djupt inne i Beachwood Canyons undervegitation, i en trävilla som vilar på pålar ovan en vildvuxen ravin, sitter Miranda och Elektra Kilbey på verandan i varsin saccosäck. De har fått frågan om turnélivets starkaste ögonblick och söker nu efter svaret i varandras blick. Plötsligt – ordlöst, telepatiskt – når de samma insikt och utbrister i kör:
– Rockdoktorn!
Elektra Kilbey sätter sig tillrätta i skräddarställning som för att kunna berätta anekdoten på allra bästa sätt.
– Vi skulle spela i Finland och jag fick värsta migränen. Tvingades ställa in intervjuer och soundcheck. När konserten närmade sig låg jag i ett kolsvart rum och spydde. Det var utsålt och publiken var på plats, vi kunde inte ställa in. Så arrangören skickade upp sin rockdoktor.
Miranda Kilbey – nedsjunken mittemot – nickar med förväntan. Spänd på upplösningen trots att hon redan vet slutet.
– Så kom det in en man med kostym och rullväska. Den var full med kanyler, medicin och en egen skrivare för att skriva ut recept. Han gav mig en adrenalin- och en kortisonspruta i båda skinkorna.
Elektra Kilbey reser sig hastigt upp, spärrar upp ögonen, sträcker ut armarna och brister ut i entonig änglakör: ”Aaah!”
– Jag återuppstod från de döda. En timme senare tog jag en drink, gick på scenen och körde bästa giget på hela turnén. Det var en utomkroppslig upplevelse. Jag sjöng skitbra och höll igång publiken med hela kroppen. Bandet bara stirrade på mig eftersom de sett mig ligga halvdöd någon timme tidigare.

Annons

2015 släppte svenska popduon Say Lou Lou debutalbumet Lucid Dreaming. Det följdes av en tre år lång världsturné som tog dem från Sydney till Los Angeles, passerade fester med Beyoncé och Paul McCartney och placerade dem i modeplåtningar med både Gucci och Vogue. 2015, på toppen av karriären, blev duon utbrända.
– Ett år hade vi ledigt sammanlagt fem dagar, säger Elektra Kilbey. Vi tappade håret, kunde inte äta, inte sova. Vi hade lovat för mycket och försökte hålla det till vilket pris som helst. Det var klaustrofobisk känsla av att ha målat in oss i ett hörn.

En kolibri passerar, vibrerar stumt över våra huvuden, och försvinner upp i trädkronorna.
– Det handlade mer om att upprätthålla hajpen än att faktiskt göra musiken, fortsätter Miranda Kilbey. En period vägrade jag kliva upp ur sängen och Elektra fick åka själv till London för att hålla fasaden uppe. När en av oss inte pallar får den andra palla för oss båda.

2016 – under ett turnéstopp i Los Angeles – bestämde de sig för att stanna. De hyrde ett hus, bröt kontraktet med skivbolaget, gick in i studion och började skriva på vad som skulle bli nya albumet Immortelle. När de nu, en kvalmig eftermiddag i oktober, slår sig ner för att tala om skivan är det som två veteraner.
– I början var vi måna om folk tyckte, ville vara alla till lags, säger Miranda Kilbey. Nu har vi lärt oss att man måste sätta sina egna behov först, annars slår man bara knut på sig själv. Det är svårt att acceptera att alla inte kommer tycka om en.

Med melankoliska melodier, vemodiga stråkar och polerade studiogitarrer är Immortelle ett album som för tankarna till 70-talets Palm Springs.
– Låtarna är som olika scener ur ett kvinnoskap, säger Elektra Kilbey. Till skivan har vi gjort en film och skrivit manifestet The Immortelle Manifesto som handlar om de olika rollerna man spelar som kvinna.
Första singeln Ana låter som ett olycksbådande James Bond-soundtrack.
– Låten handlar om att bejaka olika sidor hos sig själv, säger Miranda Kilbey. Ibland vill man vara den duktiga och pålitliga, ibland vill vara precis så dekadent och uppfuckad som känner sig. Titeln kommer från Bertolt Brechts De sju dödssynderna. Karaktärerna Ana 1 och Ana 2 är två systrar som man snart förstår är olika sidor av samma person. Den ena är duktig och den andra dekadent. I perioder kan vi vara likadana, när den ena av oss är destruktiv är den andra mer ansvarsfull.

