Perfect Guide

Hugo Rehnberg: Romantik är en giftig drog

Tidig höstmorgon 1980. Norman Mailer ligger i sängen. Trots att fästmön Norris Church vilar intill, fantiserar författaren om nästa stora förälskelse. Han saknar känslan av att – möjligen – ha träffat kvinnan som bär runt på hans andra själshalva och dessutom är så attraktiv att gubbkroppen skälver av tanken på nästa sexuella möte. Det skulle vara kul med någon som fick honom att studsa iväg till skrivarlyan varje morgon med ett fånigt flin på läpparna.

Annons
X

Problemet: Mailer och Norris Church ska gifta sig om några timmar. Mailer – som vid denna tidpunkt har fem exfruar, sju barn och dras med vikt-, alkohol- och pengaproblem – undrar om det är så klokt att gänga sig igen. Han vet ju vad som väntar: otrohetsaffärer, gnälliga ungar och slentrianmässiga lördagssamlag. Varför inte testa en ny riktning? Så han vänder sig till sin 26 år yngre fästmö och förklarar:
– Allt jag någonsin velat, är att vara fri och leva i Paris.
– Ja, och vad skulle hända då? frågar Norris Church, och besvarar sedan själv frågan.
– Du skulle kanske dricka espresso på ett litet café och när en vacker fransyska passerade skulle du förtrolla henne med ditt 25-centsleende.

Med kristallklar insikt om hur en romantikers fantasi fungerar, målade hon sedan upp fortsättningen i denna hypotetiska relation. Från första mötet, via middagar i Montmartre och promenader längs Seine, vidare till graviditeten och det efterföljande giftermålet.
– Och då, då är du inte ensam och fri i Paris längre. Då börjar allt om igen.
Det höll ju Mailer med om. Så de gifte sig framåt eftermiddagen och levde därefter lyckliga fram till hans död, 25 år senare.

Varför berättar jag det här? undrar du kanske. Jag är inte helt säker, men jag tror det handlar om att folk runt omkring mig skiljer sig allt oftare. Och ibland, men inte alltid, handlar det om att den ena parten börjat törsta efter knarket som kallas romantik, och som är betydligt mer beroendeframkallande än sex. Saknaden efter pirret får dem att riva upp hyfsat lyckliga familjer. Och jag tycker det är synd. För jag är övertygad om att Norris Church hade rätt: efter de första förtrollade månaderna börjar allting om igen. Oavsett vem som ligger bredvid.

Till Toppen