Hugo Rehnberg

Sveriges mest omtalade intervjuform – nu som podcast. Hugo Rehnberg möter en ny gäst varje vecka.

GÅ TILL PODDEN

Lyssna på Min helg-podden

Sveriges mest omtalade intervjuform – nu som podcast. Hugo Rehnberg möter en ny gäst varje vecka.

GÅ TILL PODDEN
Presenteras av NK
NK Saluhall har nu öppnat
NK
Perfect Guide

Jesper Waldersten: ”Mitt inre mörker måste få pysa ut”

Mariefred, februari. Jesper Waldersten ligger på knä i sin ateljé och försöker få igång en brasa. Han borstar av askan mot byxbenen och förklarar vad skapandet har för funktion i hans liv.
– Det är en reglerad pyspunka som gör att jag inte smäller. Det finns ett mörker där inne som får pysa ut. Istället för att gå till terapeuten har jag gått till min penna och mitt papper.
Vad skulle hända om du inte hade den kanalen?
– Det skulle bli en explosion. Jag skulle bäva för att vara människa om jag inte kunde släppa ut trycket lite då och då.
Det är tre veckor kvar till vernissagen på Fotografiska i Stockholm och väggarna är täckta av uppnålade fotografier. Maskinskrivna ord som fått former, blivit kroppar, huvuden, människor. Havsstänkta klippor torkade till silhuetten av demoner. Lemlösa figurer tecknade över kalhyggen och stenstränder. Waldersten All Over – sammanlagt 200 fotografier och ett tiotal filmer – blir Jesper Walderstens första renodlade fotoutställning.
– Det är mycket klippa och klistra. Skriva ut, skära sönder, måla över. Sedan kommer det att vara skisser där man får följa processen från idé till fotografi. Ungefär som en mordutredning.
Tonerna är dova.
– Folk säger ’Du håller inte på med färg’. Som om det inte finns toner i svart. Jag håller på jättemycket med färg! Det är svart, men det är ju färg. Jag jobbar lika mycket med ljus som med mörker. Ett bra mörker syns inte om man inte har ett ljus.
Dödskallarna är återkommande. En våg snöbollar som drivit iland har fått ögon- och näshålor. En skallformad sten har överexponerats till den grad att den påminner om röntgenbilden av ett kranium.
– Jag tycker inte alls om dödskallar. Jag är egentligen mörkrädd och en del av mig är livrädd för döden. Men om jag jobbar med att skala av människan är det där jag hamnar. Det är en symbol över vår förgänglighet.

Ateljén – en Ralph Erskine-ritad stuga på tomten nedanför villan – bär spår av konstnärens inre. En burk målarpenslar märkt ”Ångest”. Laddade skrivmaskiner och tomma oljeburkar. Där pappret tagit slut spiller orden ut på golv och väggar. Hastigt nedklottrade tankar och idéer. ”Jag är ledsen att jag skrek i morse och att du inte var HEMMA!”, står det att läsa på stengolvet. ”Man vill ju inte ha tusentals förföljare”, har en ostadig hand tecknat på träväggen. Jesper Waldersten beskriver sin kreativa process som ”bypass brainwriting”.
– Jag sätter mig vid skrivmaskinen och skriver från vänster och höger. Det är som trans eller meditation. Jag släpper huvudet och söker i mitt undermedvetna där det ligger saker och puttrar. Det går inte att tänka fram. Jag kopplar in hjärnan senare i processen.
Tidigare kunde bakfyllan vara ett knep för att kringgå hjärnan.
– Det hände att jag planerade en bakfylla om jag visste att jag skulle ha en arbetsdag där den sensitiva stämningen hjälper mig. Men jag dricker på ett annat sätt nu. Betydligt mindre.
Han pekar på en tatuering på insidan av armen: ett huvud med en femuddstjärna i pannan.
– Jag tatuerade till och med den här: den fulla satanisten. Han kunde inte ens rita ett pentagram för han var så full. I utställningen sitter pentagrammet i pannan på en två meter stor dödskalle.

Jesper Waldersten All Over pågår på Fotografiska just nu.
Jesper Waldersten All Over pågår på Fotografiska just nu.

Våren kom och försvann. Krossade isblock sammanfrusna i sundet. Blomknoppar kapslade i glasdroppar. Ute på gården ligger hunden Pollock – en brun golden retriever som är mån om att vara till lags – och kliar sig mot ett träd. Jesper Waldersten ser ut över Mälarens frusna isblock och funderar kring livet som familjefar och konstnär.
– Det kan bli lite nojigt. Ibland är det svårt att skaka av sig en stämning från arbetet och sätta sig vid middagsbordet och prata läxor. Det kan bli helt fel. Men jag har lärt mig att hantera det och när jag fördjupar mig i något försöker jag att inte blanda samman världarna.
På skrivbordet ligger ett sönderknycklat papper där det står ”FÖRLÅT”.
– Det är svårt. Om du frågar min fru kan hon bli galen på mig när jag inte är där. Jag går runt och diskar och fixar och pratar men befinner mig någon helt annanstans. I huvudet är jag fortfarande i ateljén.
Jesper Waldersten föddes i Stockholm. Pappa musikproducent, mamma psykoterapeut. Han slutade skolan efter nionde klass och fick jobb på reklambyrån Hall & Cederqvist där han avancerade till art director. Som så många andra oförlösta konstnärer kände han sig missförstådd av chefen. Han tog ett sabbatsår och började teckna. Anställdes som satiriker i DN och publicerade 2002 sina kroglivsskisser i boken Tack för senast din djävel. Sedan dess har han illustrerat nyutgåvan av Bröderna Lejonhjärta, släppt en bok tillsammans med Kent och satt upp en dansföreställning på Kulturhuset.
Texterna har skrivits på gravstenar, lästs vid bröllop. Hans stukade figurer – lytta och vanställda – tycks ha haltat in i våra hjärtan.
– När jag låser ateljén på kvällen och ser alla papper som ligger utspridda på golvet tänker jag: var fan kom det här ifrån? Det finns så mycket i mig som jag inte vet om och som jag får syn på i arbetet. Jag håller fortfarande på och rotar i vem jag är och jag vill inte känna att jag har kommit fram. När du kommer på vem du är dör du, då är det klart, då är du framme.

Jesper Waldersten står framför skrivmaskinen med dålig fingersättning. Två pekfingrar hamrar stabbigt över tangenterna. Pannan sänkt, munnen sammansluten. Hur är det att saluföra sitt inre?
– Jag går och ställer mig naken: ’Hej, här är jag naken, vill ni ha mina nakna idéer? Vill ni känna min lukt?’. Om någon då säger ’Nä, det vill vi inte’ blir det väldigt personligt. Det gäller att klara av det och inte ta livet av sig. ’Okej, de gillade inte min lukt, men någon annan kanske gör det?’.
Har konstnären ett större bekräftelsebehov? Jesper Waldersten hejdar sig med fingrarna i luften, lyfter blicken från skrivmaskinen:
– Människan är i behov av bekräftelse på alla sätt. Du har ett behov att få tillbakastuds, för annars vet du ju inte ens att du finns.

Jesper Waldersten All Over pågår på Fotografiska just nu

Till Toppen