Perfect Guide

Exklusivt: Bakom kulisserna på Oscarsgalan

SPG:s Victor Johansson besöker Oscarsgalan och fångar fyra av kvällens huvudpersoner backstage – för en serie exklusiva vinnarintervjuer.

"Priset kommer att stiga mig åt huvudet"

Annons
X

Frances McDormand om storhetsvansinne, att kvotera mångfald och nya filmen Three billboards outside Ebbing, Missouri.

undefined

Grattis till vinsten.
– Tack. Men ge mig inte mer uppmärksamhet, det kommer stiga mig åt huvudet.

Du avslutade ditt tacktal med att säga "inclusion rider" – vad betyder det?
Jag fick reda på det förra veckan, men det är något som tydligen alltid funnits. När du förhandlar inför en film kan du kräva en viss procent mångfald i både skådespelarensemblen och filmteamet. Det faktum att jag lärt mig det först nu, efter 35 år i filmindustrin, säger något. Det finns ingen återvändo. Jag ogillar hela idén kring att kvinnor och afroamerikaner ’trendar’ just nu – det är ingen trend. Saker och ting förändras, och det sker nu.

Hela Oscarsgalan kändes annorlunda efter metoo.
Jag tror faktiskt det beror på något som hände innan metoo. Saker och ting började förändras redan förra året när Moonlight, med en afroamerikansk skådespelarensemble, vann bästa film. Det var tvunget att uppmärksammas. Att Moonlight vann korrigerade ett misstag som blev starten på förändringen kring mångfald i Hollywood.

Three billboards outside Ebbing, Missouri har startat en internationell rörelse med politiska reklamtavlor.
– Det började med utredningarna för Grenfell Tower-branden i London, fortsatte till vapenlagarna i Miami och dök sedan upp utanför FN i samband med Syrien- kriget. Det visar på vilken kraft en stark bild har. Det är det vi filmmakare skapar: kraftfulla bilder.

Det är en sammanbiten karaktär du spelar?
Vi hade många samtal om sårbarhet när vi skapade filmen. Jag tyckte att det fanns ögonblick när min karaktär helt enkelt inte kom åt sina känslor. Men man behöver inte skrämmas av att hon är känslokall. Alla gråter fan hela tiden i filmer nu, till och med män! Det finns förstås något helande med tårar. Men om min karaktär kommer åt sina känslor, om hon kan gråta – varför är hon då så fylld med vrede? Om du kan gråta ut din smärta behöver du inte bränna ner en polisstation.

"Jag har en liten demon på axeln"

Gary Oldman om självtvivel, att ge karriärtips till Timothée Chalamet och vilket råd Winston Churchill hade gett dagens världsledare.

undefined

The farkest hour handlar mycket om att möta stora rädslor i krig – tror du människor relaterar till det även på ett personligt plan?
– Jag tror att vi alla kan relatera till det. Oavsett om det är finansiell oro, barn vars skolutbildning ska finansieras eller sjukdom i familjen. Vi har alla saker som tynger oss och saker vi ångrar. Jag har sannerligen det.

Det är mänskligt.
The darkest hour är i mångt och mycket en film om tvivel. Det värsta man kan göra som skådespelare är att censurera sig själv eller tänka för mycket. Men jag har fortfarande en demon på axeln, en röst som tjatar på mig ibland. 1940 skickade Winston Churchill 4 000 oskyldiga män rakt in i döden för att rädda 300 000 män, man undrar hur har sov om nätterna. Samtidigt tror jag att människan gör det mesta med goda intentioner.

Ikväll delade du scen med många unga skådespelare som var exalterade över att träffa dig. Hur var det?
– När jag växte upp hade jag mina egna idoler, som Peter O’Toole. Vi är alla bara länkar i en kedja, men jag är glad för Timothée Chalamets skull ikväll. Jag sa till honom att han kommer återvända hit. För mig är den här galan antagligen sista rycket, men han har många år framför sig.

Vad hade Winston Churchill gett för råd till världens ledare om han levde idag?
Ingen av dem verkar blicka tillbaka på historien. Churchill trodde starkt på att lära sig av historien och använda den för att röra sig framåt. Det gjordes en undersökning bland barn och unga vuxna om Winston Churchill, många trodde att han antingen var en soldat i första världskriget eller en bulldog i en brittisk tv-reklam. Vi lär inte ut historia längre, eller hur? Unga människor vet inget om den.

Du bar ansiktsprotes och kroppsdräkt för rollen – makeupartisten Kazu Kazuhiro vann en Oscar för arbetet – tror du att datoranimeringar kan ersätta den typen av arbete i framtiden?
– Det hoppas jag inte. Kläderna och sminket är det som är närmast skådespelaren. Jag har jobbat med filmer där utseendet adderats med specialeffekter efteråt, det är som att befinna sig i ett grått vakuum.

Hur viktigt är samarbetet?
Sminkösen och kostymören är de första personerna du träffar på morgonen under en filminspelning. Jag kom till inspelningen klockan 02.00 varje dag för att hinna bli Winston Churchill innan inspelningarna började. Mina medskådespelare såg mig inte som Gary Oldman på tre månader.

