Foto: Andi Elloway.
Perfect Guide

John Currin: ”Jag inspireras av skandinavisk porr”

Han är en av USA:s mest hyllade konstnärer. Över en kaffe i sin ateljé berättar John Currin om svåraste kroppsdelen att måla, hur det känns att sälja tavlor för 100 miljoner och varför han lyssnar på 80-talsballader under skapandet.

– "Du suger! Du är en fjant!".
Det är slutet av september och John Currin, nedsjunken på en pinnstol i sin ateljé i Gramercy Park, imiterar de inre röster som talar till honom under arbetet med en tavla.
– Jag börjar nedvärdera och förolämpa mig själv, säger han. En röst i mitt huvud säger "Du är fånig", jag ritar ett streck och rösten säger "Det där strecket är löjligt". Jag brukade hata mig själv när jag jobbade och insåg att jag måste lära mig att älska mitt arbete även när det är dåligt.
En självacceptans som förlöst John Currins konstnärskap. Med tavlor som säljs för 110 miljoner kronor är han idag en av Amerikas största konstnärer. Mick Jagger poserar stolt framför hans tavlor på Instagram, Julianne Moore imiterar hans målningar i modeplåtningar och Tom Ford placerar hans konstverk i sina filmer. Lägg därtill det målade omslaget av Jennifer Lawrence på Vogues septembernummer 2017.
– Jag tillät mig själv att måla dåligt och det förändrade något. Allt blev genast bättre.
Han jämför sitt arbete med ett marscherande regemente.
– Jag ser det som en armé som måste samarbeta. Du har ynkryggen som bär ammunitionen och tuffingarna som bär maskingevären. Så ser jag en tavla: de svaga och de starka delarna måste hålla ihop. Jag har lärt mig att acceptera min inre ynkrygg som bär ammunitionen.
Så är det väl i livet också.
– Ja. Inte för att vara nyandlig, men även dina svaga sidor har något att bidra med. Istället för att förändra mina svaga sidor försökte jag hitta värde i dem.
Eftersom fegisen har ammunitionen.
– Exakt. Förnedra inte din inre fegis så mycket att ha inte kan ta sig fram till fronten och ge tuffingarna ammunitionen.
John Currin imiterar en traumatiserad soldat som vaggar med armarna om sig.
– Det finns en frihet i att måla dåligt. Tar du bort ångesten – "Nu målar jag dåligt, nu målar jag bra …" – blir det bättre. Min strategi är att inte tänka så mycket.
John Currins oljemålningar väcker lika mycket obehag som glädje. Det är en figurativ konst som bär stråk av karikatyren: en alldeles för lång hals, en aning för stort leende. Knotiga och grinande är det karaktärer som är svåra att tycka om. Någon har en fisk på huvudet, en annan är nedsmutsad med kompostavfall.
– Jag inspireras av skandinavisk porr från 1970-talet, säger han. Jag tror att det var många frustrerade konstnärer som jobbade där eftersom fotot var alldeles för bra.
Med en mästares hand målar John Currin konst som är lika inspirerad av renässansen som pornografin. Han har alltid graviterat mot det nakna och det vulgära.
– Jag vet inte varför jag fascineras av att måla sådant, det är inte så att jag gillar att titta på porr, men det är en märklig mix av amerikansk reklam och storslaget europeiskt måleri.

Annons
X

Balettkompaniet springer i cirklar. Tänjer mot barren, stretchar på golvet. Vid fönstret mittemot – tvärs över den smala gränden – står en 55-årig John Currin med fyrkantiga retroglasögon och iskaffe. Bara ljudet av sugröret som sörplar upp kaffet mellan isbitarna. Här, på loftet i ett stenhus från sekelskiftets Manhattan, har Amerikas mest hyllade konstnär flyttat in bredvid en dansskola. Det är en enkel ateljé: färgtuber och penslar. Trädstativ och borstar. Mot väggen en rad påbörjade målningar: skissade ansikten, kroppar utan huvuden. John Currin berättar att han redan vid första penseldraget vet om en tavla kommer bli bra.
– Jag vet första dagen om tavlan blir lyckad, även om det sedan tar upp till två år att slutföra den. Jag bara känner det.
Han pekar mot en målning av en sexscen på väggen.
– Med den där sade jag till min assistent: "Porrgrejer suger, det är patetiskt. Jag skulle bara kunna göra så här" och så ritade jag något ironiskt och tänkte "Vänta nu, detta är ganska bra".
Bakom honom en divan med tillhörande lakan. En provdocka kastad på soffan med peruk och hatt. Det var här Jennifer Lawrence satt modell i timmar för sitt målade Vogue-omslag.
– Min första instinkt var att tacka nej. Men sedan tänkte att jag använt så många utklipp från gamla modemagasin och det vore fantastisk att se en av mina tavlor på ett omslag.
Var det svårt att låta bli att göra det skruvat?
– Mina första idéer var självklart att driva med Vogue, driva med Jennifer Lawrence, driva med modevärlden. Men istället försökte jag göra det vackraste jag kunde. Det var knepigt eftersom i många ljussättningar ser hon bara ut som en snygg modell, jag ville komma år Jennifer Lawrence, hennes vackra panna och instabiliteten runt munnen.
Du satte en mössa på huvudet?
– Jag skulle sätta sopor på huvudet, men min assistent kom på idén med mössan. Något behövde göras med henne och det fick bli mössan. Den är mjuk men också lite löjlig. Det var det mildaste sättet att börda henne.

