Annons
X
Annons
X

Vilken apa är du mest lik?

Aplika Människan är en apa som i stor utsträckning är styrd av sin biologi, hävdar primatologen Frans de Waal. Och vi är lika nära släkt med den patriarkala schimpansen som med bonobon hos vilka ­honorna styr och där sex är den huvudsakliga konfliktlösaren.
Idagsidans nya serie handlar om det aplika i människan.

Stora bilden: Bonoboapapan är en fredlig livsnjutare som sällan dödar någon.     Lilla bilden. Schimpansen hamnar ofta i konflikt som ibland får dödlig utgång.

Stora bilden: Bonoboapapan är en fredlig livsnjutare som sällan dödar någon. Lilla bilden. Schimpansen hamnar ofta i konflikt som ibland får dödlig utgång.

– Jag försöker utforska de fascinerande och skrämmande parallellerna mellan djurprimaternas och vårt eget beteende, med lika hänsyn taget till det onda, det goda och det fula.

Frans de Waal är världsledande forskare inom primatologi, studiet av primater, främst människoaporna, och han anser att vi bör spegla vårt mänskliga beteende i apornas. Vi är inte så olika. Såväl människor som människoapor är formade av årmiljoner av naturligt urval, fast våra vägar skildes för 5,5 miljoner år sedan.

Nyligen var han i Uppsala som specialinbjuden föreläsare under Linnéjubileet. Där talade han om möjligheten att andra djur än människan är förmögna att visa empati och moral. Och ja, åtminstone bland primaterna har han observerat antydningar till denna förmåga. Han ser också många likheter mellan människor och andra primater.

I en hotellobby i Uppsala berättar han om sitt arbete och sina långtgående hypoteser om de stora likheterna mellan människor och apor. Alla håller inte med honom, inte ens alla biologer, men få av dem som intresserar sig för evolutionen kan bortse från hans ståndpunkter.
De stora människoaporna är våra närmaste släktingar. Schimpanser är grundligt studerade av forskare och resultaten ger en dyster bild för den som söker biologiska förklaringar till mänsk­liga beteenden. Schimpanserna beskrivs som patriarkala och våldsamma maktspelare med torftigt sexliv. Inga förebilder för ­moderna människor alltså.

På senare år har emellertid zoologer, inte minst Frans de Waal, uppmärksammat en annan människoapa, bonobon eller dvärg­schimpansen. Den är lika nära släkt med oss som schimpansen, men är i många avseenden schimpansens raka motsats, med honor som ledare, fridsamma relationer, allmänt empatiskt sinnelag och ett rikt sexliv. Faktum är att den hellre löser sina dispyter med sex än med våld.

Bonobon är ett av de sista stora däggdjuren som beskrevs av vetenskapen. Det skedde så sent som 1929. Dittills hade forskarna blandat ihop den med schimpansen. Men bonobon är något mind­re än schimpansen och betydligt gracilare. När den reser sig på två ben kan den ibland se nästan mänsklig ut.
Bonoboerna lever i matriarkat, där allianser av honor håller hanarna på mattan med kvinnlig ­solidaritet som vapen. Visst bråkar de sinsemellan, men deras gräl når sällan sådana våldsamma nivåer som hos schimpanserna, där hanarna inte är främmande för att döda fiender, rivaler eller ungar som inte är deras.

Sex är bonobons främsta fritidsintresse och det praktiseras med alla tänkbara partner av båda könen. de Waal har funnit att de använder sex för att hålla sams i gruppen. Eller som han uttrycker det:
– Schimpanserna avgör sexuella tvister med makt, bonoberna avgör makttvister med sex.
Så vad har bonobons sexliv med oss människor att göra? Vår tillvaro är väl så skild från apornas att det inte går att göra jämförelser?

Jo, människan är inget annat än en speciell apa som, trots sin civilisering och kultur, fortfarande är en naturvarelse, hävdar de Waal.
– Vi är däggdjur och i många avseenden lika andra däggdjur. Men kulturen kan modifiera oss, exempelvis kan viss kulturell påverkan öka vår förmåga till samarbete och empati, liksom annan påverkan kan minska den.
Emellertid anser han att många har för höga förväntningar på kulturens möjligheter att ändra den mänskliga naturen, den bara kan påverka oss marginellt.

Han framhåller att kultur, i meningen kunskaper och innovationer, inte är någon unik mänsklig egenskap. Även apor har en kultur. Somliga grupper av vilda schimpanser har lärt sig att använda enkla verktyg, exempelvis stenar för att öppna nötter, medan andra grupper inte har gjort det. Det indikerar att någon apa har fått en snilleblixt, som sedan förts vidare till övriga flockmedlemmar. Likaså behöver en schimpansunge flera år av uppfostran, det vill säga kulturell påverkan, för att klara sig i vilt tillstånd.
– Kulturen hos apor är inte tillnärmelsevis så utvecklad som hos människan, men kultur är inte längre ett exklusivt mänskligt område, slår han fast.

