Annons
X
Annons
X

Nicklas Lundblad: Youtube liknar inget vi har varit med om

Digital kultur: Analys

GLOBAL INTIMITET. Musikvideor, privata hälsningar, konstprojekt, gräsrotsjournalistik – nätvideosajten Youtube har haft ett genomslag av sällan skådat slag. I antologin ”The YouTube Reader” analyseras fenomenet ur flera olika vinklar.

Marina Orlova i sin vlogg ”Hot for words”.

Marina Orlova i sin vlogg ”Hot for words”.

Varje minut laddas 20 timmar film upp på Youtube, enligt de senaste siffrorna från Google. Det är ingen överdrift att säga att Youtubes genomslagskraft på nätet saknar motstycke. Forskningen har försökt börja nysta i vad det egentligen är vi ser och hur man kan förstå Youtubes framväxt och expansion.

När medieforskarna Pelle Snickars och Patrick Vonderau nu ger ut en antologi med artiklar om fenomenet, The YouTube Reader (Kungliga biblioteket, 511 s), är det ett tecken i tiden: Youtube har blivit ett etablerat forskningsföremål i en mängd olika discipliner, från juridik över politisk ekonomi till antropologi. Det är ett magnifikt verk med många olika infallsvinklar. Som alltid i en antologi finns det förstås det som talar mer till läsaren och det som hastas förbi, men överlag är det en mycket hög kvalitet på bidragen.

William Uricchio knyter an till televisionen och onlinevideons förhistoria och visar fint hur cirkeln sluts med Youtubes intåg i vardagsrummens tv-apparater via övergången till olika former av digital-tv. Men det finns en risk i den typen av studier: att visa upp kontinuiteten med tidigare medieformer är en övning i att se likheter, där skillnaderna kanske är mer betydelsebärande. Youtube är inte ”tv på internet, fast snuttifierat”, som någon kanske tror. Det är ett medium i sin egen rätt, lika förbryllande som någonsin televisionen var när den kom. Faran med att söka kontinuitet syns inte minst i det politiska fältet, där föreställningen om att internet är ett resultat av konvergerande medier fortfarande styr lagstiftningens försök att hitta nya regelverk för nätet. I själva verket skiljer sig nätet i grunden från tidigare medier, i och med att den fysiska infrastrukturen inte byggts specifikt för en viss tilllämpning. Bäraren och innehållet har i och med framväxten av nätet slutligen kopplats isär – och det har i någon mening djupa konsekvenser. Uricchio inser detta, och säger uttryckligen att han inte vill knöka in Youtube i någon av de gamla mediernas kategorier.

Annons
X

Patricia Langes studie av ”videos of affinity” (ungefär ”gemenskapsvideor”) som fungerar ungefär som uppdateringar och hälsningar till sociala nätverk och vänner, som den rörliga bildens motsvarighet till statusuppdateringarna på Facebook – är också intressant. I det öppna rummet som Youtube skapar växer en mängd av olika användningsområden fram. Särskilt intressanta är de videofilmer som visar någon som äter och talar med skärmen – här blir ätandet en del i avsändarens semiotiska verktygslåda; det vardagliga sammanhanget framkallar en känsla av närhet.

Lange noterar att det ligger något djupt narcissistiskt i den här typen av uppdateringar, men utvecklar märkligt nog inte den iakttagelsen: det är ju trots allt så att det är möjligt att välja att bara dela med sig av sina videor till en begränsad, utvald skara. På Youtube finns en skuggvärld av filmer som inte är allmänt tillgängliga, utan endast öppna för en inbjuden krets av användare – och spelet mellan den privata och offentliga arenan är intressant i sig. Forskarna har förstås bara tillgång till den öppna delen av Youtube, men det betyder inte att dikotomin är ointressant: det faktum att det finns en möjlighet att begränsa vilka som får titta på ens filmer kastar ett delvis nytt ljus över de videofilmer som är obegränsade. Här finns nämligen en annan insikt om Youtube, nämligen att det är ett medium som lyckas förmedla intimitet trots att materialet är globalt tillgängligt. Den individuella användarens förväntningar på sajten ligger ibland inte i fas med den omedelbara globala tillgänglighet som en öppen publicering medger.

