Annons
X
Annons
X
Mitt Stockholm

"Jag slet ut programledarkavajen ur garderoben"

Människor som chockade springer genom Stockholmsnatten. Känslan av overklighet. Men också applåderande nattsuddare och mysande militärbefäl. SvD har samlat reaktioner – både från läsare och från andra som berördes denna natt – från ögonblicket då Ekot gick ut med nyheten om att Palme var död klockan 01.10.

Bild 1 av 25

Ett porträŠtt av Olof Palme på det staket som spŠärrade av områŒdet runt mordplatsen.

Ett porträŠtt av Olof Palme på det staket som spŠärrade av områŒdet runt mordplatsen. Foto: Rolf Hamilton/TT

1 mars 1986 – 01.10: Ekot meddelar att Palme är död

Ewonne Winblad och Bengt Öste turades om att vara programledare dygnet efter Olof Palme mördades.

Ewonne Winblad och Bengt Öste turades om att vara programledare dygnet efter Olof Palme mördades. Foto: TT

Vad som hände under mordkvällen från klockan 20 till 01.10 har SvD, i samarbete med Stadsarkivet belyst i en unik direktrapport från mordkvällen. När nattradion i Sveriges Radio bryts 01.10 och Jan Ström läser upp meddelandet att Olof Palme är död skakas nationen om. En av de som har radion på och som direkt måste agera är Ewonne Winblad, programledare på SVT:s Rapport:

– Jag väcks redan vid midnatt av att min dotter Ylva ringer från London där hon hört rykten från gäster på den restaurang där hon jobbar. Men jag lyckas inte få det bekräftat förrän Ekot går ut med det. Jag sliter då ut programledarkavajen ur garderoben, kastar mig iväg och springer mot Radiohuset. Det är 5–10 minuter att springa och jag minns att jag sprang hela vägen.

– Jag galopperade på och adrenalinet pumpade förstås. Men när jag kommer fram till tv-huset blir jag förvånad. Jag tänker att nu måste väl tv-huset vara omringat av polis eftersom det ju kan vara en statskupp. Men det är tomt och mörkt. Jag såg bara att det lyste på Rapports redaktion – några som precis som jag hade väckts hade redan kommit dit.

Annons
X
Annons
X

Bild 2 av 25

"Dörrvakten kom med beskedet – någon är skjuten"

Foto: TT

SvD-läsaren Susanna Herrström fick beskedet mycket snabbt: "Ni efterlyste minnen från när Palme mördades då för trettio år sedan. Jag jobbade på Restaurang Monte Carlo som ni vet låg i korsningen Sveavägen/Kungsgatan då. Vi hade inte så mycket gäster den kvällen trots att det var så nära efter lönen. Men helt plötsligt kom en av våra dörrvakter och berättade att någon var skjuten nere vid Tunnelgatan och att han skulle kolla upp vad eller vem som det gällde?!

Strax efter fick vi reda på att det troligtvis var Palme som var skjuten och dörrvakten försökte få reda på om detta var sant och om vi skulle stänga restaurangen genom att kontakta vår ägare. Vi fick tillåtelse av ägaren att stänga eftersom vi förstod att det skulle bli tomt på gäster, men det var inget som poliserna kom och sa till om.

Då vår discjockey berättade vad som hänt blev det både applåder och burop mot de som applåderade, så nog låg hatet precis under ytan och bubblade. Jag var och är ju ingen Palmeälskare men man mördar inte vår statsminister! Något som vi funderade över när vi räknat kassor och tänkte dra oss hemåt var att det inte var några avspärrningar att tala om i närheten eller på stan. Mina kollegor som hade bilar hade dessa parkerade i ett garage i närheten av Tunnelgatan/Olofsgatan och det var inga problem att hämta dessa. Inga poliser eller frågor vilka vi var eller vart vi skulle."

Annons
X
Annons
X

Bild 3 av 25

Kompisen på krogen avfärdade ryktet

Rebecca Stadener.

Rebecca Stadener. Foto: Privat

Även SvD-läsaren Rebecca Stadener fick höra om mordet tidigt på natten: "Min mamma som är från Irland och bor där var på besök för min födelsedag i Stockholm. Vi skulle just lägga oss då hennes man ringde från Irland. Han hade just sett en nyhetsflash från BBC att statsministern i Sverige hade blivit skjuten. Jag ringde en kompis som var ute mycket i Stockholms nattliv och hon hade just blivit uppringd av sin mamma som varit på krogen och hört ryktet. Min väninna hade avfärdat det som att det nog blivit ett glas för mycket och att mamman hört fel."

Läsaren Henrik fick beskedet via radion: "Jag satt i ett tält under sista fältövningen i lumpen. Nattvakt vid kaminen. Lyssnade på radio i min freestyle för att hålla mig vaken. Under natten kom beskedet om mordet och musiken byttes ut mot långsam klassisk musik. Efterföljande dagar kändes det som om befälen gick och småmös. Ingen synlig empati. Vid den officiella tysta minuten i landet gjordes inget på regementet för att hedra statsministern".

Annons
X
Annons
X

Bild 4 av 25

Fick beskedet i Indien – av Gandhis statssekreterare

Indiens premiärminister Rajiv Gandhi (till höger) ihop med FN-chefen Perez de Cuellar under Olof Palmes begravning.

Indiens premiärminister Rajiv Gandhi (till höger) ihop med FN-chefen Perez de Cuellar under Olof Palmes begravning. Foto: TT

SvD-läsaren Bo Elding befann sig i en annan tidszon och fick därför beskedet tidigt: "Jag jobbade i Indien för UNICEF 1983–86 och hade då upplevt två besök av Palme och mordet på Indira Gandhi, som efterträddes av sonen Rajiv. En gång i månaden utmanades det internationella golflaget, som jag råkade ingå i, av indiska utrikesdepartementet. Vid tredje hålet kom banchefen på sin scooter och försvann ursäktande sig med en av våra motståndare, Rajivs statssekreterare.

På tionde hålet kom han tillbaka och förklarade att han hade hemska nyheter, nämligen att statsminister Palme mördats. Det var anledningen till att han avvikit för att författa indiska regeringens beklagande över dådet. Han frågade sedan om jag visste vem som skulle efterträda Palme. Jag svarade att det troligen skulle bli Ingvar Carlsson.

Palme var inte vem som helst i Indien, utan känd som en sann Indienvän, som besökt landet upprepade gånger sedan ungdomsåren. Det var många indier som uppriktigt beklagade vad som hänt för mig i egenskap av svensk. Jag var vid den tiden sysselsatt med ett projekt i Rajasthan och flög därför dit från New Delhi ofta efter mörkrets inbrott. Natten till den dag begravningen skulle äga rum i Sverige hade folk tänt ljus nere i de små byarna längs hela den annars så kolsvarta vägen. Beskedet från kabinpersonalen var, på min förfrågan, att det var för att hedra Palme".

Annons
X
Annons
X

Bild 5 av 25

2.30: "Fick beskedet vid tidningsbunten – blev desperat"

En av SvD-sidorna 1 mars 1986.

En av SvD-sidorna 1 mars 1986.

