Perfect Guide

Kjell Häglund: ”Polarpriset borde ignoreras totalt”

SPG:s krönikör Kjell Häglund om hur Polarpriset gick från prestigefullt till löjligt.

När krutröken lagt sig efter Polarprisets årliga chockattack mot svenska musikälskare känner jag att det är dags att initiera en mer grundläggande kritik – ett mer utvecklat avståndstagande – än att bara få tuppjuck.

Annons
X

En konsekvens av de senaste årens priser till Sting och Metallica borde vara att kultursidor och musikjournalister bojkottar prisutdelningen i sommar, att Konserthuset stänger dörrarna för jippot och att kung Carl XVI Gustaf prioriterar barnbarnen i saftbersån på Ekerö framför en handskakning med några kreativt förstockade rockgubbar (det kan ju jurymedlemmarna Thomas Johansson och Martin Ingeström göra i stället, som båda tjänar pengar på Metallicas konserter respektive streaming).

Men det är varken jävssituationen eller utnämningarna i sig som gör att jag just i år inte klarar av att släppa Polarpriset efter en veckas galla-läckage i sociala medier.

Orsaken till att jag skulle önska att Polarpriset ignoreras av professionella kulturmedier är helt enkelt densamma som varför de inte bevakar Roliga timmen hos klass 5c i Björkmoraskolan – amatörmässig verkshöjd. Men inte hos artisterna, utan hos jurymedlemmarna.

Låt mig exemplifiera från en annan ände. Bob Dylan fick ju Nobelpriset i litteratur 2016. Föreställ er att Svenska Akademien hade presenterat valet med följande motivering: "Han är lika bra med både akustisk och elektrisk gitarr, och är lika skarp i ord som i solglasögon, och det kanske låter lite ’timmerman’ över hans americana men så heter han också Zimmerman på riktigt."

Enbart löjeväckande, eller hur? Ungefär så skrev jag själv i elvaårsåldern när jag försökte härma nöjesjournalistik. Och exakt så jobbar Polar Music Prize-folket. De delar ut ett internationellt superpris ur kungens hand med pinsamma pojkrumsmotiveringar.

Sting fick priset därför att han "växte upp i en skeppsbyggarstad, och som barn gav sig hans tankar och drömmar sig ut på lika långa resor som stadens fartyg".

Metallica fick priset för att de "genom virtuost ensemblespel har tagit rockmusiken till platser där den aldrig varit förut", och för att de "förvandlar tonårsrummet och konsertlokalen till ett Valhalla", och för att ingen "sedan Wagners känslostormar och Tjajkovskijs kanoner har skapat musik som varit så fysisk och ursinnig".

Nej, det är inte en elvaåring som försöker imitera en söndagskrönika av Björn Wiman. Det är den officiella presentationen av vad man vill ska framstå som världens finaste musikpris.

Hur kunde det gå så snett?

Polar Music Prize har ju haft många stora stunder. En jury som utser pristagarpar som Joni Mitchell och Pierre Boulez, Miriam Makeba och Sofija Gubajdulina, Gilberto Gil och Dietrich Fischer-Dieskau, Patti Smith och Kronos Quartet, för att inte tala om det makalöst kunniga och passionerade trippelpriset 2001 till Burt Bacharach, Robert Moog och Karlheinz Stockhausen ... ja, en sådan jury bevisar sin relevans och koll via sina val och behöver inte ens skriva motiveringar. Det är först när de slirat till det med Sting och Metallica (herregud, när deras överlägsna genre-övermän Stevie Wonder och Led Zeppelin vunnit tidigare?) som vi känner att vi måste läsa motiveringarna för att förstå hur de tänkt.

Att då inte mötas av konstnärligt medvetna genre-proffs utan av en rörig mellanstadieklass i behov av mellanmål, det är bara ovärdigt.

Utforska Perfect Guide Shopping

shopping bag

Shoppa redaktionens favoriter, det bästa inom mode, inredning och skönhet. Exklusiva erbjudanden och samarbeten för våra läsare

TA MIG TILL SHOPPEN!

Till Toppen