John Currin i sin studio i Gramercy Park, New York.
John Currin i sin studio i Gramercy Park, New York. Foto: Andi Elloway.

John Currin växte upp i Connecticut, fick privatlektioner av den ukrainska målaren Lev Meshberg och studerade därefter konst på Yale. Idag representeras han av Gagosian Gallery och ställer ut överallt från Whitney Museum of Art i New York till Tate Gallery i London. På frågan om vilken funktion konsten fyller i hans liv svarar han:
– Vad uppfyller den inte? Det är problemet, den tar för stor del av mitt liv. Jag önskar att jag hade mer att ge min familj, mina vänner och mig själv. Jag pratade om detta med min fru senast igår kväll: har jag intensiteten som krävs för att göra detta? Jag såg Roger Federer spela tennis på tv igår och tänkte att den psykiska styrkan som krävs av en tennisspelare måste vara bortom allt. Hur kan man gå hem till sin familj när man har den förmågan? Det måste vara svårt att leva ett normalt liv. Jag misstänker att om du ska göra något storslaget kommer det kräva allt av dig, totalt engagemang. Jag oroar mig för att jag inte har den mentala styrkan att göra detta.
Många stora konstnärer hittar kreativiteten i mörkret – men din konst tycks springa ur glädje?
– Mitt liv är inte särskilt glädjefyllt just nu. Vi har hälsoproblem i familjen och min pappa dog i februari. Det varit ett par riktigt hårda år. Samtidigt: när hälsoproblemen dök upp i min familj blev något omedelbart bättre i mitt arbete. Jag antar att jag jobbade hårdare?
Han rättar till sina glasögon.
– Den finns en fantasi om glädje i mina tavlor. Det som jag har upptäckt är att humorn är min väg in, det är inte målet, det är bara entrén. Mina målningar uttrycker smärta starkare om jag sätter humorn först. Jag har många anledningar att sträva efter lycka just nu.
Hur är det att se något som kommer från sitt innersta bli värderat till 100 miljoner kronor?
– Jag brukade tänka: Är jag övervärderad? Kommer folk tröttna på mig? Kommer jag bli otrendig? Men nu har vant mig. Förr brukade jag oroa mig för att bara 40 personer i världen har råd med min konst.
Vilken är den svåraste delen att måla på kroppen?
– Övergången mellan magen och revbenen, det går från mjukt till hårt till mjukt igen. En annan sak som det tog flera år att komma på var att allt måste ljussättas från vänster om du är högerhänt. Ljuset måste falla från rätt håll, annars behöver du vända dig om över axeln hela tiden. Det tog mig 50 år att komma på det.
Du är vän med Mick Jagger?
– Mick Jagger tolererar mig. Han är ett stort fan av min fru. Alla som är vän med mig är det på grund av min fru. Jag är hennes plus 1. Mick Jagger är oerhört smart och vältalig kring konst och skulptur. Men jag vill alltid bara fråga hur det var att spela in You can’t always get what you want.
Någon oväntad plats du funnit inspiration?
– Mjuka rock-ballader från 80-talet. Den värsta skiten. Nu spelar jag det ibland bara för att hamna i rätt sinnesstämning, för att hitta smärtan: vad är det för fel på det här landet? Särskilt Take it on the run med REO Speedwagon och Glory of love med Peter Citera.
Haha.
– Glory of love fångar den amerikanska längtan efter ett förflutet som aldrig funnits. Jag borde döpa en tavla till Glory of love.
När en av kvinnorna i dina tavlor stirrar ut från duken, tittar hon på dig som målare eller på oss som betraktare?
– Det är jag som tittar på dig, genom hennes ögon.

Utforska Perfect Guide Shopping

shopping bag

Shoppa redaktionens favoriter, det bästa inom mode, inredning och skönhet. Exklusiva erbjudanden och samarbeten för våra läsare

TA MIG TILL SHOPPEN!

Till Toppen