Aldo P. Solari (fil. dr.), seniorforskare, Nuuk, Grönland: "Olof Palmes mord var djupt smärtsamt. Under den tiden gick jag biologilinjen vid Lunds Universitet. Jag delade ut tidningar nattetid för att samla ihop pengar till min första dator.

Den natten kom jag som vanligt vid 02.30. De drygt 450 tidningarna jag delade ut låg vid tidningstället i skydd av regnet: Smålandsposten, DN, SvD, Arbetaren, Dagens Industri... I den första bunten jag öppnade för att lägga i cykelkärran läste jag nyheten på första sidan – och jag trodde inte mina ögon. Jag blev desperat, snabbade på och började springa med cykel och kärran. Jag var förtvivlad och sprang under den hela 15 kiloemter långa sträckan. Det småregnade och jag kände mig övergiven.

SvD-läsaren Aldo Solari.

SvD-läsaren Aldo Solari. Foto: Privat

Jag kände på mig att någon ville "döda Sverige", det föredömliga landet, den ouppnåeliga modellen för så många andra länder över hela världen. Vi var bäst på allt – tills dagen Olof Palme mördades: det var ett hårt slag mot den svenska friheten. Olof Palme ledde den regering som räddade min politiskt aktiva familj från Uruguays militära diktatur på 70-talet."

Annons
X
Annons
X

Bild 6 av 25

03.00: "Bytte för att få vara eldvakt och kunna lyssna"

Mordplatsen tidigt under natten.

Mordplatsen tidigt under natten. Foto: TT

SvD-läsaren Pentti var på repövning i Boden: "Vi var ute på övning när någon berättade att Palme blivit skjuten. Man blev naturligtvis chockad. Jag blev så tagen att jag bytte med någon för att få stanna som eldvakt i tältet och lyssna på radio medan kamraterna åkte och övade någonting. Jag kommer särskilt ihåg en kamrat som blev glad över att han blivit skjuten. Det var nu inget som väckte nån större uppståndelse. Man bara accepterade att det även fanns såna människor. Jag vill minnas att jag fällde någon kommentar om att det faktiskt var en människa som blivit dödad och inte bara en statsminister".

Erbjudande: Prova SvD digital helt gratis i en månad

Annons
X
Annons
X

Bild 7 av 25

04.00: "Var självklart att jag skulle läsa upp nyheten"

Ewonne Winblad.

Ewonne Winblad. Foto: TT

Först klockan 04.00 kör SVT ut nyheten om Olof Palmes död. Programledaren Ewonne Winblad, som var på plats i tv-huset redan 01.30, berättar om frustrationen hon kände den natten:

– Vi var sena igång eftersom våra larmrutiner inte fungerade, vilket förstås var en skandal. Vi var tillräckligt med folk för att kunna börja sända redan vid klockan 02, men på den tiden fanns ingen möjlighet att bara börja sända när som helst. Under nätterna var tv-sändarna avstängda i hela landet. Vi var tvungen att ringa folk som satte på dem manuellt.

– Att jag skulle vara programledaren som läste upp beskedet var självklart eftersom jag var första programledare på plats. Jag kände aldrig någon tvekan. Bengt Östhe ringdes också in, så vi tog sedan varannan sändning under morgonen och dagen. Jag har sett sändningen några gånger i efterhand och då återupplever jag väldigt starkt känslorna från den där natten. Att en statsminister mördas på öppen gata är ju något vi aldrig hade varit med och förhoppningsvis aldrig får uppleva igen.

Du ser lugn ut när du läser upp meddelandet att ”Statsminister Olof Palme är död”. När du ser bilderna i dag – ser även du lugnet i ditt ansikte?

– Det där är ju en programledaregenskap man tränar upp. Det ska aldrig synas om man är stressad. Man ska vara lugn. Men det är klar att jag kände att det var något väldigt speciellt.

Mer om Ewonne Winblads upplevelser under mordkvällen och natten kan ni läsa om i SvD.se:s "liverapport" om Palme-mordet, som skildrar vad som hände kl 20 till 01.30.

Här kan ni se sändningen.

Annons
X
Annons
X

Bild 8 av 25

04.00: "Åkte in till mordplatsen – grått och dimmigt"

En annan av de första bilderna som togs efter mordet. Många personer trampade runt här i området under natten och morgonen.

En annan av de första bilderna som togs efter mordet. Många personer trampade runt här i området under natten och morgonen. Foto: TT

Marcin Tubylewicz: Morgonen den 1 mars 1986 började tidigt eftersom jag väcktes av telefonen en stund efter klockan 01.00. En av mina studiekamrater meddelade vad som hade hänt. Hans dystra besked bekräftades av den allvarliga musiken som strömmade ur radion efter att jag slog på denna. Jag förstod ganska snabbt allvaret i situationen, trots mitt yrvakna tillstånd, och fattade där och då beslutet att ta mig ut till platsen för mordet så snart det bara gick. ”Historia skrivs här och nu”, och ”snart kommer hela Sverige att åka ut dit” var tankarna som for runt i min trots allt rätt omogna hjärna då jag kollade tiden för första tunnelbana in till City. Då jag kom fram till korsningen Sveavägen och David Bagares gata måste klockan hunnit bli fyra. Grått, dimmigt och trist, ytterst få människor, en ensam polisbil, endast en begränsad avspärrning och en stor blodpöl mitt på trottoaren är minnen som etsat sig fast".

Annons
X
Annons
X

Bild 9 av 25

05.15: Ingvar Carlsson håller presskonferens

Ingvar Carlsson på presskonferensen under mordnatten.

Ingvar Carlsson på presskonferensen under mordnatten. Foto: Anders Holmströšm/TT

Regeringen samlade till presskonferens på Rosenbad. En av de som fanns på plats var Svenska Dagbladets Claes-Göran Kjellander, som också var den från tidningen som var först på mordplatsen. Så här beskriver Kjellander presskonferensen:

– Det var en fruktansvärd tillställning. Det var inte verkligt. Jag har faktiskt inga jättetydliga minnen från presskonferensen. Som alltid när man jobbar är man så koncentrerad att man går in i en bubbla och bara jobbar på. Tänker på vad man ska ställa för frågor och vad man ska skriva, säger Claes-Göran Kjellander.

– När jag kommer lite senare kommer tillbaka till redaktionen är det helt tomt. Alla är hemma och försöker sova några timmar innan det är dags att dra igång arbetet igen. Jag ser det runda bordet där vi satt för några timmar sedan innan beskedet kom. Någon hade delat ut spelkorten för en runda Chicago precis innan vi fick tipset om Palme. Korten låg nu korten kvar på bordet. Det var en märklig syn på den tomma redaktionen, säger Claes-Göran Kjellander.

Erbjudande: Prova SvD digital helt gratis i en månad

Annons
X
Annons
X

Bild 10 av 25

05.30: "Bodde nära kungaparet i Storlien"

Läsaren Calle: "Sportlovsveckan var slut. Vi hade bott i en stuga alldeles under kungaparets i Storlien. Jag hade sovit dåligt på grund av den kraftiga snöstormen. Plötsligt tillkom ett kraftigt smattrande. En stor helikopter landade och startade vid Kungens stuga. Jag knäppte på tv:n och trots att klockan var före 06 var det sändning. Statsministern var skjuten men ännu inte meddelad död. Jag väckte alla och vi följde nyheterna. Vägen blev farbar först framemot lunchtid. På varenda flaggstång hela vägen från Storlien till Stockholm flaggades på halv stång".