"Jag kommer att krascha efter det här"

Allison Janney om att kollapsa efter framgången, korta tal och att skapa en Oscarsbelönad roll på åtta dagar.

undefined

I ditt korta tacktal skämtade du och sade "Jag gjorde det helt själv". Hur går du vidare med ditt liv?
Jag ska på en manusläsning för tv-serien Mom imorgon bitti klockan 10, så jag kommer återvända till arbetet direkt och det är jag glad för. En sådan här vinst kan lätt stiga en åt huvudet, att vakna upp i morgon och inte ha något att göra vore inte bra. Jag kommer krascha hårt efter det här. Jag är glad att jag har Mom och människor som jobbar med serien som kan lyfta upp mig och få mig att fortsätta.

Du talade tidigare om din "inre kritiker". Vad säger den rösten till dig nu?
’Bravo. Bra jobbat, tjejen. Jag är stolt över dig’.

Du har vunnit en rad Emmy-priser – hade du vågat drömma om en Oscarsstatyett?
Jag slutade drömma om en Oscar eftersom jag inte ville bli besviken, eller få roller som skulle dra med sig den här typen av uppmärksamhet. Men sen skrev min vän, manusförfattaren Steven Rogers, den här rollen till mig för att jag skulle få möjlighet att visa upp en ny sida av mig själv. Jag kommer aldrig att kunna återgälda honom. Jag får nog köpa honom en Rolex och gravera baksidan. Det är i alla fall någonting.

Vad gör en bra historia?
Levande karaktärer med behov, längtan och drömmar som motarbetas av personer som inte vill att de ska nå fram. Det, och bra manus. När jag läser manus till filmer som I, Tonya, American Beauty och Juno känner jag mig levande. Jag väcks till liv när jag får spela sådana roller. Då vet jag att det är en bra film.

Hur var det att jobba med regissören Craig Gillespie?
Craig slog verkligen huvudet på spiken. Arbetet var som ett skenande frakttåg. Vi hade ingen tid att filma, men han hade en fantastisk attityd och ett sinne för humor. Vi gjorde mycket på volley.

Hur tight var schemat?
– Jag hade bara åtta dagar på mig att filma rollen eftersom jag höll på med Mom och samtidigt repeterade teaterpjäsen Six degrees of separation. Jag har aldrig varit mer upptagen i hela mitt liv. Egentligen hade jag inte alls tid.

"Jag fick patrullera med poliser"

Sam Rockwell om intensiva förberedelser, vännen Philip Seymour Hoffman och sönderslagna stolar.

undefined

Hur blev du karaktären du spelar i Three billboards outside Ebbing, Missouri?
– Åh, det är så tråkigt, men om du verkligen vill veta skulle jag jämföra skådespelandet med en kokande gryta där jag kastar ner lite morötter och potatis. I det här fallet min dialektcoach Liz Himelstein, dramacoach Terry Knickerbocker, Frances McDormand och vår regissör Martin McDonagh. Jag patrullerade med två poliser i södra Missouri. Sen träffade jag en hudläkare som presenterade mig för några brännskadade patienter.

Otroligt.
– Det är en lyx att ha mycket tid på sig. Ibland erbjuds man en roll och har bara en veckas förberedelser. Jeremy Renner fick fyra dagar på sig att bli Jeffrey Dahmer. Jag hade ett försprång på tre månader.

Hur hittade du ilskan för de aggressiva scenerna?
Jag drack kaffe och lyssnade på musik. Beroende på scenen skämtade jag med filmteamet eller så stängde jag in mig i mig själv. Inför vissa scener kunde jag inte prata med någon. Jag har slagit sönder både papperskorgar och stolar inför ilskna scener. Folk trodde att jag var galen.

Du tackade Philip Seymour Hoffman två gånger i ditt tal.
Ni hörde det?

Ja.
– Jag trodde musiken överröstade det. Åh, vad bra. Jag är glad att folk hörde. Han var en gammal vän som stod mig väldigt nära och inspirerade många i min generation. Han krävde mycket av sig själv i sitt arbete och det kostade på. Philip Seymour Hoffman hade en stor aptit på livet och gillade inte att göra saker med vänsterhanden. Jag kan fortsätta i en timme. Han var en stor, stor förebild för mig.

Three billboards outside Ebbing, Missouri har kritiserats för hur den gestaltar afroamerikaner. Hur tänkte du kring det?
Komplicerad fråga. Kareem Abdul Jabbar skrev en fantastisk artikel där han försvarade filmen. Karaktärerna i filmen har mycket arbete att göra med sig själva, och skulle nog behöva gå i terapi. Men det är bara en film, en mörk saga. I verkligheten hade våra karaktärer antagligen hamnat i fängelse.

Det är en stark arbetarklasskildring.
Ja, den här filmen skulle nog kunna utspela sig i nästan vilken arbetarklasstad som helst i världen. Det är vältajmat med vad som pågår i USA just nu.

Till Toppen