Annons
X
Annons
X
Film
Recension

Manchester by the Sea Vindpiskat drama om rädda pojkar

”Manchester by the Sea” är en berättelse om känslor och pojkar. De är inte onda, men de är rädda, skriver Jan Söderqvist.

Casey Affleck och Lucas Hedges.

Casey Affleck och Lucas Hedges. Foto: Claire Folger/TT

Biohösten 2016

Manchester by the Sea

Regi
Kenneth Lonergan
Genre
Drama
Medverkande
Casey Affleck, Michelle Williams, Lucas Hedges m fl

2 tim 17 min. Från 7 år (i vuxens sällskap, annars 11 år).

Betyg: 5 av 6

Lees bror Kyle är död. Det är själva upplägget. Lee (Casey Affleck) arbetar som fastighetsskötare i ett vintrigt Boston. Sköter sitt och håller sig för sig själv i sin spartanska källarhåla. Hamnar i barslagsmål när någon, möjligen, tittar snett på honom. Annars surmulen uttryckslöshet och ett minimum av kommunikation. Och så drabbas hans äldre bror av hjärtinfarkt; när Lee hinner hem till Manchester vid havet, en dryg timme österut, är det redan för sent.

Vi anar ett annat liv under andra förutsättningar i de tillbakablickar som plötsligt, utan förvarning eller någon form stilistisk markering, bryter in i berättelsen. Vi ser Lee och brodern och brorsonen på familjens stora båt; saltstänkt grabbighet och bekymmersfritt gemyt. Vi ser Lee med dåvarande hustrun (Michelle Williams) gnabbandes i sängen. Då var han en annan. Nu har han ingen fru. Nu har han ingenting.

Att Lee reagerar så förhållandevis återhållsamt när han drabbas av den svåra sorg som det innebär att en älskad och beundrad storebror dör, har sin förklaring. Förstås. Nämligen att han redan har drabbats av en ännu svårare sorg. Även detta anar vi innan vi vet exakt vad det rör sig om. Vi ser hur delar av ortsbefolkningen reagerar när de möter honom. Är det verkligen han? Vissa drar sig undan. Han själv verkar inte märka något.

Annons
X

Och då är frågan: hur ska denne hårt härjade Lee klara av att ta hand sin numera 16-årige brorson Patrick (Lucas Hedges)? Någon mamma finns inte längre i bilden, hon försvann in i sitt missbruk för länge sedan och figurerar nu i form av epost. Förbryllad och frustrerad konstaterar Lee att brodern utsåg just honom till sonens vårdnadshavare i sitt testamente. Patrick har ingen lust alls att lämna Manchester, där han har sina kompisar, sitt rockband och sina två, växelvis tjänstgörande flickvänner; Lee har ingen lust alls att återvända och bli kvar eftersom det förflutnas fasor är så påtagligt närvarande just här.

I och med att Lee tillfälligt flyttar in i sin brors villa för att ta hand om det praktiska efter dödsfallet, följer vi två separata sorgeprocesser som löper vid sidan av varandra längs parallella spår: dels Patricks färska smärta, som kommer och går helt oförutsägbart, som en utekatt, dels Lees ständiga lidande, som bara maler på utan pardon likt ett underhållningsprogram i TV4, kraftigt kryddat dessutom av skuld. Det finns hos Lee en övertygelse, mer eller mindre artikulerad, om att det är han själv, den han är och det liv han lever, som är orsaken till det som hände och som gjort honom till något av en paria i hemstaden. Trots goda föresatser blir Lee aldrig riktigt något fungerande stöd för Patrick, otillräcklighetskänslorna gör honom otillräcklig.

På så sätt blir ”Manchester by the Sea” i allt väsentligt en berättelse om känslor och pojkar. Och inte vilka pojkar som helst, utan vita, amerikanska arbetarklasspojkar som aldrig riktigt växer upp till män, som gärna delegerar det där med ömhet och närhet med barnen till det andra könet och som fyller en inre tomhet med ett rikligt intag av öl. De är inte onda, men de är rädda. I synnerhet nu när socioekonomiska realiteter konspirerar emot dem. Det är knappast en slump att Kenneth Lonergan väljer att skildra detta i flera avseenden utsatta kustsamhälle under smällkall och vindpinad lågsäsong.

Så var är kvinnorna? Jo, i utkanten. Tyvärr.

Så var är kvinnorna? Jo, i utkanten. Tyvärr. Det finns en scen någonstans mitt i filmen där Lee råkar möta sin exfru ute på stan, då hon försiktigt men bestämt försöker återupprätta en kontakt och föreslår ett samtal, vilket han efter något ögonblicks vettskrämd villrådighet avvisar, och under denna korta stund öppnas och stängs dörren till ett helt annat förhållningssätt: att ta på smärtan, bearbeta den, etablera en relation till den och leva vidare, trots allt. Och under denna korta stund skiner och strålar den sällsynt begåvade Michelle Williams på ett sätt som ställer Casey Afflecks mer generiska agerande i skuggan. Jag ansluter mig alltså inte till marknadsföringskören som vill ge honom en Oscar.

Men se för all del ”Manchester by the Sea”. Visserligen är regin aningen ojämn och tonträffen tveksam i några viktiga scener, som när katastrofen drabbar Lee och när sorgen drabbar Patrick. Men Lonergan vet att tillföra ett rågat mått humor utan att bli det minsta sentimental. Han vet att det finns gränser för den läkande kraften i tårar och kramar.

Annons
Annons
X

Casey Affleck och Lucas Hedges.

Foto: Claire Folger/TT Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X