Kung Carl XVI Gustaf och Olof Palme 1983.

Kung Carl XVI Gustaf och Olof Palme 1983. Foto: TT

Så här rapporterade TT angående kung Carl Gustaf i ett telegram 04.46: "Kung Carl Gustaf – som befinner sig på skidsemester i Storlien – underrättades per telefon av hovmarskalk Lennart Ahrén under natten till lördagen. Kungen återvänder så snart det är möjligt till Stockholm, säger Lennart Ahrén till TT vid 4.30-tiden. Vi undersöker f n möjligheterna till transport".

SvD-läsaren Torsten gjorde sin första arbetsdag på ms Brita Ragne i Gävle hamn: "Gick upp kl 5.30 och ut för att hissa flaggan i aktern. Den satt då redan uppe, men på halv stång. "Vad i h-e är detta?" Drog upp den i topp och sen i mässen för lite frukost. Där stod tv:n på. Extra rapport. Så det blev till att gå ut och dra ner flaggen till halv igen".

Annons
X
Annons
X

Bild 11 av 25

05.50: "Jobbade på Arlanda – ingen passkontroll sattes in"

Olof Palme 1985.

Olof Palme 1985. Foto: TT

Margit Berggren Silvheden, Vadstena: "Jag bodde i Edsberg i Sollentuna norr om Stockholm och arbetade som civilanställd i säkerhetskontrollen på Arlanda flygplats det som i dag är Gränspolisen. Skulle börja mitt arbetspass 06.05 påföljande morgon som var en lördag men låg och slölyssnade på radion innan jag somnade. Radion gick in med extra nyheter och sade att statsminister Palme är skjuten, jag blev klarvaken och tänkte varför skojar man om sådant men insåg att det var sant.

Det blev inte mycket sömn den natten men jag gick upp och åkte ut till Arlanda. Jag minns att jag åkte ut tidigare då jag antog att alla vägar var spärrade ut till flygplatsen, men nej inga kontroller. Inne på vakthavande befäls expedition frågade jag om man skulle sätta in avgående passkontroll nu när statsministern var mördad, men nej inte visste man att han var död! Passkontrollen sattes in först klockan 07.30 efter order från polishuset och då hade många passerat ut till A-pirens reguljära avgångar!

Det jag minns så klart och som jag fortfarande i dag tänker på är hur handfallna polisledningen var. Dagen blev kaotisk efter vad som hänt och efter mitt arbetspass som slutade vid 14 tiden åkte jag och min dotter in till Sveavägen och lade ner en ros i den hög av rosor som redan påbörjats. Plötsligt var Stockholm en annorlunda stad, det kändes som att staden höll på att bli osäker, en statsminister som skjuts ner på öppen gata."

06.00: "Fick beskedet i stabstältet"

SvD-läsaren Magnus Wallin gjorde militärtjänst när beskedet kom: "Vi låg i fält med full stridsmundering utanför Märsta. Jag var under övningen befäl över cirka 50 kabeldragare, ungefär 6 grupper. Vid 6-tiden gick jag in i stabstältet för kaffe. Då fick jag beskedet att Palme var skjuten och hade avlidit. Vi hade uppställning av manskapet vid 7.30-tiden. Då jag meddelade att Palme var död så var det ingen som trodde mig först. Till saken hör att våra övningar alltid startade med att statsledningen mördades. Vi var förvånade att vi inte blev satte i direkt stridsberedskap och utkommenderade att stoppa alla bilar mot Arlanda".

6.30: "Trodde det var radioteater"

Ulf Wihlner: "Lördagen den 1 mars 1986 åkte min fru och jag till de franska alperna för att åka skidor tillsammans med min svägerska och svåger. Innan dess skulle jag hämta äldste sonen vid Centralen i Sthlm (jag kommer inte ihåg ifall Cityterminalen fanns då) som kom med nattbuss från övre Norrland. 23-åringen hade helgpermis från repmånad och bodde fortfarande hemma i vår villa i Täby. Vid 6.30-tiden satte jag mig i bilen och slog omgående på radion och fick höra att statsminister Olof Palme blivit skjuten på öppen gata i Sthlm. Jag minns, att jag tyckte det var konstigt, att Sveriges Radio kunde tillåtas att göra en radioteater på detta tema och antog att det var en annonsering om kommande program. Några minuter senare förstod jag att det overkliga var verkligt".

Annons
X
Annons
X

Bild 12 av 25

07.00: "Ingen säkerhetskontroll på Arlanda"

Så här berättar SvD-läsaren Stina Vasu om sin upplevelse denna morgon: "Jag är utlandssvensk och bor/bodde i Indien. Var på besök hos min mor i Stockholm. Då jag skulle flyga tillbaka till Indien på morgonen vaknade jag då SvD dunsade ner på golvet tidigt. Jag gick upp och fick se tidningen kantad med svart. Det hade jag upplevt i Indien och blev chockad av en sådan nyhet i Sverige. Men det som chockade mig mer var taxiresan och incheckningen på Arlanda. Det var ingen som helst säkerhetskontroll. Jag tog flyget klockan 07. Allt förflöt som vanligt den tidiga morgonen."

Även SvD-läsaren Bengt Lindén var ute på Arlanda denna morgon – och förvånades över den uteblivna kontrollen: "Badrumsradions skvalmusik vid 05.00 snåret var ovanligt dämpad, sorgsen. Så aviserades ett strax inkommade nyhetsinslag från TT "statsminister Palme är mördad på öppen gata , gärningsmannen okänd ...". Jag var tidigt uppe för att flyga från Arlanda. Nu blev det bråttom. Såg i andanom polisspärrar längs E4:an, kanske ett tillsnört Arlanda... Ett statsministermord hör ju inte till vanligheten i den demokratiska delen av världen. Hemmaboende sonen , som lovat svara för Arlanda-transporten väcktes bryskt... vi måste ge oss iväg tidigare än sagt för nu kan det bli problem. Färden Sollentuna-Arlanda blev lugn, Inte en polisbil – än mindre någon spärr syntes till och vid ankomsten gick incheckningen lugnt tillväga, passet kontrollerades av en sedvanligt oengagerad kontrollant. Ej heller vid utgångsgaten vid ombordstigningen gjordes något som kunde antyda ett läge för höjd beredskap , exempelvis eventuella flyktvägar...

Jag var på väg till ett affärsmöte i Frankfurt. Jag såg mig omkring där jag satt bland säkert hundratalet medpassagerare av vilka några, som kände till situationen, också kände likadant. Varför fanns ingen som helst höjd beredskap på Arlanda? Nu kommer det intressanta – kanske lugnande. Vid Lufthansa-planets landning i Frankfurt möttes vi passagerare redan vid utgångsdörren – och innan entrén via ankomstgaten av en grupp poliser och som genomförde en noggrann visitation. Hela passagerarantalet fick sedan under poliseskort gå till bagagebandet och peka ut sitt bagage, som noga genomsöktes. Jag måste tillstå att jag kände mig både imponerad och lättad . Lättad över att ingen "presumptiv mördare" var med ibland oss men mest glad över att få se hur ett effektivt polisarbete – snabbt och påpassligt – genomförs. En insats i Frankfurt , utebliven 2-3 timmar tidigare på Arlanda".

