Hugo Rehnberg

Sveriges mest omtalade intervjuform – nu som podcast. Hugo Rehnberg möter en ny gäst varje vecka.

GÅ TILL PODDEN

Lyssna på Min helg-podden

Sveriges mest omtalade intervjuform – nu som podcast. Hugo Rehnberg möter en ny gäst varje vecka.

GÅ TILL PODDEN
Foto: Studio CA
Perfect Guide

Mikael Jansson: ”Jag grät varje dag när jag fotade förintelsens överlevare”

Världsberömde svenske modefotografen Mikael Jansson har porträtterat 97 av förintelsens överlevare. Ett projekt som inte bara var nytt för hans karriär – utan även förändrade hans liv.

Jag är nervös inför allt. Jag har en klump i magen just nu.
Det är två timmar kvar till vernissagen av Witnesses på Kulturhuset och Mikael Jansson har hamnat där han trivs allra sämst: i händelsernas centrum.

Annons

Den 60-årige modefotografen vandrar genom den utställning som kommit att förändra hans liv. Från väggarna stirrar ansikten från förintelsens överlevare. Någon drar upp en tröjärm och blottar sitt tatuerade fångnummer, någon annan poserar med en Davidsstjärna. Citat – korta vittnesmål från baracker och koncentrationssläger – lyser svagt på betongväggarna. Överlevarnas personliga upplevelser strömmar spöklikt ur dolda högtalare. För Mikael Jansson, av naturen orolig, blev det en omskakande upplevelse.
– På något sätt hanterar jag pressen, annars skulle jag gå under, men jag är alltid orolig inför varje jobb.

Kvällen före besökte överlevarna utställningen tillsammans med sina familjer. Ett både kärt och känslosamt återseende.
– Jag hade förberett ett tal som jag skulle hålla på scen, men jag pallade inte att gå upp, rent känslomässigt. Det finns en anledning till att jag står bakom kameran.
Hur var kvällen?
– Det var fint och gripande. De kom in här med rullatorer och tog bilder på sig själva framför sina egna fotografier. Kuratorn Daniel Birnbaum höll tal, Kulturhusets chef Sture Carlsson likaså. Mikael Jansson uteblev.

Mikael Jansson tillhör världens främsta fotografer. När tidningsredaktörer på Interview Magazine, Harper’s Bazaar och Love Magazine spånar namn är det ofta svenskens portfolio som sprids ut över avlånga konferensbord på Manhattan. I reklamvärlden samma sak: hos kreatörerna på Calvin Klein, Louis Vuitton och Givenchy är han förstavalet. Därför var det överraskande när Mikael Jansson – efter att ha tilldelats Micael Bindefelds Stiftelses stipendium 2017 – påbörjade projektet Witnesses.

Nu sitter han på en scenkant på Kulturhusets Galleri 5 och ser sig omkring i rummet med både stolthet och förfäran.
– Det är läbbiga vindar som blåser så det kändes viktigt och angeläget att göra detta. Vi tog kontakt med Judiska föreningen och Judiska hemmet och började ringa runt.

Tanken bakom projektet är att porträttera förintelsens sista överlevare. Första utmaningen var att finna den svenska diasporan.
– Jag hade en förhoppning om att ett trettiotal personer skulle ställa upp, men det slutade med 97 personer. Jag började gråta och fick avbryta fotograferingen flera gånger per dag. Det blev för känslosamt. Sedan var det jättesvårt att koncentrera sig på det tekniska och göra jobbet. Vissa fick käka lugnande för att orka berätta och blev väldigt upprörda när de berättade igen …
Mikael Janssons röst bär inte, den tycks få slut på syre. Han stirrar ut över det dunkla galleriet och blinkar med ögonen.
– Det var väldigt rörande. Jag gråter ju fortfarande.

Projektet växte snabbt i skala. Från enkla porträtt till en kommande dokumentärfilm.
– När de berättade sina historier märkte man att det var viktigt för dem att tala om detta. Jag tänkte att det här måste jag fånga på film. Då kom också idén till dokumentären.
Många talade för första gången om sina upplevelser med den egna familjen.
– Flera hade barn och barnbarn med sig och de hade aldrig berättat för dem. Så det var också känsloladdat, att det var första gången de berättade om vad de upplevt. Det är också sista chansen att höra de här vittnesmålen. De flesta är mellan 90 och 100 år gamla och fem av dem har redan gått bort sedan jag gjorde intervjuerna.

Foto: Studio CA


Mikael Jansson föddes i Stockholm. Son till en slaktare växte han upp i Skarpnäck. Intresset för musik och mode väcktes med David Bowie och 1979 började han arbeta som fotoassistent för Carl-Johan Rönn.
1984 flög han till New York på vinst och förlust. Det första samtalet på amerikansk mark gick till legendaren Richard Avedon – känd för klassiska fotografier på alla från Marilyn Monroe till The Beatles.
Efter tre arbetsintervjuer fick han jobbet som assistent. Sedan dess har han själv avancerat till att tillhöra det absoluta toppskiktet av fotografer. Han är ständigt på resande fot och beskriver tillvaron som att befinna sig i ett ”konstant jetlagrus”.

Nu sveper hans blick över fotografierna. Som så många andra stora fotografer kommunicerar han bättre med kameran än med ord. På frågan hur man fångar en människas essens säger han ”det bara händer”, på frågan om hur han når fram till objekten svarar han ”det sker något i mötet”.
– Det går inte lära sig att ta bilder, säger han. Man kan lära sig det tekniska, men det är något som måste finnas där.

Att sitta ner med Mikael Jansson påminner om en läkarkonsultation. Han nickar, blundar, ler vagt. Kan svara med en kort blick, sätta punkt med en harkling. Förklarar torrt sakernas tillstånd. Det är lätt att se varför Hollywoodstjärnor och supermodeller faller för denna milda pondus. Som när han ska dechiffrera porträtten på väggarna.
– De har skalats av, nästan bara dagsljus, inga direktioner om vad de ska ha på sig innan. Inget fix.
Det är något kusligt över att se hans estetik på Auschwitz-Birkenau. Tågrälser och husgrunder, krematorium och gashylsor. I horisonten nakna träd som uppochnervända sopkvastar. Allt fångat med en modefotografs perfektion.
– Det är känsligt att det inte blir för snyggt. Det får inte bli konst och det måste göras med respekt. Men samtidigt är jag ju jag.
Blir det svårt att hitta motivationen inför modejobben?
– Jag märker nu när jag förbereder kommande jobb att det är svårt att fokusera. När man är så inne i det här. Reklam är ju betydelselöst i jämförelse.

Till Toppen