Foto: Pierre Björk
Perfect Guide

Anders Arborelius: ”Att kalla Jesus för hen är tramsigt”

Kardinal Anders Arborelius om gudstvivel, varför Jesus inte bör kallas hen och vid vilka tillfällen han ifrågasätter sitt kyskhetslöfte.

– Ibland kan tvivlet på Gud komma utan någon anledning. Som en pil i hjärtat: tänk om allting är tomt?

Annons
X

Halsbandets tunga silverkors skramlar när Anders Arborelius slår fingrarna mot bröstet.
– Det händer inte minst när man möter människor som är sekulära och verkar lyckliga och lugna. Tänk vad bra de klarar sig, så glada de tycks vara, tänk om de har rätt? Behöver de inte Gud?

Det är slutet av januari och Anders Arborelius, nedsjunken i en fåtölj på sitt kontor, talar om den tvekan som även kan drabba den frälste.

Ett enkelt rum: en utmärglad Jesus spikad på väggen. Blekta papyrusrullar, vittrade skrifter och handskrivna brev fläckade av brutet sigill.

Han fortsätter:
– Det är en del av tron att ibland känna ’tänk om det är något som inte finns?’. En tro sätts på prov på olika sätt, det händer något i världen eller man drabbas av personliga svårigheter, det är en del av vårt liv med Gud att vi ibland måste kämpa med tron.

Trots ett visst tvivel: Anders Arborelius har gått genom livet som en utvald. Han blev förste svensk att utnämnas till biskop för katolska kyrkan i Sverige 1998 och 2017 utsåg Påve Franciskus honom till landets första kardinal i Vatikanen. I ett samhälle som blivit alltmer andligt – meditation, yoga och mindfulness tycks alla vara uttryck för en översinnlig längtan – ser Anders Arborelius flera beröringspunkter med kyrkan.

– Folk säger att Sverige är sekulariserat, men det stämmer inte riktigt. De kanske inte är inte så kyrkliga, men de är väldigt intresserade av andligt liv. Mindfulness är besläktat med inre bön. Men ibland kan tröskeln till kyrkan vara för hög.

Det är lättare att köpa en yogamatta.
– Jo, men jag tror att dessa världar kan mötas. Det finns ett stort andligt intresse och en stor andlig nöd, det märker man inte minst hos alla ensamma och deprimerade människor. De saknar en djupare mening med sina liv.

undefined
Foto: Pierre Björk
undefined
Foto: Pierre Björk

Katolska Biskopsämbetet på Södermalm i Stockholm. Bakom en tung trädörr i ett stenhus från 1900-talet öppnar sig katolicismens värld: två nunnor möts över en bit fruktkaka i sällskapsrummet. Fallna påvar stirrar från bronsstatyer, bortgångna biskopar vakar från väldiga oljemålningar. Kristallkronor i taket och silverkärl på matsalsbordet.

Anders Arborelius för samman fingertopparna, lyfter huvudet och ler in i kameran. Det är dags för fotografering.

– Jag trodde jag var biskop, men jag arbetar mer som fotomodell, säger han och justerar kardinalringen på fingret.

När Vatikanen kallade drabbades Anders Arborelius av plötsligt tvivel: hur ska detta gå? Han berättar att han kände sig "chockad och liten, saknade fömåga och kapacitet".

– Jag kände mig nollställd och oförmögen. Vi hade aldrig haft en kardinal i Sverige. Vad skulle nu hända?

Anders Arborelius befann sig på konfirmation i Olofström när Påve Franciskus – med perfekt svenskt uttal – utropade hans namn i Peterskyrkan maj 2017. Han hade en tågresa på sig att hantera chocken innan han mötte pressuppbådet i Malmö samma kväll.

– Jag hade ingen aning om att jag skulle bli kardinal. En kollega visade upp sin telefon: ’det står på internet att du har blivit kardinal. Kan det stämma?’ Vi visste ingenting. Brevet från Vatikanen kom tre veckor senare.

68-åringen kastades ut i rampljuset: tidningen Fokus utsåg honom till årets svensk 2017 och hans sommarprat i Sveriges Radio blev ett av årets mest hyllade. I dag har han funnit sig tillrätta i sin nya position.

– Det är roligare att vara ute och träffa människor än att sitta på kontor. Jag är oorganiserad och har aldrig jobbat med administration eller personalfrågor. Jag tar hellre på mig uppgifter ute i landet istället för att sitta vid ett skrivbord.