Annons
X
Annons
X

Bild 13 av 25

7.00: "Knackade på dörren i Paris – jag blir stum"

Foto: TT

Johan Tollgerdt: "En god vän ringer på dörren redan klockan 07 på lördag morgon. Det är mycket, mycket tidigt i Paris. Han har åkt tåg i över en timme för att komma och stötta. Min morgonsömn störs och jag undrar 'vad i helsike gör du här så tidigt?'. Han säger: 'Det har hänt något fruktansvärt i ditt land. Något fasansfullt. C’est terrible och hela Frankrike talar om det'.

Jag förstår ingenting. 'Sveriges statsminister har mördats', säger han gravallvarligt. 'Non, non, non. Du yrar'. 'Nej, tyvärr inte. Slå på radion', säger han. Jag gör så! Allvarliga röster talar om mordet på Palme. En av världens viktigaste premiärministrar har mördats i det lugna Sverige, berättar den franske hallåmannen. Det spekuleras till och med om statskupp.

Jag blir stum. Det är ofattbart. Det låter som ett skämt. Jag vill inte tro på det och ringer min syster i Sverige. Jag väcker henne, får inte fram ett hej, utan: 'Är det sant att Palme har mördats?' 'Va, har du druckit?' undrar hon yrvaket. 'Slå på radion!', uppmanar jag. På den tiden kunde man inte höra svensk radio i Frankrike. Internet fanns ju inte. 'Min bror yrar', hör jag henne säga till maken. De slår på radion. Sorgemusiken bekräftar det inträffade.

'Ja, något allvarligt har hänt', hör jag hennes make säga. Att mordet skulle bli upptrappningen till att Sverige från och med denna dag succesivt skulle förändras så radikalt, att landet i dag knappt går att känna igen, kunde ingen ana då 1986. Denna morgon glömmer jag dock aldrig."

Annons
X
Annons
X

Bild 14 av 25

"Jag fick beskedet av sovjetisk radio i Moskva"

Olof Palme 1979.

Olof Palme 1979. Foto: Gunnar Lundmark

Renette: "Jag befann mig i Moskva när Palme mördades. På morgonen när vi hade vaknat satte jag på radion i hotellrummet på hotell Kosmos. Plötsligt sade den kvinnliga radiorösten: “This is Moscow news and views. The Swedish Prime minister Olof Palme has been shot to death in Stockholm tonight.” Resten kommer jag inte ihåg men den meningen sitter bergfast i minnet. Jag stannar upp, tänker: vad är detta, är det någon konstig teater? En pjäs? Det var så omöjligt att det skulle vara på riktigt. Detta var under Sovjettiden. Kunde man verkligen tro på vad Moskow news and views sade? Det tog en stund innan jag insåg att det faktiskt var på riktigt. Därhemma har vår statsminister blivit ihjälskjuten. Jag ropade ut till kompisen som stod i duschen. När vi kom ner till matsalen berättade vår guide att de sökte bekräftelse på att uppgifterna stämde. Efter ett tag var det bekräftat. Några dagar senare kom hem till ett annat Sverige än vad vi hade lämnat några dagar tidigare".

08.00: "Mådde dåligt av vad jag sade"

SvD-läsaren Rolf: "Vi skulle köra hem från skidsemester i Alperna. Innan vi kör ut på autobahn strax före 8 beslutade vi oss för att tanka. Macken vi stannade vid öppnade först klockan 08 men vi beslöt att vänta. När vi stått någon minut stannade en bil bakom oss och en man kom fram och sa: 'Jag ser att ni är svenskar, har ni hört att er statsminister är skjuten...'. Då svarade jag något som sedan dess förföljt mig och som jag skäms för men som jag inte kan förklara varför jag sa som jag gjorde: 'Det var väl bra!'. Hela resan upp genom Tyskland dominerades av nyhetssändningar. Jag mådde dåligt för att jag uttryckt mig som jag gjort'.

Annons
X
Annons
X

Bild 15 av 25

"Jag reste in från förorten och tog bilder"

Den här bilden tog läsaren Kristina dagen efter mordet.

Den här bilden tog läsaren Kristina dagen efter mordet. Foto: Läsarbild

SvD-läsaren Kristina berättar om morgonen och bidrar dessutom med bilder från ett Stockholm i chock dagen efter: "Det hände en fredagskväll, och jag gick första året på universitetet och hade rest hem till pappa över helgen. På lördagsmorgonen tittade vi som vanligt på nyheterna i morgon-tv, men slog på TV:n lite för sent och missade inledningen. Istället fick vi höra Ingvar Carlsson och alla tala om det förskräckliga som hänt, vilket var otäckt då vi hade svårt att förstå. Det här var ju en tid långt före de olika attentat som de vi nu känner från t.ex. Paris eller Köpenhamn, och för er som inte var med så ges lite grann av känslan när man ser på det Stockholm som porträtteras i gamla filmer som Jönsson-ligan. Det är för oss idag svårt att förstå hur litet och snällt och tryggt landet faktiskt upplevdes av oss som bodde där, och chocken blev därför desto större. Jag reste in från förorten där jag bodde, till platsen för händelsen, där många människor hade samlats spontant. Den som besöker platsen idag upplever den som mycket annorlunda".

Den här bilden tog läsaren Kristina dagen efter mordet.

Den här bilden tog läsaren Kristina dagen efter mordet. Foto: Läsarbild

Annons
X
Annons
X

Bild 16 av 25

"Samtalen handlade inte om vår nyfödde son"

Miljontals svenskar läste tidningarnas texter denna lördag.

Miljontals svenskar läste tidningarnas texter denna lördag. Foto: TT

SvD-läsaren Susanne Kurtson har också ett tydligt minne av morgonen: "Den 29 februari gick jag ut i korridoren på SÖS BB, samma dag som jag skulle åka hem, men såg inte några mammor. Alla satt i tv-rummet. När en kvinna sa att Palme mördats blev jag irriterad och trodde det var ett dåligt skämt. En spanjorska ryckte på axlarna och sa att politiker mördas överallt. Men vi andra, liksom jag och min man, fokuserade på Palmemordet den dagen som var den första med vår veckogamla son hemma (på den tiden fick vi ligga kvar på BB). Fokus blev nyhetsrapporteringen under dagen och de som ringde pratade om mordet.

Jag minns att förväntningen jag hade dagen innan att min man skulle hämta mig, att vi skulle fira att vi var hemma och bjuda in vänner helt försvann. Vi pratade mest med varandra och andra om mordet. Det blev helt enkelt inte som det brukar vara när man kommer hem med sitt första barn att fokus ligger på barnet."

Fredrik Jansson: "Jag var 12 år och på besök hos min morbror i Kristinehamn. Han berättade om mordet på morgonen 1:a mars. Vi åkte hem den dagen och det var ett land i chock vi åkte igenom. Men visst fanns det folk som inte var för ledsna heller. När vi kom hem så hade vi första upplagan av motgontidningen. Inte en rad om mordet".

