Annons
X
Annons
X

”Viss sorts tolerans gynnar rasism”

Ett samhälle som saknar "politisk korrekthet" kan bli kvävande och förväxla tolerans med intolerans. Låt inte den svenska debatten bli som den tjeckiska, skriver Hynek Pallas i ett svar till Ivar Arpi.

(uppdaterad)
Tjeckiens president Miloš Zeman på årsdagen av Sammetsrevolutionen, 17 november 2015.

Tjeckiens president Miloš Zeman på årsdagen av Sammetsrevolutionen, 17 november 2015. Foto: Petr David Josek / AP

KULTURDEBATT

Den 17 november är ett av kalenderårets viktigaste datum i Tjeckien. Det var den dagen 1989 som studentdemonstrationerna i Prag inledde vad som idag kallas för Sammetsrevolutionen. Samma datum 1939 stormade nazisterna Karlsuniversitet i Prag för att slå ner en studentdemonstration mot ockupationen av landet.

Så när den tjeckiske presidenten Miloš Zeman i höstas valde den 17 november för att tala på ett universitetscampus var det inte överraskande. Det var däremot vad Zeman valde att säga – och vem som organiserade sammankomsten.

Tjeckien, förklarade presidenten efter att ha påmint sin publik om den tyska och den sovjetiska ockupationen och ”den lilla människans kamp mot överheten”, skulle styra utan att någon utifrån la sig i. Han rasade mot eliterna och ”värdeskaparna” som försökte ”hjärntvätta” tjeckerna med att det bara fanns en ”korrekt” åsikt.

Annons
X

Talet var kanske mindre överraskande om man känner till att organisatören var tjeckiska Blocket mot Islam. De gillade säkerligen Zemans fortsättning:

”Det behövs tolerans. I ett fritt samhälle ska man kunna uttrycka sin åsikt utan att tystas eller behäftas med etiketter som extremist, xenofob, islamofob eller rasist”.

Utifrån mitt dubbla perspektiv som svensk och tjeck – med kunskap om politiskt språk, medier och rasistisk diskurs i båda länderna – kändes det därför bekant att läsa Ivar Arpis ledare ”Det svåra med tolerans” (SvD 3/1). Arpi skriver: ”Att komma ut ur garderoben som homosexuell har blivit lättare, men att komma ut som politisk avvikare, exempelvis sverigedemokrat, är förenat med ett kännbart stigma, både socialt och yrkesmässigt. Att tänka helt rätt i enlighet med en offentligt påbjuden värdegrund har blivit allt viktigare.”

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Här finns en föreställning om att ett land blir mer ”tolerant” överlag om företrädare för rasistiska åsikter också släpps in i stugvärmen – i toleransens namn. Men stämmer det verkligen?

    I Tjeckien är det knappast stigmatiserande att stödja en ”sverigedemokratisk” politik. Det görs nämligen av politiker över hela brädet, från vänster till höger. Miloš Zeman är socialdemokrat. Enligt en Eurobarometer-undersökning om diskriminering som publicerades i oktober hör Tjeckien samtidigt till Europas värsta länder. Med andra ord – minst toleranta.

    Men Sverige – där vi enligt Arpi är ”intoleranta” mot de ”politiskt avvikande” – är i samma undersökning det minst diskriminerande landet i EU.

    Orsaken skulle jag säga ligger i det Arpi kallar för att ”tänka helt rätt i enlighet med en offentligt påbjuden värdegrund”. Eller helt enkelt ”politisk korrekthet”.

    Så länge jag enbart levde i Sverige var begreppet ”pk” något jag betraktade som vag självcensur. Att, med Nationalencyklopedins definition, ”på ett opportunistiskt sätt följa den dominerande trenden i samhällsdebatten”. Men i samma stund som jag började leva ett tjeckiskt liv – i synnerhet när jag började ägna mig åt landets största minoritet, romerna – insåg jag vad som sker i ett samhälle som inte strävar efter en ”offentligt påbjuden värdegrund” kring tolerans.