Systrarnas sociala samspel syns även i samtalet. När Miranda talar sitter Elektra ihopkrupen med armarna om benen och stirrar ut i horisonten. När Elektra pratar distraheras Miranda av en förbipasserande citronfjäril som hon följer med blicken upp i träden. Att vara tvillingsystrar har blivit en styrka.
– Tänk att du har en klon av dig själv med exakt samma talanger minus några svagheter. Tänk vad mycket du skulle få gjort! När vi står på scen känner jag exakt vart Elektra befinner sig utan att behöva titta och vi kan överföra energi till varandra om den andra inte orkar.

Foto: Drew Escriva

Huset tycks ha slukats av naturen. Palmblad skrapar mot taket, tropiska växter slingrar sig genom golvspringorna och uppför fasaden. Här – vid slutet av en övervuxen serpentinväg – har Say Lou Lou funnit ro. Brunt 70-talskök. Lönnbar. Vardagsrum inrett med flygel och gitarrer. I sovrummen: sångbås och japanska sängar. Miranda Kilbey ligger utsträckt på det nakna parkettgolvet. Händerna knäppta på magen, blicken stirrande upp i taket. Hon funderar kring duons modellkarriär.
Våra modesamarbeten har varit en naturlig utveckling, men ingenting som vi höll på med innan vi började med musiken.
Miranda Kilbey fortsätter:
– Gränsen mellan mode, musik, konst och film har suddats ut och det har gjort att vi kunnat utöka våra sätt att verka och tjäna pengar. Det har gjort att vi kan vara hundra procent självständiga, betala för musik och videor, spela in med stråkorkester och leva i Los Angeles. Jag tänker inte skämmas för det.

Systrarna Kilbey föddes i Sydney. Pappa var australiensisk rockstjärna, mamma svensk musiker. Föräldrarna separerade tidigt och systrarna pendlade mellan Stockholm och Sydney. 2012 släppte de debutsingeln Maybe You och följande år rankade BBC dem som en av världens mest lovande artister. När de får frågan om de senaste årens starkaste möten är det två namn som dyker upp.
– Vi träffade Paul McCartney på en fest, säger Miranda Kilbey. Vi tog en bild och jag låtsades stjäla hans drink. Han var supertrevlig. Men jag blev lika star struck när jag träffade Jonas Sjöstedt på P4. Då var jag så blyg att jag inte kunde få fram ett ord.
Svårt att föreställa sig. Lika mycket som deras musik är mörk och introvert är deras personer ljusa och utåtriktade.
– Vi är väldigt sociala, har alltid försökt hålla uppe stämningen runtomkring oss. Så har det varit sedan vi var små och det var svåra tider i familjen. Vi har försökt fylla igen hålen och hålla humöret uppe. Men i konsten har vi alltid dragits till melankolin. Musiken har blivit en plats för vårt eget mörker.
Elektra Kilbey, som nu hoppat upp och satt sig i den tegelmurade eldstaden, berättar:
– Det kommer alltid fram när vi är ensamma, när ingen annan är där, då blir vi mörka och dystra. Men så fort det är folk runtomkring oss är vi ljusa och uppåt.

För de 27-åriga systrarna har 2018 blivit ett viktigt år. Nytt album, ny turné – och ny position för planeten Saturnus.
– Året du föddes stod alla planeter i viss vinkel till Saturnus. Bara en gång ungefär var 27:e år står de i samma position igen och det kallas Saturnus återkomst. Det är den första viktiga vändpunkten i livet. Förändringar och uppbrott sker ofta vid 27 års ålder.
Är Immortelle er brytpunkt?
– Absolut. En pånyttfödelse, en renässans. Vi sätter stopp för det gamla och börjar om på nytt.
Hur påverkar andligheten er i vardagen?
– Människan måste tro på någonting och astrologi får mig att känna det finns något annat, säger Miranda Kilbey. Ett mönster som kopplar ihop oss med universum och som ger betydelse till allt jobbigt man går igenom. Men det är inte så att vi håller på med tarotkort.
Det är inga kristaller i resväskan när ni åker på turné?
– Några kanske.

Till Toppen