Annons
X
Annons
X

Bild 17 av 25

Fick beskedet i Sudan: "Chockartat"

Kvinna i flyktingläger i Sudan i mitten av 1980-talet.

Kvinna i flyktingläger i Sudan i mitten av 1980-talet. Foto: TT

Bengt Adamsson: "Jag arbetade i ett flyktingläger i östra Sudan, Um Rakuba nära Gedaref. Jag satt vid komradio och hade kontakt med UNHCR och andra hjälporganisationer i området. Daglig rutin för att koordinera verksamheten. Vid avbrott i samtalen kunde jag sporadiskt lyssna på svensk radio. Hörde lite om ovanligt trafikproblem eller något liknande på Sveavägen. Förstod inte vad det gällde. Lite senare kom en svensk kollega från ett angränsande flyktingläger på motorcykel och berättade det chockartade att Palme hade skjutits kvällen innan. Vi var fyra svenskar som arbetade med bland annat sjukvård. Min fru fick meddelandet när hon stod bland svårt sjuka patienter i den då mycket primitiva kliniken. Antar att vi alla har ett ganska speciellt minne av den dagen".

Annons
X
Annons
X

Bild 18 av 25

14.00: "Dags att återvända till jobbet igen"

Mia Bjelkholm.

Mia Bjelkholm. Foto: Privat

Svenska Dagbladets nattchef Mia Bjelkholm – som ledde arbetet på redaktionen under mordnatten – är tillbaka på arbetet för ett nytt arbetspass.

– Det var en märklig lördag för mig. Jag var tvungen att gå upp tidigt för att gå på barnteatern Nils Karlsson Pyssling med min son. Jag satt och sov igenom mig det. Sen kom någon och hämtade sonen och jag fick bege mig till jobbet igen. Det var först på söndagen när jag var ledig som jag verkligen förstod vad som hade inträffat, som det verkligen sjönk in. När man jobbar kör man ju på som en robot. Men på söndagen låg jag kvar i sängen och läste tidningarna. Jag tänkte: “Herregud, vad har egentligen hänt.”

En helt annan situation gäller för SVT:s Ewonne Winblad. Hon började ju sin insats betydligt senare och har fortfarande inte gått hem från TV-huset. Men vid kl 15 är det dags att gå hem.

– Jag promenerade hemåt och minns att det var en strålande vinterlördag. Sol och några grader kallt. Rätt många av de jag mötte hajade till – de hade väl sett mig på tv under dagen. Jag mötte många blickar och vi nickade liksom i samförstånd över det hemska som hänt. Det var en stämning den dagen i Stockholm som man kunde ta på.

– När jag kom hem så dröjde det inte så lång tid innan min man och son kom hem från skidresan. Jag minns att jag pratade mycket med min 16-årige son om mordet under kvällen. Söndagen var jag ledig och jag minns att jag var rätt avslagen och trött. På måndagen var jag tillbaka på jobbet och veckorna som följde nu blev extremt intensiva”.

Mer om Mia Bjelkholms och Ewonne Winblads upplevelser kan ni läsa om i SvD:s unika dokumentet om Palme-mordet – minut för minut. Där kan ni steg för steg se vad som hände från att Olof Palme förbereder sig för ett biobesök i hemmet vid kl 20 till att Sverige Radio går ut med dödsbudet 01.10.

Annons
X
Annons
X

Bild 19 av 25

"Folk grät – Sverige förlorade sin oskuld"

Dagen efter mordet håller polisinspektör Bo Larsson upp en grovkalibrig kula som hittats på trottoaren på andra sidan Sveavägen. Den andra kulan återfanns senare nära mordplatsen. Bilden togs av SvD:s Gunnar Lundmark.

Dagen efter mordet håller polisinspektör Bo Larsson upp en grovkalibrig kula som hittats på trottoaren på andra sidan Sveavägen. Den andra kulan återfanns senare nära mordplatsen. Bilden togs av SvD:s Gunnar Lundmark. Foto: Gunnar Lundmark

En av många fotografer som jobbade under mordnatten och dagarna efter var Tomas Oneborg, som fortfarande är fotograf på Svenska Dagbladet. Han berättar att mordnatten bidrog till att han anställdes på SvD. Så här berättar Tomas om natten:

– Jag var frilansare då. SvD ringde och ville att jag skulle åka till mordplatsen. Jag var på plats vid Sveavägen omkring klockan 7 på morgonen. Jag minns att det var kallt och att det var en märkligt stämning som jag aldrig har upplevt i Stockholm varken förr eller senare. Folk grät och det känns verkligen som att det stämmer att Sverige förlorade sin oskuld den natten.

– Minns att jag tog många bilder av mordplatsen och sedan åkte runt på det mesta som hade med mordet att göra. Jag var ute och tog bilder som hade med Palme-mordet att göra under en hel vecka för “Svenskan” och efter det fick jag ett vikariat som sedan gick över i anställning, berättar Tomas Oneborg.

Här en bild som Tomas Oneborg tog på Sergels torg den 1 mars 1986, kvällen efter mordet:

Annons
X
Annons
X

Bild 20 av 25

19.00: "Minns kylan på Sergels torg"

Tusentals människor samlades på Sergels torg Stockholm 1:a mars 1986 i en minneshögtid för statsminister Olof Palme. Statsministern sköts till döds av en okänd gärningsman i hörnet av Sveavägen och Tunnelgatan omkring tjugo minuter över elva på kvällen den 28:e februari 1986, när han och hans fru Lisbet promenerade hem efter ett biobesök tidigare på kvällen.

Tusentals människor samlades på Sergels torg Stockholm 1:a mars 1986 i en minneshögtid för statsminister Olof Palme. Statsministern sköts till döds av en okänd gärningsman i hörnet av Sveavägen och Tunnelgatan omkring tjugo minuter över elva på kvällen den 28:e februari 1986, när han och hans fru Lisbet promenerade hem efter ett biobesök tidigare på kvällen. Foto: Tomas Oneborg

SvD-läsaren Lisen Berntsson minns hur det var under minnesceremonin på Sergels torg den 1 mars 1986: "Vi var många som grät den kvällen. Det var en kyla som drog in över Stockholm. Man mådde illa. Samtidigt var det en speciell känsla att så många var förenade i sorgen. Jag minns flera fina Palme-porträtt i folkmassan".

Stockholmare samlades på Sergels torg under en hyllningsceremoni kvällen efter Olof Palmes bortgång.

Stockholmare samlades på Sergels torg under en hyllningsceremoni kvällen efter Olof Palmes bortgång. Foto: TT

Annons
X
Annons
X

Bild 21 av 25

"Svart BMW i hög hastighet"

Bilden tagen 13 år efter statsminister Olof Palme mördades på Sveavägen i Stockholm. Några rosor och en tänd marschall vid mordplatsen.

