Perfect Guide

”Jag är mig själv som mest när jag spelar någon annan”

Erik Ehn om jakten på sin innersta kärna, metoo-drev och hyllade Dramatenföreställningen Peer Gynt.

Dramaten, Stockholm. Erik Ehn har fallit tillbaka in i rollen som Peer Gynt. Nedsjunken i en fåtölj i logen låtsas han skala en lök. Plötsligt spelar han ut scenen som illustrerar människans jakt på sin innersta kärna.
– Du är en lök och nu ska du skalas, säger han. Här är den biten av mig ... Här är den biten, och DEN biten!

Annons
X

Erik Ehn vänder och vrider på de osynliga lökbitarna i handen.

– Men vad är ... Det finns ingen kärna? Det är olika delar av mig, men det finns ingen mitt, det finns inget jag, det är bara olika lager. Vad är jag egentligen?

Erik Ehn befinner sig mitt uppe i föreställningarna av Peer Gynt. Henrik Ibsens pjäs, regisserad av Michael Thalheimer, har blivit en succé bland både publik och kritiker: "Teater när teater är som bäst" (DN), "En av de mest sevärda föreställningarna på länge" (Aftonbladet), "Ett imponerande teatralt maratonlopp" (Expressen).

Föreställningen skildrar landsortsynglingen som full av sorg, ilska och rädsla reser jorden runt i jakten på sig själv. Just nu ligger rollen så nära Erik Ehn att varje repliknämns med perfekt frasering och betoning.
– Peer Gynt lyckas aldrig fly från sig själv och det drabbar honom i slutet. "Vänta nu, jag har ju inte kommit någonstans? Jag är fortfarande mig själv och vad ÄR det? Räcker det?".
Han lägger huvudet på sned och kisar.
– Han är ingenting om han inte kan relatera till någon annan. Sedan kan han resa hur mycket han vill, han blir ändå ingen annan. Jag tycker det är fint när karaktären Knappstöparen säger att Peer Gynt är en knapp utan ögla. Han kan aldrig fästa sig vid något. ’Att vara sig själv är att uppfylla den mening som Mäster menat’, säger Knappstöparen.

Erik Ehn spelar ut Peer Gynts reaktion:
– Men den som aldrig förstod vad Mäster menar? Jag har aldrig förstått meningen varför jag föddes, vart ska jag ta vägen? Jag går bara vilse. Jag bara snurrar in mig i mig själv, det blir mer och mer komplicerat.

undefined

Erik Ehn – som växte upp på landsorten med en ensamstående mor och tre syskon – kan relatera till Peer Gynts drifter. Som 16-åring bröt han sig loss från bygden och flyttade till storstaden. Han studerade på Södra latins teaterlinje och – via Folkteatern i Gävleborg och Stadsteatern i Stockholm – hamnade han på Dramaten 2000.

– Det finns verkligen en parallell. Peer Gynt har ett starkt förhållande till sin mamma och pappan är frånvarande. Det finns drag som rör mig mycket, den här känslan av att sitta fast och vilja komma bort. Han säger det era gånger: ’Jag vill ut, jag vill fram, jag vill härifrån!’. Det är en rörande berättelse om vad det är att vara sig själv, vad det är att vara människa.

Du har gjort en liknande resa.
– Utan att tala illa om min hemort så kände jag att jag behövde komma bort för att kunna syssla med detta. Jag kan känna igen känslan i mitt liv nu också. Även om jag har ett bra liv kan jag drabbas av tankarna: Är detta verkligen allt? Eller finns det något annat?

Peer Gynt är en fysisk rollprestation. Redan första minuten i första akten är kroppen i uppror: bröstkorgen hävs i ansträngd andning, bringan blänker av svett, benen skakar. Tre timmar senare – stående på en två meter hög låda – kliver Erik Ehn slutligen ned täckt i blod, svett och smuts.

– Jag tror att publiken uppskattar att detta kostar något. Det är inte gjort med en klackspark. Det kostar rent fysiskt i blod, svett och tårar.

