Perfect Guide

Kjell Häglund: Hur ärlig är komikern Louis CK egentligen?

Det kan tyckas finnas tillräckligt med avslöjade sex- övergreppsförövare i Sverige just nu, men den jag har allra svårast att släppa, det som biter sig fast på flest ställen i mina tankar, är Louis CK. Den aktade, feministiske komikern och drama-tv-auteuren som för tre veckor sedan avslöjades ha sextrakasserat två yngre kvinnliga kollegor 2002. Dagen efter skrev han ett brutalt självutlämnande öppet brev i New York Times, där han utan förbehåll erkände händelserna och beskrev hur han först efteråt insett hur han utnyttjat sin maktposition och skapat sig själv en skev bild av ömsesidig överenskommelse genom att "fråga först".

Annons
X

Det som bitit sig fast i mig är det där "utan förbehåll", den brutala ärligheten, som jag kände vid den första genomläsningen.

Hur ärlig är Louis CK?

2002 var han en etablerad komiker och manusförfattare. I dag är han något mycket större: utöver en ammande humanistisk och politisk komiker också en skapare av djupt konstnärliga filmer och tv-serier. Den skarpaste förändringen har skett sedan 2012, då både hans ståuppmaterial och halvbiografiska tv-serie Louie blev alltmer vågat självutlämnande och fick ett direkt feministiskt fundament. Han har sedan dess konsekvent hyllat starka kvinnor och moderskap, och alltid i samband med att han sågat sina egna och hela manlighetens tillkortakommanden.

Ju mer jag tänker på detta, desto mer stör jag mig på hans perfekta öppna brev.

När han kommenterat denna förändring har han sagt att han blivit mer ansvarstagande med åldern och i synnerhet sedan han blev pappa.

Men det var också något annat som hände 2012: den inflytelserika skvallerbloggen Gawker skrev, anonymiserat, om Louis CK:s gamla övergreppshistoria.

Ju mer jag tänker på detta, desto mer stör jag mig på hans perfekta öppna brev, där han formulerar sig lika självutlämnade och moget insiktsfullt som han behandlar samma svåra ämnen i sin konst (ja, han har till och med avbildat sig själv som sexuell förövare i ett extremt starkt avsnitt av Louie). Jag undrar om han inte utnyttjar sin stora emotionella intelligens på samma sätt i erkännandet som i sina manus: som ett skydd.

När han skrivit sitt självspäkande och kvinnohyllande dramamaterial, och sagt utåt att han mognat sedan han fått barn, så har han antagligen i själva verket gjort det för att han vill visa sina offer från 2002, och alla kolleger som kände till övergreppen, att han "inte är sån längre", att han är medveten om sin skuld, att han inte vill fly från ansvaret och skulden utan jobba med det och "erkänna" det om och om igen i varenda ståuppshow och tv-serie. Utan att erkänna det på riktigt, vill säga.

Är det cyniskt? Beräknande? Ja, men antagligen också genuint, och ett fruktbart sätt att bearbeta sitt eget trauma. Samtidigt har han valt att ignorera sina offer. Han har velat skåda insiktens ljus och blunda hårt på samma gång. En klassisk coping-strategi som resulterat i något av 2000-talets starkaste relationspsykologiska tv-seriekonst.

Men nu tystnar Louis CK. Hans andra stora credo, efter att sätta starka kvinnor framför svaga män, är att "en man måste kunna hålla käften och bara lyssna". Han avslutade sitt öppna brev med att detta är vad han ska göra nu.
Frågan är om inte denna tystnad blir mer helande för offren än hans kodade offentliga självspäkande manus har varit.

Själv kommer jag att sakna honom, men det är en jobbigt dubbel känsla att nu veta vad som gjorde hans tv-serier så trovärdiga och starka.

Till Toppen