Bilden tagen 13 år efter statsminister Olof Palme mördades på Sveavägen i Stockholm. Några rosor och en tänd marschall vid mordplatsen. Foto: Frida Hedberg

Vi avslutar med några blandade läsarröster om dygnet:

Bengt Fladén: "Jag/vi var på bio. Vi hade tänkte att gå på 'Amadeus' samma tid! Men det blev 'Mitt liv som hund' som gick vid Stureplan. Lite lättare att parkera bilen där runt på gatorna. I dag vet jag inte exakt var bilen stod, men jag tror att det var vid Döbelnsgatan. Så när jag/vi skulle korsa ett övergångsställe vid Kungsgatan så kommer det en svart BMV i hög hastighet. Jag uppfattade den som tyskregistrerad, men min dåvarande flickvän tyckte inte det. Dagen efter skulle en föreningen som jag var med i (Juniorhandelskammaren) ha årsmöte och fest på Grand Hotel. Det blev en dans! Men sedan bara snack om Palme-mordet. Jag rapporterade bilen i höghastighet till polisen på morgonen."

Annons
X
Annons
X

Bild 22 av 25

"Bodde granne med Christer Pettersson"

Foto: Läsarbild

Siw Gustavsson: "Jag och maken (då sambo) bodde i Rotebro och hade nyss fått vårt första barn. Min bror och svägerska var på besök för att se den lille. Maken jobbade på kvällen i city som tunnelbanepolis. Var åttonde vecka hade de ett så kallat utfyllnadspass. Kvällen hade varit lugn, de var civila och de befann sig på Kungsgatan när de via radion hörde att en händelse inträffat på Sveavägen. De ropar upp och frågar om det är något de kan stå till tjänst med? Nej, det är lugnt och ni kan avsluta ert pass och åka hem blir svaret från ledningscentralen.

Maken kommer hem och jag somnar om. På morgonen går jag upp för att se till så maken får sova ytterligare en stund. Vid köksbordet sitter min bror och läser dagens DN. När jag kommer in i köket tar han upp tidningen, läser och visar samtidigt förstasidan med den svarta rubriken: Palme mördad. Jag tyckte att maken kommit hem på natten och inte sagt något speciellt borde få se rubriken så jag tar tidningen, går in i sovrummet och väcker honom och visar samtidigt som jag visar tidningen med rubriken.

Den får honom med ens klarvaken, han sa senare, tror du att jag skulle kunna somna om efter ett sånt uppvaknande? Han berättar lite om kvällen och han tycker att det är konstigt att det blev som det blev. Polisen borde ju tagit till alla resurser och stängt av Stockholms utfarter. I stället ser vi bilder efteråt hur det gjordes en minimal avspärrning som ganska snart fylls av rosor. Alla spår efter gärningsmannen blir snabbt förstörda.

Vi bodde grannar med Christer Pettersson, han som senare blev huvudmisstänkt, bodde i ett hus strax intill. Han levde ett liv som gammal missbrukare och var ganska stel och hade en dålig kondition. Vår personliga uppfattning var att han hade aldrig fixat att springa uppför den långa trappan där mördaren försvann efter mordet. Fantombilden upplevde vi inte som att den liknade Christer Pettersson, inte heller kroppsbyggnaden."

Sture Hällström, Uppsala: "Gick och lade mig tidigt på fredagskvällen, vaknade strax före 09 på lördagsmorgonen. Slog på tv:n för att kolla om det var nån sport på gång. I stället var det en stor klocka som tickade och en text som sade att 09.00 skulle det komma en "extra nyhetsutsändning". Efter den utlovades det också korta nyhetsutsändningar på diverse språk. Oj då, tänkte jag, nu har det hänt nånting på Balkan igen. Och så lade jag in en ny kassett i videon och satte på inspelning. Den kassetten har jag fortfarande kvar".

Annons
X
Annons
X

Bild 23 av 25

Många samlades vid mordplatsen dagarna efter mordet.

Många samlades vid mordplatsen dagarna efter mordet. Foto: Anders Holmström/TT

Eva, Finland: "Då Palme mördades var jag tio år, på det elfte, och bodde i Borgå (en liten stad strax öster om Helsingfors, Finland). Jag steg upp på morgonen före mina föräldrar och skulle titta på barnprogram på tv, då det sändes en extra nyhetssändning (på finska) på tv. Vår ex-president Urho Kekkonen (1900–1986, president 1956–1982) hade varit mycket sjuk länge och det hade rubricerats tämligen ofta – så ofta att också en tioåring visste att han kunde dö när som helst – varför jag ropade till föräldrarna: 'Kekkonen har nog dött!'...

Men så började nyhetssändningen och det uppdagades att det var Palme som mördats i Stockholm. Besvikelsen var stor när jag måste vänta ut det hela innan barn-tv började, men föräldrarna störtade upp och var ganska upprörda av det vi hörde. Jag minns också att det i någon senare sändning talades mycket om vad som hänt, och tv-kameran svepte över havet av blommor på Sveavägen. I juni samma år besökte vi släktingar i Stockholm och då var det viktigt att gå och kolla var Palme hade mördats. Minns också de återkommande nyheterna om jakten på 'Palmemördaren' – och all frustration över att det såg ut att vara en finskättling. Det var alltså det jag som barn reflekterade, då jag tog del av tidens media och vad familjemedlemmar diskuterade vid den tiden."

Brita Åsbrink: "På morgonen den 1 mars låg tidningen som vanligt på hallmattan i Vasastan. Rubriken och bilden på Olof Palme var svarta. Radion rapporterade medan jag lämnade mina barn i min mammas vård och tog bussen till Arlanda.Jag jobbade på Sida och skulle vara med på programsamtal om undervisningsstödet till Zambia. I Lusaka försökte jag förmedla den stämning jag lämnat i Stockholm; tryckande, tyst – en filt låg över staden. Det var för svårt, jag kunde inte få fram hur det var, hur Arlanda avgångshall tedde sig kuslig. Kollegorna förstod inte. När sedan Lusaka radion ville ha en kommentar ställde jag upp, men kunde bara säga att det var omöjligt förstå stämningen och varför detta hänt. Vem hade gjort detta illdåd? Under veckan stod Palmes porträtt med brinnande ljus på ambassaden. I Stockholm tog min moderat röstande mamma sina barnbarn till Sveavägen och skrev i socialdemokraternas kondoleansbok".

Paulina, Göteborg: "Jag brukade inte sova på golvet, så när jag vaknade visste jag inte var jag var. Solen kom in från fel håll, och jag tyckte att jag var platt på något sätt. Mamma kom in och väckte mig och hon verkade mycket längre än vanligt. Och varför sa hon att Olof Palme hade blivit skjuten? Ville hon få liv i mig? Men vad olikt min mamma att dra en sådan historia, hitta på något så allvarligt! Jag var redan lite snurrig av att det lyste in från fel hål och så det här med känslan av att vara så tunn, platt. När jag äntligen fattade att det var på riktigt, att statsministern var död, skjuten till döds, låg jag kvar platt på rygg. Jag försökte vrida på huvudet, på kroppen, för att solen skulle komma in från rätt håll. Det fanns inte plats. Jag har inte tillgång till mina vanliga foton från den tiden men råkar ha ett kort från mitt rum från ungefär då. Kassettbandspelaren står på hedersplats, på fönsterkarmen. Jag låg med huvudet alldeles nedanför elementet när mamma kom in, då när allt var fel.":

Paulina Essungers rum.

