Perfect Guide

Elin af Klintberg: Festen som fick skrattet att fastna i halsen

Det var länge sedan men känns ändå som alldeles nyss. Jag antar att det kan bli så när man gjort något man skäms över. Skammen bor kvar i bröstet som ett kramande muskelminne som vägrar släppa taget.

Annons

Det var en tid av uttråkning. Långt innan familjeliv, barn och den stora kärleken. Men ändå långt efter berusningen av att komma in på stans alla klubbar. Ingenting var roligt längre och vi letade kickar för att känna något över huvud taget.

Den stora matsalen rymde ett bastant ekbord med lejontassar, och jag minns att jag reflekterade över mitt eget Ikea-matbord för två som ändå tycktes för stort i min etta med kokvrå. En fräknig, rödhårig kvinna i min egen ålder reste sig häftigt upp från bordet och sköt ut den genomskinliga Philippe Starck-stolen med en sådan kraft att den ramlade mot golvet. Hon var högröd i sitt annars så bleka ansikte och skrek med gäll röst: ”Tack, men nej tack, det här är inte min definition av en trevlig fredagskväll. Jag hoppar av, räkna inte med mig! Jag vill inte vara en del av den här sjuka leken. Dessutom har min lillasyster asperger, så att låtsas att jag också har det skulle vara som att göra narr av henne, och det vill jag bara inte.”

Hennes plötsliga sorti följdes av en obekväm tystnad.

”Ja, jag har aldrig påstått att mina bjudningar passar alla”, skrockade rikemanssonen och tillika kvällens värd, till synes helt obesvärad över kvinnans utbrott.

”Och tydligen missbedömde jag mig angående henne.” Han nickade mot platsen där den rödhåriga suttit, och fortsatte:
”Förstod inte att hon var så ... anal. Skål!”

Unisont lyfte vi gäster, som knappt kände varandra eller värden heller för den delen, på våra svarta, högblanka tallrikar och memorerade orden som var fästa på undersidan. Under min tallrik stod det Tourettes syndrom.

Med ett snabbt tryck på en tung fjärrkontroll dämpade kvällens värd belysningen i rummet. Kristallkronan i taket antog samma ljusstyrka som ett stearinljus. Han viskade dramatiskt likt en cirkusdirektör som ber om största möjliga tystnad: ”Den här middagen handlar om att våga tappa kontrollen och gå utanför ramarna för era annars så väldigt kontrollerade personligheter. Under era tallrikar har ni alla en diagnos, ett lyte eller ett handikapp. Det gäller för er att implementera detta i er egen personlighet utan att för den skull bli övertydlig. När kvällen är slut ska vi gissa varandras diagnoser.”

Hans instruktioner avbröts av hårda klackar. Det var den rödhåriga som kom inspringande igen. Nu med kappa och ytterskor, och något vilt i blicken.

”Människoförakt har ni hört talas om det ordet? Jag ringer en taxi. Vem följer med mig? Vem tar en drink med mig på stan i stället för att vara här och göra narr av de människor som faktiskt dagligen lever och kämpar med dessa utmaningar?”

Här, precis här borde jag rest mig och följt med. Avslutat det märkliga experiment som vi alla utsattes för. Men jag satt kvar och spelade med i det kammarspel som var en blandning av von Triers Idioterna och American Psycho.

Efteråt har jag tänkt mycket på händelsen. Är egentligen av den åsikten att man får skoja om precis allt så länge man gör det med fingertoppskänsla och värme. Avsändare och tajming är också viktiga komponenter. Och kanske var det just allt det som saknades. Ett gäng uttråkade unga vuxna i en alldeles för dyr Östermalmsvåning i kombination med alldeles för lite medmänsklighet och hjärta. Då fastnar skrattet i halsen.

Till Toppen