    Ett sådant samhälle blir kvävande. Det gör människor ofria. Och det förväxlar lätt intolerans med tolerans.

    Den svenska korrektheten – att undvika att exempelvis särskilja människor på grund av etnicitet, kön och sexualitet – hänger samman med mångårig demokrati där målsättningen har varit att ha en jämställd välfärd.

    I Tjeckien definieras i stället det offentliga samtalet sedan 1990-talet av vad landets dåvarande konservative (och EU-hatande) premiärminister Václav Klaus kallade ”naturgiven” yttrandefrihet. Där intoleransen upphöjs till dogm genom att den förkläs som total tolerans. ”Alla får säga vad de vill, ju”. Något som inte är sant. Istället, i avsaknaden av lyhördhet för dem utan röst, skapades ett reaktionärt status quo: Tjeckien har idag ingen feministisk rörelse att tala om och intresset för romernas beklämmande sits är obefintligt. Det är 14 år sedan en rom innehade en politisk funktion i landet, och tjeckiska medier tävlar i rasism.

    Jag skulle kunna låta exemplen hagla. I svenska ögon – med värderingar kring europeisk historia vi tar för givna – bjuder jag på en scen från förvintern. Den 4 december hölls den första officiella konferensen om den romska Förintelsen, som dödade nästan samtliga tjeckiska romer. Platsen var det tjeckiska parlamentet. Inte en enda politiker behagade dyka upp.

    Blev det ramaskri? Mediedebatt? Nej. Det skrevs inte ett ord.

    Samtidigt får landets ombudsman Anna Šabatová löpa gatlopp i etablerade medier och hånas av samma parlamentariker som skapat hennes ämbete varje gång hon tar upp diskrimineringen av romer eller flyktingar som placeras i fängelseliknande förhållanden. När jag intervjuade Šabatová – som av folkvalda kallas för ”kossa” – och ställde frågan varför, svarade hon: ”Det finns ingen korrekthet.”

    Det är viktigt att vakta orden och värderingarna de uttrycker. Det är inte likvärdigt att kämpa mot nazism och att svamla på en rasistisk demonstration. Det är heller inte att samma sak att komma ut som homosexuell och att ”komma ut” som sverigedemokrat.

    Att påpeka för en sverigedemokrat att hen stödjer en rasistisk politik är inte ”stigmatiserande” utan hjälper oss att skydda vissa värden från andra. Du får gärna vara sverigedemokrat – eller revolutionär kommunist – men det finns ingen anledning för oss andra att låtsas som att partiet och politiken du företräder har en tolerant demokratisk agenda som är förenlig med mänskliga rättigheter eller sedan länge framarbetade värderingar i Sverige.

    Ska vi försvara universella värden kan vi inte låtsas att toleransbegreppet är flyttbart till vad som helst – vare sig till dem som inte vill att invandrade svenskar ska ha lika rättigheter eller islamister som kräver vissa sharialagar.

    Det är inte intolerant att inte tolerera rasism.

    Sverige är inte Tjeckien och Ivar Arpi är inte rasist eller en president som talar på en rasistisk demonstration. Men det är viktigt att visa på de röda trådar som finns i dagens Europa och den utveckling som finns i flera av EU-länderna. Sverige är inget undantag.

    Därför är ett begrepp som ”politiskt avvikande” en dimridå som sätter krokben för en europeisk kamp om värderingar och tolerans som är viktigare 2016 än den har varit på mycket länge.

    Hynek Pallas är filmkritiker i SvD och utkommer i april med boken "Oanpassbara medborgare – Historien om förföljelsen av de tjeckiska romerna" (Atlas), där han bland annat undersöker den tjeckiska politiken och rasismen efter 1989.

    Tjeckiens president Miloš Zeman på årsdagen av Sammetsrevolutionen, 17 november 2015.

    Foto: Petr David Josek / AP Bild 1 av 1
    Annons
    X
    X
    X
    X
    Annons
    X