Andra bidrag i antologin lyfter fram exempel på framgångsrika vloggare – videobloggare – och studerar hur dessa lyckats skapa framgångsrika varumärken. Bland de mer välkända men ändå intressanta exemplen finns ”Hot For Words” – där Marina Orlova (en sorts blandning mellan Fredrik Lindström och Victoria Silvstedt) lär ut etymologin bakom olika ord som hennes trogna och miljonhövdade publik bett henne att titta närmare på. Hennes bildspråk – med en blandning av sex appeal och lärarinnelikt förmanande – har visat sig vara ett anmärkningsvärt effektivt sätt att lära ut etymologi. Fler ser på hennes videokanal än på Universals och NBA:s kanaler på Youtube – i sig häpnadsväckande. Jean Burgess och Joshua Green visar att Orlovas spelande på sex bara är en del i vad som i själva verket är en komplex mediestrategi. Orlova kommenterar flitigt på nätet, hämtar upp och tackar kommentatorer, rättar eventuella fel och knyter snabbt samman olika sociala nätverk som uppstår kring hennes videokanal. Hennes förmåga att engagera sig i nätverket ger direkt effekt: både ekonomiskt och i tittarsiffrorna. Orlova har blivit en så kallad cross-over hit och syns nu allt oftare i andra medier också.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    I skarp kontrast till detta visar Green och Burgess hur Oprah Winfrey kraschlandade i de nya medierna genom att försöka projicera all den popularitet och makt hon hade i ”gammelmedierna” rakt in i det nya rummet. Försöket blev misslyckat, och ännu har Oprah inte hämtat sig. Burgess och Green visar tydligt att etablerat mediekapital inte alls med nödvändighet kan växlas in i framgång online, medan det finns aktörer på sajten som är helt självskapade, framgångsrika kommersiella fenomen. De intäktsdelningsmodeller som Youtube använder, en sorts hybridekonomier för att tala med Lawrence Lessig, skapar låga trösklar för den som vill försöka tjäna pengar på egna visuella format.

    I en annan intressant artikel visar Eggo Müller att amatörerna hela tiden driver på varandra; uppkomsten av populära instruktionsfilmer som visar hur man gör bra onlinevideo visar hur en amatörskara genom kollaborativt lärande kan förbättra sina resultat. Björn Sörenssens utmärkta artikel om Peter Oakley (eller ”Geriatric1927”) visar att Youtube-världen knappast begränsar sig till ungdomar och underhållning. Oakleys videofilmer varierar mellan att vara en sorts försök till memoarer och instruktiva små reportage om exempelvis jazz. Hans exempel borde vara uppmuntrade för alla de som tror att den digitala klyftan mellan äldre och yngre är en given komponent i samhället – med sina 82 år är han ett föredöme.

    Det finns en mörkare grundton i den granskning av virtuella minnesmonument som Malin Wahlberg sammanställt. Den sorgkultur som växer fram på nätet är föremål för intensiv debatt, och Medierådet publicerade en debattartikel i DN (12/9) där man förordade ansvar för sajtägare för att radera avlidnas profiler. Wahlbergs bidrag visar att frågan är mycket mer komplex än så: möjligheten att sörja online, dela sorg och utforska gemensamma minnen av någon är ofta positiva delar i tragedin efter någons död. Att blint försöka utrota varje spår av döden på webben är en räddhågsen och oförstående reaktion. Wahlberg skriver om filmer som postats som hyllningar till de döda och individuella vittnesmål om saknad och hur den nya social praktik som växer fram här kan fungera som en sorts terapeutisk frigörelse, ”ett privat sörjande i ett offentligt rum”.