Paulina Essungers rum. Foto: Privat

Maria Westin, Sundsvall: "Här är mitt minne från mordet på Olof Palme: Jag var 11 år gammal och skulle på lördagsmorgonen den första mars se Gomorron Sverige med Fredrik Belfrage som programledare. I stället var programmet inställt på grund av att Olof Palme mördats. Jag gick till mammas sovrum och sa: Mamma, det är inget Gomorron Sverige för Palme är mördad. Hon hade redan hört det på radion. Jag minns inte vad hon svarade. Jag förstod inte riktigt innebörden utan var mest upprörd över att inte kunna se programmet som vanligt. Efterhand blev det lättare att förstå och några månader senare var mamma och jag i Stockholm och såg då minnesplattan som finns".

Ingrid Lomfors: "Jag befann mig i Boston, USA fredagkvällen den 28 februari 1986 när jag hörde på amerikansk radio att Sveriges premiärminister Olof Palme var skjuten. Klockan var sju på kvällen. Jag ringde hem och väckte min man. Han uppfattade först inte min fråga. "Är det sant att Olof Palme är död?" Min man satte på nattradion och fick det bekräftat. Strax därefter blev jag upphämtad av några bekanta. Jag berättade då denna chockerande nyhet. De svarade lite lojt med att i USA har flera presidenter blivit skjutna. "Sånt händer". Jag tog väldigt illa vid mig, men fick inte fram ett ord på hela kvällen. Jag längtade bara hem".

Tove Nackstad: "Jag var 5,5 år gammal och läste tidningen för första gången. Mina föräldrar tyckte inte om det men de kunde inte hindra mig. Sedan ljög jag för mamma och pappa om att vi hade gått med lekis till mordplatsen och lagt ned varsin ros. De blev upprörda och skulle prata med personalen men jag erkände min lögn. Troligen blev jag inspirerad av tv-bilderna och ville göra likadant. Generellt minns jag stämningen från den tiden som väldigt speciell, det märktes på alla vuxna runtomkring att något mycket ovanligt hade hänt. Palmemordet gjorde starkt intryck på mig och har fascinerat mig sedan dess".

Annons
X
Annons
X

Bild 24 av 25

Eva Bergström.

Eva Bergström. Foto: Privat

Eva Bergström: "Parallellt med jobbet på skolorna och mottagningen, plågar jag alla politiker och tjänstemän jag kommer åt, med min önskan att få starta en ungdomsmottagning. Skolsköterskan på Linnéskolan, som värvat mig till skolorna är gift med Lasse Thylén. Han är moderat landstingsråd och värvar i sin tur mig till politiken. Han skyndar på beslutet att starta ungdomsmottagningar i vårt landsting.

Mitt första politiska uppdrag blir i skolstyrelsen. Jag tycker det passar mig bra. Dels är jag ju ofta ute i skolans värld, med min sex- och samlevnadsundervisning, dels vill jag gärna påverka skolan om jag kan. Ett veckoslut i februari 1986 åker jag på en kurs för moderata skolpolitiker. Vi är inhysta på hotell i Klippan. Efter kvällens genomgång, där Bo Frank beskriver hur man bedriver sin politik i Växjö, går jag ganska tidigt till rummet för att sova. Jag är inte så mycket för att sitta och dricka vin med obekanta, så det blir tidig läggning för min del. På en hylla ovanför sängen står en klockradio. Den vågar jag inte fingra på. Jag är så dum på tekniska grejer. Tror nog jag vaknar av egen kraft av det främmande husets egna ljud.

Strax efter klockan ett vaknar jag av att klockradion ändå är igång. Där spelas en mycken egendomlig teaterpjäs. Landets statsminister är skjuten och totalt kaos råder. Sömndrucken tänker jag att så får man bara inte göra. De kommer att bli anmälda till radionämnden. Sakta, vart eftersom jag vaknar, förstår jag att det är på riktigt.

Klockan fyra har Rapport en extra nyhetsutsändning. Sittande i sängen, invirad i en filt, följer jag det hela på rummets urmodiga tv. Jag fryser, mitt rum och hela världen har blivit mycket kallare. Innan frukost går vi runt kvarteret till en stor innergård. Där har ett gäng MUF-killar gjort ett mindre altare med Olof Palmes fotografi, en liten blombukett och några fladdrande ljus. Det känns bra att stå där i stillhet en stund i morgonkylan. Dämpade försöker vi sedan fullfölja de planerade föredragningarna. Jag har alltid ogillat Olof Palme och önskat honom bort från makten. Men inte bort från livet."

Charlotte Silvander: "Kommer ihåg precis vad jag/vi gjorde den dagen efter beskedet på text-tv. Sverige som tryggt land upphörde ("sådant här händer inte i Sverige"). Vad naiva vi var!"

Lars Fornell: "Jag minns väldigt tydligt Palmemordet. Jag var på Tullinge Värdshus som på den tiden var ett av södra Stockholm poplularaste värdshus & diskotek. Jag var uppe i dj-båset, när ägarn kom upp och sa att han hade talat med en taxichafför som hade hört pa sin radio att statsministern var skjuten. Ägaren beslutate att ingen mer musik skulle spelas den natten och när jag kom hem så kom tidningsbudet precis utanför mina föräldrars hem. Vi hade en prenumeration på DN på den tiden. Tidningsbudet undrade om jag hade hört vad som hade skett. Jag skrattade till lite och sa att det är folk som säger att Palme är skjuten. Jag trodde då fortfarande att det inte var sant plus att jag hade DN i min hand och där stod det ingeting. Då blev han allvarlig och visade SvD:s förstasida och gav mej ett exemplar. Jag gick upp och väckte min mamma som tyckte att jag skulle gå och lägga mej tills Jon såg rubriken i Svenska Dagbladet".

Maria Lindström: "Så här gick det till: på lördagen 1/3 när mamma hämtade ett av oss barn på ett kalas sa (kalas)mamman "vad hemskt det som hänt er statsminister", "va?" "Ja han har ju blivit mördad, har ni inte hört?" Så på hemvägen från kalaset satte mamma på bilradion för att höra om de sa något och hon var sammanbiten. Och hon gick genast och satte på tv:n när vi kom hem för att se om franska nyheterna sa något. Att mina föräldrar såg bekymrade ut, det minns jag klart och tydligt, och att barnen i skolan på måndagen sen frågade mig om Sveriges statsminister. Så nog förstod man ändå hur allvarligt det var, även om en 8-åring givetvis inte kan ta in vidden av det som skett".

Annons
X
Annons
X

Bild 25 av 25

"Jag tänkte: Kungen är död"

Yvonne Bachzelt: "Jag väcktes på lördagsmorgonen 1 mars av klockradion och eftersom jag var ledig sparkade den igång vid 8-tiden. Jag låg kvar i sängen och lyssnade på den fantastiskt vackra musiken som hördes på radions P1 eller vad kanalen hette då, det ena vackra musikstycket efter det andra som t e x sång av Jussi Björling och av en magiskt sjungande kvinnlig sopran. Plötsligt slog det mig att ingen radioröst hade sagt något, musiken bara fortsatte. Men så hördes en manlig röst säga något om "en dag som denna" vilket fick mig att lystra.

