Hugo Rehnberg

Sveriges mest omtalade intervjuform – nu som podcast. Hugo Rehnberg möter en ny gäst varje vecka.

GÅ TILL PODDEN

Lyssna på Min helg-podden

Sveriges mest omtalade intervjuform – nu som podcast. Hugo Rehnberg möter en ny gäst varje vecka.

GÅ TILL PODDEN
Foto: Matteo Prandoni/BFA/REX / BFA
Perfect Guide

Marina Abramovic: ”De sa att jag borde spärras in”

Marina Abramovic om kärlek, sina egna begravningsplaner och att kunna betala elräkningen först vid 50 år

Grand Hotel, Stockholm. I ett hörnrum på tredje våningen sitter Marina Abramovic och planerar sin egen begravning.
– Tre olika Marina kommer begravas samtidigt på de tre platser där jag bott längst: Belgrad, Amsterdam och Amerika. Två kommer vara fejk, en kommer vara äkta, ingen vet vem som är den riktiga.
Varje gång Marina Abramovic brister ut i skratt föregås det av ett uppdämt fnissande. Hon roas själv av tanken innan hon delar med sig av minnet.
– Min farmor dog när hon var 103 år, hon bestämde sig för att hon hade fått nog. Hon skulle dö på helgen, när alla var hemma, lagade en stor lunch till hela familjen, gick och lade sig i sovrummet, tände ljus, sade sina sista ord och somnade. Allt var fantastiskt. Två timmar senare vaknade hon upp och var hungrig. Hon dog inte på hela helgen! En vecka senare dog hon i sömnen, en naturlig död.

Annons

Det är slutet av 2018 och Marina Abramovic befinner sig i Stockholm för att framföra en klimatföreläsning under Nobelveckan. Med en 50 år lång karriär som sträcker sig från perfomancekonstverket Rhythm 0, där besökarna, försedda med allt från skalpell till en laddad pistol, uppmanades göra vad de ville med hennes kropp och också gjorde så, till maratonverket The Artist is Present där hon under tre månader satt på en stol inne på MoMa, har Marina Abramovic alltid placerat sin egen kropp centrum. I nya konstprojektet Rising – som anspelar på stigande havsnivåer och höjt medvetande kring klimatkrisen – är konstnärinnan för första gången fysiskt frånvarande. Istället möter vi här Marina Abramovic som en avatar i en vattentank. Deltagarna får själva välja om hon ska leva eller drunkna.
– För mig är det viktigt att vara i symbios med tiden, säger hon. Det är inget fel med teknologi i sig. Problemet är att allt är fel med hur vi använder den. Vi är beroendebenägna av naturen, vi kan inte hantera tekniken och överanvänder den.
Virtuell verklighet har fångat hennes intresse.
– Det intressanta med VR är att din fysiska upplevelse är verklig. Man har gjort undersökningar på skadade afganska soldater som har så mycket smärta att varken morfin eller smärtstillande hjälper. När de placeras i virtuell verklighet är det enda gången de inte känner smärta. Kan du föreställa dig kraften i detta?
Marina Abramovic slaviska brytning, där varje överflödigt ord utelämnas, gör hennes rappa repliker än mer slagkraftiga.
– Naturen talar till oss men vi lyssnar inte. Höj temperaturen med fyra grader och livet som vi känner det är slut på planeten. Det håller inte att vara en bohemisk konstnär som skapar en massa irrelevanta konstverk. Vi måste agera.
Hon menar att konstnärer och vetenskapsmän har en sak gemensamt.
– Vi har båda en magkänsla som vi vill utforska och sedan bevisa för omvärlden. Det fanns en stam i södra Afrika som tillbad och avgudade planeten Pluto innan vi visste att den existerar. Först när vi utvecklade satelliter kunde vi se att planeten faktiskt finns: ”Wow, Pluto existerar, de har inte dansat i onödan”. Vissa av oss är födda med en intuition.