    Inte minst efter Obamakampanjens framgångsrika utnyttjande av nya medier är det svårt att förbigå de politiska effekterna av den nya synlighet som alla politiker känner av. Vinzenz Hediger redogör i sitt bidrag för hur politiker måste internalisera denna synlighet för att inte hamna i samma situation som George Allen – en amerikansk politiker som genom ett rasistiskt uttalande fångat på film och snabbt uppladdat på nätet förlorade vad som var en ganska övertygande ledning. Hediger visar hur detta skapar en ny sorts politiker, en som inte bara måste förmå tillägna sig de sociala mediernas retorik, utan även tåla att alltid ses. Faktum är att politiken därmed blivit till Benthams panoptikon, ett allseende fängelse som disciplinerar politikern till en sorts mellanmjölksljummen vänlighet. Den som är intresserad kan se just detta i utvecklingen från Howard Deans kampanj till Obamas framgångar. Dean blev fångad i just ett ”Allen-ögonblick” och hans berömda skrik satte punkt för hans försök att bli demokratisk presidentkandidat. Obamas engagemang i sociala medier professionaliserades, slipades och inga obevakade ögonblick blixtrade till utan att vara väl regisserade.

    Antologin väjer inte heller för mer tekniska perspektiv. I ett av de mer givande bidragen granskar Frank Kessler och Mirko Tobias Schäfer Youtube som informationssystem, hur Youtube produceras. Det är onekligen en intressant fråga. Den som arbetat med frågor om publicistiskt ansvar på nätet vet att den tekniska infrastrukturen är noga utformad för att hindra innehåll som inte stämmer överens med de riktlinjer som finns, men också att de olika systemen hela tiden manipuleras och angrips från olika håll. I Youtubes tekniska utformning finns en ständig rörlighet, och hela tiden byggs nya kollaborativa metoder för att medge snabbare granskning, kategorisering och publicering.

    Pelle Snickars bidrag behandlar hur de så kallade datormoln som skapas i dag kan användas för arkivsyften. Snickars, verksam som forskningschef på Kungliga Biblioteket i Stockholm och återkommande skribent i dessa spalter, landar i analysen att de datorarkitekturer som nu byggs upp är gjorda för delande, och att det finns en sorts naturlig konflikt mellan de reglerande ansträngningarna och nätets frihet.

    Snickars läser Lessig som pessimist, och menar att hans hybridekonomier är ett steg tillbaka, eller en sorts reträtt till ett mer ekonomistiskt tänkande. Jag är inte säker på att Lessig skulle instämma i detta. För Lessig tror jag att tanken på hybridekonomier där delande och konsumtion paras med olika sätt att tjäna pengar och dela på intäkterna (vilket ju är precis vad Youtube gör) är en lösning på spänningen mellan kontrollkrav och nätets nästan metafysiska öppenhet. Nätet behöver inte bli surare, som Snickars skriver. Det kanske till och med blir mindre grinigt om det inte hela tiden behöver försvara sin grundläggande öppenhet mot mindre genomtänkt lagstiftning?

    Snickars har däremot rätt i att varna för att reservationslöst använda datormolnen. Ett stort problem förblir nämligen i skrivande stund olöst, och det är hur man ska kunna flytta sina data från ett moln till ett annat. Så länge det problemet inte hanterats, så länge vi användare inte får flytträtt för våra data, kommer molnen att vara problematiska, inte minst för arkivsyften.

    Boken är på intet sätt en ensidig hyllning av Youtube, utan innehåller och genomsyras i delar av en djup skepsis inför sajtens självbild som en webbplats driven av sina medlemmar. Flera författare varnar för och noterar att det faktiskt här rör sig om en kommersiell verksamhet, och Googles intensifierade försök att få intäkter på annonsering lyfts fram som oroande tecken i tiden. Toby Millers misstanke inför hela den kunskapsöverklass som skissas av Antonio Negri och andra teknikkunniga och högutbildade driver kritiken mot Youtube till en sorts makrokritik av informationssamhället i sig, som är intressant (om än – tror jag – fast i en meningslös klassretorik).

    ”The YouTube Reader” kommer att stå sig som ett standardverk på sitt område, och det är glädjande att det är en svensk insats bakom. Till boken finns också en fin utställning av Giovanna Fossati att se på www.youtubereader.com. Den kan varmt rekommenderas.

    Nicklas Lundblad
    är vice vd på Stockholms Handelskammare samt fil dr i informatik

    Annons
    Annons
    X

    Marina Orlova i sin vlogg ”Hot for words”.

    Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X