Jag tänkte: Kungen är död! Hoppade ur sängen och sprang in i ett annat rum och satte på tv:n. Där rådde kaos. En allvarlig hallåa berättade att Olof Palmen hade blivit skjuten, att han var död. Inte för att jag direkt gillade Palme men det gick kalla kårar genom kroppen. Jag frös när jag satt framför tv:n i mitt tunna nattlinne. Eftersom jag just då bodde ensam kände jag att jag måste ringa någon och berätta.. Jag ringde alltså till den man som jag just då umgicks med. När han svarade skrek jag: Olof Palme är död! Mannen svarade: Jaja, men du, jag är litet upptagen just nu, jag ringer.

Han lade på luren. Det kändes som om jag hade fått en slag i ansiktet. Men jag insåg efteråt att min vän trodde att jag hade kommit med ett knasigt skämt på morgonkvisten. Jag slog numret till min bror som genast svarade och han hade varit vaken på småtimmarna och visste redan.. Han var tacksam för att jag ringde för han hade inte fått tag i någon att berätta det för...".

Gun Nilsson: "Åkte med bil från Österrike tidigt på morgonen efter en sportlovsvecka där. När vi stod och tankade en bit in i Tyskland vid 6-tiden på morgon hörde vi på tyska radion att de pratade om Palme. Det tog en stund innan vi förstod vad som hänt. Tiden gick fort genom Tyskland för vi hade fullt upp att förstå tyskan och att Palme verkligen var död. Det var nog inte så många som hörde om mordet så tidigt. Det var interjuver och kringprat hela tiden. När vi kom en bit in i Danmark kunde vi få in Sveriges radio och få ännu mera klahet. Den resan glömmer man aldrig".

Hans Scheu, Sandviken: "Jag bodde på den tiden i Toronto i Canada. På fredag kväll hade några svenskar i staden hyrt in sig på en hockerink där vi sent på kvällen spelade bandy. Jag kom hem från vår match vid elva tiden. Efter dusch satte jag på tv:n och i bilden syntes en tv-reporter som jag tror hette Christofferson. Han hade en svart polotröja på sig och läste på svenska att Palme hade mördats för ungefär sex timmar sedan. Bilden har ätsats fast i mitt minne".

Lennart Stenberg: "Jag var reservofficer, gjorde repövning och tjänstgjorde i en brigadstab i Umeå. Jag hade tidigare varit yrkesofficer på P 5 i Boden. En kollega i staben som bodde i Boden erbjöd mig att följa med honom hem till Boden på fredagen för att ha lite trevligt på kvällen innan vi skulle starta en längre övning på allvar på söndagen. Vi åkte till Boden och tillbringade kvällen på en krog där. Tidigt, väldigt tidigt på lördagsmorgonen ringde telefonen. Min kollega och jag vaknade samtidigt, inte helt pigga. Han skrek "vem f-n är det som ringer NU!? Han svarade iallafall. I andra änden var ännu en kollega, helikopterpilot på Arméflyget i Boden. Han bara skrek "sätt på teven, sätt på teven NU!!!" Sätta på teven, varför det, skämtar du?? Nej – sätt på teven!! Och lade på.

Vi tittade på varandra med lätt röda ögon, skakade försiktigt på huvudena – och satte på teven och kom rätt in i nyhetssändningarna. Vi blev klarvakna på mindre än en sekund. Vi sa samma sak – j-vlar, statskupp, vi måste till Umeå! Runt regementet i Umeå fanns då sedan ett par veckor stora delar av en Norrlandsbrigad som kallats in för repövning. Vi behövde bara byta från lösskjutningsanordningar till skarpa pipor på vapnen och hämta ut ammunition, sen skulle brigaden vara gripbar för insats. Vi gjorde rask morgontoalett, svepte en kopp kaffe, packade blixtsnabbt våra grejer, drog på uniformerna och åkte i otillåtet hög fart ned till Umeå samtidigt som vi försökte lyssna av nyheter men jag upplevde att nyheterna var osammanhängande.

iVi nådde fram till staben sen förmiddag och fann när vi pratade med kollegor som följt nyheterna under tiden och också haft kontakter med arméledningen i Stockholm att det som hänt nog inte verkade utveckla sig till en statskupp. Vi kunde andas ut lite och gå och få något att äta som försenad frukost i koket. Resten av dagen handlade om återhämtning, fortsatt lyssnande på nyheter och samtidigt förberedelser för tvåveckorsövningen i Kåbdalisområdet som snart skulle börja. Dagen efter, på söndagen avhölls korum med hela staben och stabskompaniet i snödräkt och stridsutrustning med vapnen på ryggen. Korumet hölls av brigadpastorn, var mycket stämningsfullt och innehöll en betraktelse kring det som hänt, det var mycket värdigt. Därefter gjordes uppsittning i fordonen och förflyttning norrut för övningen började. Jag minns inte att jag såg några småleenden eller hörde några applåder, varken hos värnpliktiga soldater eller befäl. Det jag hörde var det som många andra uttryckt – Palme var inte omtyckt av alla MEN man mördar inte Sveriges statsminister oavsett politisk färg!".

Jörgen Gustavsson: "Fredagskvällen den 28:e var det lugnt; myskväll hemma. Men de grälade högljutt i grannlägenheten minns jag. Nyheten om mordet fick vi på morgonen. Jag hade tvättid klockan sju och tvättmedlet räckte inte, så jag var tvungen att gå ned till jourbutiken runt hörnet för att köpa mer. Där såg jag DN:s löpsedel om att Palme var skjuten och köpte naturligtvis tidningen eftersom min prenumererade Svenska Dagbladet inte hade hunnit få med nyheten.

Gåendes tillbaka från affären ögnade jag snabbt igenom förstasidan. På vägen ned till tvättstugan slängde jag in tidningen till kärestan, som låg och drog sig, och sa att Palme mördats. Jag fick utskällning för att jag drog så dåliga skämt så tidigt på morgonen. Åter från tvättstugan efter litet tvättpysslande var TV:n påslagen med den ändlösa nyhetssändningen. TV:n och radion stod sedan på med nyheter hela dagen. Det var unikt då, innan CNN och andra nyhetskanaler fanns.

Framåt eftermiddagen tog vi sedvanlig lördagspromenad. Några hågkomster från den: En risig blå bil stod slarvigt parkerad nära rondellen på Lindhagensgatan, den ändlösa kön till kondoleansboken runt Rosenbad och att det var soligt men gick isande kall vind, i dubbel bemärkelse, genom stan den dagen. Fram på kvällen bidrog vi till blomsterhavet vid Tunnelgatan och lade ner några tulpaner. Det som fascinerar är att jag kommer ihåg helt ovidkommande saker, som skulle vara glömda om inte Palme mördats: grannarnas gräl, den felparkerade bilen och vädret den 1 mars 1986."

Om någon annan av er läsare har något att berätta om era upplevelser och reaktioner den kvällen/natten så går det bra att mejla till mittstockholm@svd.se. Hur fick ni beskedet och hur var känslan den dagen? Om ni vill får ni gärna bifoga en bild på hur ni såg ut då – det ger alltid en starkare känsla till historien. Eller om ni har bilder från stan detta dramatiska dygn. Välkomna att höra av er.

Annons
X
Annons
X
X
X
X
Annons
X