Anders Arborelius föddes i Schweiz – pappa var arkitekt och mamma bibliotekarie – och växte upp i Lund. Redan som barn hörde han en röst som lockade honom bort från det världsliga och över till det andliga. Han tolkade den rösten som Gud.
– Jag är uppvuxen i en skilsmässofamilj, mamma var troende och lärde mig att be, fast vi gick nästan aldrig i kyrkan. Men jag fick tidigt kontakt med katoliker, Birgitta-systrarna i Schweiz, så det var ändå ett naturligt inslag.

undefined
Foto: Pierre Björk

Hur föddes din tro?
Det var inget dramatiskt eller känslomässigt, bara en tydlig övertygelse. Det fanns inget annat som intresserade mig, det var bara Gud som kunde ge djupare mening.

Hade ett liv utanför kyrkan kunnat göra dig lycklig?
Det är möjligt, men det räckte liksom inte till. Jag ville göra något mer radikalt med mitt liv. Jag ville ge mig själv till något större.

På hyllorna i kardinalens arbetsrum trängs nattvardskalkar med heliga skrifter och ett par mitror, huvudbonaden som traditionellt sett bärs av biskopar.

1977 avlade han sina löften som karmelitmunk och 1979 blev han prästinvigd. Med munklivet kom också celibatet. Han menar att "ingen sätter så stort värde på sex som den som avstår från det för att ge det till Gud".

– Man vill ge något stort och vackert till Gud, det är inte något smutsigt som man vill undvika. Det är inte så stor skillnad mellan den gifte mannen och den som lever i celibat: den som är ogift avstår 1 000 kvinnor, den som är gift avstår 999 kvinnor.

Hann du uppleva kärlek till en kvinna?
Det var märkligt, just som jag, 21 år gammal, skulle kliva in i detta liv var det en flicka som började skriva dikter till mig. Jag tänkte, ’detta är väl sista prövningen på din kallelse’. Här finns någon som jag skulle kunna älska och som älskar mig. Hon var också katolik, såg detta och sa ’jag har märkt att du har denna kallelse’. Det var en fantastisk person och vi har träffats flera gånger efteråt. Men ser jag ett ungt lyckligt par i dag kan jag känna en liten pil i hjärtat.

Du har rest jorden över – något oväntat ställe du hamnat på?
– Jag var i Nagasaki för ett interreligiöst möte och vi övernattade i ett shintoistiskt tempel. Efter det mer formella mötet sa de ’nu ska vi gå på karaokebar’. Det hade jag ju aldrig gjort. Så jag sjöng Chiquitita med Abba, det var lite lustigt. Jag har en japansk vän som jag studerat med och vi sjöng ihop. Han är full av skämt så vi dog nästan av skratt, det blev inte mycket sjunget.

Hur ser du på Svenska kyrkan i Västerås kallade Jesus för "hen" i sin julannons?
Det är tramsigt, det där med hen. Hen betyder ju höna på engelska. Att kalla Jesus för hen faller på sin omöjlighet. Men det ligger i vår tid att man är osäker på allting och då smittar det av sig.

Vilka är dina tankar kring me too-rörelsen?
Det pekar på något väsentligt, många kvinnor har utsatts för ett sexuellt förtryck, även i kulturellt högtstående miljöer som Svenska Akademien och våra teatrar. Där har det varit väldigt påtagligt. Då undrar man hur det här med jämlikhet har gått egentligen? Det blir en självrannsakan för hela samhället.

Man tänker ju direkt på pedofilskandalerna som skakat katolska kyrkan.
Jag har själv dragit den parallellen. Vi hade problem med pedofilskandaler och då var man olycklig att vi som präster, som ska hjälpa människor, ställer till med något så fruktansvärt.

Du har beskrivit tystnaden som en av de största utmaningarna med det kyrkliga livet?
– När allt är tyst, och man inte har något som förströr en, konfronteras man med sig själv och livet. Det kan naturligtvis vara jobbigt. Man ser ögonblicken när man kommit till korta, gjort fel eller inte motsvarat förväntningar, man ser sin begränsning. Men det är viktigt att se att Guds kärlek till mig inte beror på vad jag åstadkommit, utan på att jag är jag.

undefined
Foto: Pierre Björk

Utforska Perfect Guide Shopping

shopping bag

Shoppa redaktionens favoriter, det bästa inom mode, inredning och skönhet. Exklusiva erbjudanden och samarbeten för våra läsare

TA MIG TILL SHOPPEN!

Till Toppen