Redan vid första repliken tycks kroppen skaka av ansträngning?
Ja, jag tycker att början är läskig varje gång. När jag går fram mot kuben vet jag att nu är det tre timmar där uppe. Sedan går det över, hittar sin form, men det är definitivt obehagligt.

Med fru och två barn lever Erik Ehn ett enkelt familjeliv i Kärrtorp. Rollkaraktären måste lämnas på jobbet.

– Det är skönt att komma hem efter föreställningen och bli normal. Jag är uppe i varv, ett driv både i huvudet och i kroppen. Men mina barn struntar i om jag spelar Peer Gynt, de behöver pappa hemma. Läxor ska läsas, samtal ska föras, jag måste bli en del av deras verklighet.

Märker familjen av när premiären närmar sig?
– Ja, jag blir nog fokuserad och lite stram, det blir ett tunnelseende. Hela familjen är med på att det ska bli premiär, vare sig de vill det eller inte.

Att få sitt mediala genombrott som 43-åring har varit överraskande.
– Det är omvälvande och ganska fantastiskt att det blivit sådant genomslag. Jag har blivit lite mer igenkänd där hemma. ’Jag såg din pappa i tidningen idag’, kan mina barns kompisar säga.

undefined

Den senaste tidens metoo-rörelse har skakat om Dramaten. Erik Ehn välkomnar debatten.

– Det är en otroligt nödvändig rörelse, jag beundrar alla som klivit fram och drivit detta. Men det skrämmer mig att det blivit så svart och vitt, så hårt, man måste hela tiden skylla på någon annan. Jag tror att vi måste förändras, vi måste ta hand om varandra så att vi på sikt kan ha en miljö som är fri från kränkningar och dåliga arbetsklimat.

Hur ser du på drevet mot Stadsteaterns tidigare chef Benny Fredriksson?
Jag är inte säker på att det var krafter som ville ha en sund förändring som drev det. Jag tror exempelvis att tidningen som publicerade detta bland annat drevs av ekonomiska frågor som fick dem att sätta så braskande rubriker.

Vilka andra krafter kan ligga bakom ett sådant drev?
Det är viktigt att vi förstår att en positiv kraft måste vara kärnan, inte någon form av revansch. Vi behöver inte slag och sparkar. Vi behöver klokt framåtarbete som handlar om värderingar. För nog måste vi alla känna oss trygga på vår arbetsplats, det är givet.

För Erik Ehn har teatern blivit en plats där han är sig själv.
– Jag tycker det är svårt att hitta punkter i livet där jag är helt närvarande. Men i de här fantasierna som vi spelar på kvällarna känner jag mig väldigt närvarande i nuet. Det är lite skrämmande att jag är mig själv som mest när jag spelar någon annan, säger han och vänder upp ansiktet i förvåning och förtvivlan.
Sekunden senare: Skratt.
– Haha, ja, det är på teatern jag är närmast mig själv. Men det är min form. Det finns människor som hoppar fallskärm för att uppleva här och nu, känna att det här är på riktigt, och jag tillhör den sortens människor som behöver bevis på att de finns. Jag behöver känna att jag finns.

Peer Gynt ställer frågan "Vad betyder det att vara sig själv?" – hur skulle du svara?
Jag försöker hålla mig till de riktningar jag har, att vara sann mot mig själv, medmänniskor och livet. När jag börjar glida bort från det blir jag förvirrad och arg på mig själv. Jag vet vad som är rätt och jag gör fel. Varför gör jag det?

Han tystnar. Stirrar utåt och blickar inåt.

– Där finns väl någon form av kärna kanske. Annars kämpar jag febrilt med att försöka förstå vad det är att vara sig själv, att vara sann.

Utforska Perfect Guide Shopping

shopping bag

Shoppa redaktionens favoriter, det bästa inom mode, inredning och skönhet. Exklusiva erbjudanden och samarbeten för våra läsare

TA MIG TILL SHOPPEN!

Till Toppen