Människans förmåga att planera, minnas, ångra, tala och skriva med mera gör väl ändå oss till något helt annat?
Nej, hävdar Frans de Waal, såväl människor som schimpanser och bonoboer ställs inför likartade sociala dilemman och måste övervinna likartade hinder när de strävar efter status, makt och resurser.

Hans huvudpoäng är att människan beter sig som en kombination av schimpansen och bonobon. Vi har schimpansens maktlystna och våldsamma sinnelag i oss, men vi har också bonobons empatiska och fredliga natur.
Frans de Waal berättar en historia om en cirkusapa i Frankrike, som alla trodde var en schimpans när det i själva verket var en bonobohane. Denna apa var mycket begiven på sex och brukade förlusta sig med cirkusens schimpanshonor. Avkomlingarna som blev resultatet av dessa möten väckte omgivningens beundran med sitt fina och känsliga sätt.
– Kanske har vi mycket gemensamt med dessa hybrider. Vi har fördelen av inte bara en utan två inre apor, spekulerar Frans de Waal.

Om vi nu har båda aporna i oss borde det väl gå att lyfta fram de mer bonobo-lika dragen och på så sätt skapa en fredligare och bättre värld?
– Det finns mycket önsketänkande kring det, men det är svårt. Mycket måste ändras om vi ska nå dit.

Bonobons familjestruktur är helt olik vår, förklarar Frans de Waal och ger en miniföreläsning om varför familjeförhållandena är så viktiga. Här en komprimerad version:
Enligt evolutionsteorin är det varje varelses främsta drift att sprida sina gener. Hos bonobon är det honorna som bestämmer, de har sex med vem de vill men tvingas också ta hela ansvaret för ungarna. Eftersom hanarna inte kan veta vem som är far till en viss unge har de ingen orsak att ta ansvar för en familj och kan i stället ägna sig åt sin ungkarlstillvaro. De har gjort vad de kan för att sprida sina gener.

Människan, å andra sidan, har valt en annan evolutionär strategi och inrättat sig i ett mönster med kärnfamiljer. Mannen kan vara ganska säker på att han är far till familjens barn och gör, enligt evolutionsteorin, allt som står i hans makt för att de ska leva vidare och sprida hans gener. Strikt biologiskt skulle han däremot inte ha någon anledning att skydda och föda en avkomma som inte är hans egen. Med det följer att män påtvingar kvinnor en mängd sexuella restriktioner så att de inte skaffar barn med någon annan. Mannen erbjuder kvinnan beskydd och föda för henne och deras gemensamma avkomma i utbyte mot att hon håller sig till enbart honom.

– Det jag säger är förstås politiskt inkorrekt. Folk vill i allmänhet inte kännas vid dessa restriktioner, men glömmer att de är knutna till något positivt, näm­ligen manlig omsorg om familjen, säger Frans de Waal.
– Jag vet att somliga anser att samhället kan överleva utan att pappor tar hand om sin familj, men det beror på att vi nu lever i samhällen som är rika, med mycket mat och omsorg. Men så fort välståndet försvinner, genom exempelvis krig eller naturkatastrofer blir männens omsorg om familjen extremt viktiga.

I USA blev folk för 30 år sedan mycket upprörda över sådana här jämförelser mellan människor och apor. Det fanns en stark kritik mot evolutionära förklaringar till mänskliga beteenden och likaså mot påståenden om att könsskillnader är biologiskt betingade, enligt Frans de Waal.
Mycket av den kritiken har försvunnit, anser han, mest beroende på forskning som bland annat visat på könsskillnader i hjärnan och genernas betydelse för vårt beteende. Emellertid vill inte Frans de Waal använda sina rön som någon sorts bruksanvisning för hur vi bör inrätta våra mänskliga samhällen.
– Min uppgift är inte att säga vad som är bra och dåligt, eller hur vi ska leva våra liv. Jag bara beskriver hur människor är i jämförelse med apor och noterar mängder av likheter och några skillnader.

Holländsk apforskare professor i USA

svd.se

Tre grenar på samma träd: Bonobo, schimpans och människa

svd.se
Annons
X
Annons
Annons
X

Stora bilden: Bonoboapapan är en fredlig livsnjutare som sällan dödar någon. Lilla bilden. Schimpansen hamnar ofta i konflikt som ibland får dödlig utgång.

Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X