Perfect Guide

”Jag är den sista coola vita rock’n’roll-poeten”

Jonas Lundqvist slår näven så hårt i bordet att resten av gästerna i baren vänder sig om. Han hukar sig i stolen, ser sig generat omkring och fortsätter i tystare ton:
– Jag vill inte låtsas, jag vill att ni ska veta att det här är allt jag har. Det här är min rock’n’roll. Jag tänker inte gömma det.
Det är intressant att du samtidigt – i videor och på pressbilder – poserar med någon slags distanserad självironi.
– Vi sänder alla ut medvetna signaler. Jag är inte så fåfäng att jag tror att folk inte fattar det. Jag vill bara vara väldigt tydlig. Det är därför jag poserar och håller på.
Hur tänker du?
– Det behövs lite fake för att vara true. Precis som Madonna och Lou Reed var. Det är en väldig jakt på äkthet i det här Lars Winnerbäck-landet. Inget ont om honom, men jag tänker aldrig fastna där.
Dansen – med de återhållna rörelserna – har också blivit central i ditt artistskap.
– Ingenting får vara fullt ut, det är hemskt. Man litar inte på den som tittar då. Resten ska hända i betraktaren. Det måste vara återhållet, så är det med låttexter också. Det sista måste hända i lyssnaren.

Annons
X

Med sliriga rock’n’roll-gitarrer, barpianon och texter som tycks vara hastigt nedtecknade på en ölservett är Jonas Lundqvist nya album Affärer soundet av en artist som slutligen förlöst sig själv.
– En gammal rysk balettchef sade "No smell of work" till sina dansare medan hon höll en tändare under deras vader när de gick ner spagat. Det är den största sanningen som jag hört. Ser du något du gillar tänker du inte att det finns något arbete bakom.
Det låter som att du knäckt koden. Hur skedde det?
– Okej, det här är så jävla sjukt, men jag träffa en människa som en sade en sak.
Okej.
– Den här personen sade "Du har ett helt bibliotek i dig, det är bara att ta hissen ner och hämta det. Lita på att det du hämtar är bra nog. Du behöver inte hata allt du gör". Stora delar av ens liv går ju ut på att man sitter hemma och hatar allt man gör. Så jag tog bara hissen ner i mig själv och var i det biblioteket.
Du har släppt tvivlet?
– Tidigare satt jag uppe på ett kallt och fuktigt vindsförråd och försökte skriva låtar. Det kunde komma någon granne som skulle packa ner sina golfklubbor och så tittade han in i mitt lilla stängslade förråd där jag satt med en gitarr. Våra blickar möttes och är man inte jättestark börjar man tvivla på sig själv i det läget. Men nu har jag sluppit det tvivlet.

Idag finner Jonas Lundqvist glädjen i att ha hittat något han älskar.
– I början av min solokarriär spelade jag för sju personer och tänkte: varför slutar jag inte? Folk gick vidare med sina liv, blev klara med sina utbildningar och köpte någon marmorbänk till köket. Men tänk ändå att jag hittade något som jag tycker om. Vet du hur glad man ska vara över det?
Ögonen tåras – inte av glädje, inte av sorg – bara av vad som tycks vara ett känslotryck.
– De som har hittat något de tycker om har inget att klaga på. Jag har hittat någonting i en värld full av skit! Som jag gillar. Det är det enda man vill. Hitta något du gillar och gör det resten av ditt liv. That’s it ju.
Absolut.
– Jag räknar med att jag är ett tuggummi som kan tappa smak. Jag har inga problem med det. Hur många får en andra chans vid 37 års ålder inom världens tuffaste bransch – rock’n’roll – och det händer mig? För mig är det lugnt om jag är ett tuggummi. Så är underhållningsbranschen och jag har signat upp mig på det. Jag är den sista coola vita rock’n’roll-poeten.
Hade du kunnat bli något annat?
– Jag hade en dröm som liten att vara bakgrundsdansare. Att möta en stor publik, vara i händelsernas centrum, men helt inkognito. Det är det fetaste man kan göra med sitt liv.

undefined

Tennstopet, Stockholm. Jonas Lundqvist firar alla hjärtans dag ensam med en Guinness. Han blickar ut genom fönstret och försöker förklara den meningslöshet och våldsamma livslust som ryms i låttexterna.
– Man får omfamna det hopplösa. Vi är utslängda i universum några år, det är ju meningslöst, men det är allt vi har. Då får man göra det bästa av det. Men vi betyder ingenting. Vilket är okej.
Är texterna ett sätt att bearbeta saker?
– Jag har tappat intresset för att gräva i mig själv. Jag har accepterat: så här blev jag. Jag kan inte med att lägga energi på att ta reda på varför.
Hur tänker du när du ser jämnåriga på ICA?
– Jag tänker att de är vandrande explosioner. Desto bättre vi får det, bra mat i kylen och kopparkran i köket, desto snålare blir vi. Vi får aldrig nog av hur bra det ska vara. Lyckoståndet är samma nivå som när någon kom ur grottan och såg att elden fortfarande brann.
Du arbetar också som tennislärare och har egna tennisklubben TK Örnen. Finns det några likheter mellan centrecourten och scenen?
– På tennisbanan och scenen är du bortkopplad från dig själv. Det är två behagliga ställen att vara på eftersom det är skönt att slippa sig själv ibland.
Stilmässigt står du ut med dina uppknäppta skjortor som hålls samman av nedersta knappen.
– Det är kul när folk blir irriterade. Jag kommer från en supertrång indievärld. Om du jämför min kropp med hela indiesveriges kroppar är det ju ett skämt. Jag har en skitsnygg kropp och vill visa upp den lite, skämtar han. Är det så fel?
Du känns som någon som går ut för att ta en öl och vaknar upp på ett flyg till Bangkok.
– Jag är faktiskt inte så äventyrlig av mig. Jag tycker det är kul att kunna uttala ord till kvällen är slut. Jag dricker hellre några öl och försöker hålla mig pigg.
"Bränna hela lönen på toaletten", sjunger du på nya singeln Leva farligt.
– När man skriver kan man censurera sig själv, men ibland kan det första man tänker på få vara själva uttrycket. Det var det här som kom inifrån mig själv. Jag har också spelat nio timmars tennis idag. Du kan ju kolla vilka av dina läsare som pallar det.
Du växte upp i privilegierade Örgryte – hur har ditt sociala arv format dig?
– Det är därför jag sitter här idag. Bad Cash Quartet hade inte vågat ta den platsen vi tog om vi inte kom därifrån. Det gör ont att tänka på, att det är så. Att vi med självklarhet tog den platsen. Att vara så sjukt dåliga, vi kunde inte spela eller sjunga, men tyckte att vi skulle ha platsen vi fick. Det är otroligt privilegierat och värt mer än alla pengar i världen.
Snart ska du ut på Sverigeturné – hur tänker du inför det?
– Jag spelar med tre människor och de håller mig väldigt kort. De vill inte umgås med mig vid sidan om musiken. De vill ha reptider och speltider och svarar nästan inte på sms. De gör klokt i det, då vill jag komma dem nära, så de spelar mig helt rätt.

undefined

Till Toppen