Foto: Griffin Lipson/BFA/REX / BFA

Marina Abramovic rör sig som en upplyst: helt utan kroppsspråk, armarna fixerade utmed kroppen, axlarna tillbakaskjutna. Ansiktet – orörligt av kemisk peeling och inre lugn – förblir stilla. Hur håller hon sig ung?
– Jag reser hela tiden mot tidzonerna! Haha. Men jag gillar inte att blicka tillbaka, det får mig att känna mig gammal och trött. Jag befinner mig i tredje akten. Vi har alla ett utgångsdatum och måste konfrontera oss själva med att vi kommer dö.
Hon berättar att det finns tre Marina Abramovic: den ena, krigaren, dottern till två serbiska partisaner och krigshjältar, den andra, det sårade och försummade barnet som växte upp utan en moders kärlek, och den tredje – livsnjuterskan – som älskar mode och choklad.
– Den ena är krigarinnan, när jag släktforskade upptäckte jag att jag kom från en tusen år gammal krigarfamilj, jag hoppades att det var Djingis Khan, men det var pappas släkt på Balkan. Sedan är det min spirituella sida, den känsliga och sköra, och den tredje Marina gillar att ligga i sängen och äta choklad och kolla på film. De tre måste leva i harmoni.
Hon resonerar vidare:
– Man vill alltid presentera en person för omvärlden, men vi har alla tre-fyra versioner av oss själva och det är viktigt att visa allihop. Bara då kan vi vara sårbara och känna sammankoppling med andra människor.
Den tredje Marina Abramovic, som är vän med modeskaparen Riccardo Tisci och modell för Givenchy, har blommat ut först på senare år.
– Jag kunde inte betala mina elräkningar förrän jag var 50 år. Pengarna och kändisskapet är bara en biprodukt. Konsten är målet. Men jag älskar biprodukten. Så fort intervjun är över ska jag åka till Acne Archive och shoppa.

Marina Abramovic föddes i Belgrad. Föräldrarna fostrade henne utan närhet, utan kärlek. Hon kunde väckas mitt i natten om sängen hon sov i var i oreda. Det var de spirituella morföräldrarna som kramade det lilla barnet.
– Marinas förmåga att känna en koppling till publiken kommer från en brist på kärlek som barn, säger MoMa:s chefskurator Klaus Biesenbach. Hon längtar efter att bli älskad och behövd. Hon behöver publiken som hon behöver syre att andas.
Marina Abramovic upptäckte tidigt att det krävdes disciplin för att ta sig ur sin egen misär. Med en militärs stränga regi tog hon sig an konsten. Hon studerade måleri på Academy of Fine Arts i Belgrad och Zagreb och debuterade som performancekonstnär i Edinburgh 1973.
– Om du inte får kärlek från din familj vänder du dig till andra saker. Jag får kärleken jag behöver från publiken. Jag har försökt att leva i äktenskap men det fungerade inte. Jag ville inte skaffa barn eftersom jag inte ville att de skulle lida. Jag har inte ens några djur eller fiskar. Jag har ökenväxter som behöver vattnas en gång om året, det är så mycket jag kan ge.
Marina Abramovic lever ett enkelt liv på landsbygden, Malden Bridge, New York. Närmast väntar karriärens kanske mest känslosamma konstprojekt: The Cleaner på Museum of Contemporary Art i Belgrad.
– Serbien, min kära, har inte visat mitt arbete på 50 år. Jag ansågs vara skandalös och borde placeras på mentalsjukhus. Serbiens kulturminister bodde två kvarter från MoMa, där mitt största performanceverk visades, och han kom inte dit. Han sade att det var för att han har en hund och hundar är förbjudna där. Jag tyckte det var en rolig ursäkt.
The Cleaner följs av operauppsättningen om Maria Callas: Seven Deaths. Sju operor där Marina Abramovic – som både regisserar och spelar huvudrollen – kommer gestalta sju klassiska operadödsfall. Från Madame Butterfly som begick harakiri till Carmen som mötte slutet mot ett knivblad. Marina Abramovic återkommer till sin egen jordsättning.
– Att dö är en sådan viktigt akt, det är det sista vi kan kontrollera, jag vill inte att någon släkting ska ordna en skitbegravning, jag vill ha det precis på mitt sätt. Men det allra viktigaste är att jag vill dö utan ilska och utan rädsla.

Till Toppen