Annons
X
Annons
X

Vi måste minska utsläppen 10-20 procent per år

De rikare länderna måste minska sina utsläpp med 10–20 procent per år för att alls kunna ha en chans att nå det så kallade tvågradersmålet. Det låter alltför svårt, kanske rent av omöjligt, men då måste vi fråga oss vad som är alternativet? Med dagens utveckling är vi på väg mot fyra graders uppvärmning någon gång efter mitten av detta sekel, skriver Kevin Anderson, professor i energi och klimatförändring och klimatrådgivare till den brittiska regeringen.

BRÄNNPUNKT | KLIMATET

De stundande klimatförhandlingarna i Doha i november kommer att ske mot bakgrund av ett fullständigt misslyckande för det internationella samfundet att få kontroll över utsläppen. I mina och många klimatforskares ögon befinner vi oss nu på tröskeln mellan vad som traditionellt har betecknats som acceptabel och farlig klimatförändring. De siffror och resonemang som underbygger denna slutsats är brutala och svåra att acceptera – det är inte siffror några av oss – politiker, företagare eller medborgare – vill höra.

Denna kollektiva apati lämnar oss nu, 2012, med endast ett skört hopp om att de radikala och brådskande utsläppsminskningar som krävs ska komma till stånd. Sådana utsläppsminskningar kräver en fundamental omställning av både omfattningen och formerna för vår energianvändning.

I den allvarliga situation vi (medvetet) har försatt oss i måste vi vara ärliga, direkta och tydliga. Bara om vi skalar bort retoriken, naiv teknologisk optimism och övertron på ”rätt pris” på koldioxid som patentlösning finns ett hopp om att åstadkomma vad som krävs för att möta den utmaning vi står inför.

Annons
X

Hur ser utmaningen ut? Världssamfundet har, genom en långsam process mellan forskare, politiker och civilsamhället, enats om att begränsa den globala genomsnittstemperaturen till högst två grader Celsius över den förindustriella nivån. Sedan denna nivå etablerades som ett slags ”skyddsräcke” mellan acceptabel och farlig klimatförändring har emellertid forskningen gjort avsevärda framsteg. Det är nu uppenbart att följderna av 2 graders uppvärmning är betydligt allvarligare än vad tidigare forskning gjort gällande. Snarare än att vara ett skyddsräcke mellan acceptabel och farlig klimatförändring utgör två graders uppvärmning gränsen mellan farlig och extremt farlig klimatförändring.

Trots all politisk prestige som har investerats i tvågradersmålet diskuteras sällan hur stora utsläppsminskningar som krävs redan nu för att nå det. Det är lätt att tala om långsiktiga målsättningar, som EU:s mål att minska utsläppen med 80 procent till 2050 eller ”visionen” om att Sverige 2050 ”inte har några nettoutsläpp av växthusgaser i atmosfären”. Men tyvärr finns ingen vetenskaplig grund för sådana långsiktiga minskningsmål utan en tydlig väg dit; vi kan vi inte vänta med radikala minskningar nu och anta att problemet kommer att lösas av någon annan, i framtiden.

Den koldioxid som släpps ut idag kommer att stanna i atmosfären i över 100 år. Det är våra samlade utsläpp, vår koldioxidbudget, som spelar roll. Varje koldioxidmolekyl vi släpper ut idag förvärrar den redan allvarliga situationen. Ju längre vi väntar med att nå kulmen på utsläppen, desto mer drastiska måste minskningarna bli för att klara tvågradersbudgeten.

Stäng

SvD:s NYHETSBREV – dagens viktigaste nyheter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    På ett seminarium i Stockholm imorgon, torsdag, visar jag på vidden av utmaningen vi har gett oss själva. Om de globala utsläppen kan nå en topp 2020 – med en kulmen för de fattiga ländernas utsläpp omkring 2025 samtidigt som de tacklar fattigdom och stora utvecklingsutmaningar – krävs utsläppsminskningar på 10–20 procent per år för de rikare OECD-länderna för ens ha en 50-procentig chans att klara tvågradersmålet. Utsläppsminskningar i den storleksordningen saknar historiska föregångare. Större årliga minskningar än 1 procent har bara setts i samband med ekonomiska kriser. Det enda exemplet på mycket större minskningar är Sovjetunionens kollaps som under ett decennium ledde till årliga utsläppsminskningar på 5 procent. För länder som Storbritannien och Sverige innebär denna utmaning att deras nationella utsläpp behöver minska med ungefär 40 procent till 2015, 70 procent till 2020 och över 90 procent till 2030 (jämfört med idag).

    Det låter alltför svårt, kanske rent av omöjligt, men då måste vi fråga oss vad som är alternativet. Givet dagens utveckling är vi på väg mot fyra graders uppvärmning någon gång efter mitten av detta sekel. En sådan ökning skulle drabba världen mycket ojämnt och med konsekvenser i stora delar av världen som det är omöjligt att anpassa sig till. Europeiska värmeböljor som den 2003 skulle sannolikt innebära att de varmaste dagarna blev ytterligare åtta grader hetare. På lägre breddgrader förutspås skördarna av viktiga stapelvaror som majs och ris att minska med 30–40 procent, samtidigt som befolkningen stiger mot nio miljarder. Många, om inte majoriteten, av ekosystemen kommer att vara allvarligt hotade, och därmed basen för all mänsklig utveckling.

    Det finns goda skäl att säga att det bland klimatforskare finns en utbredd syn på att en fyra grader varmare värld är oförenlig med en rimlig definition av ett organiserat, anständigt och civiliserat globalt samhälle. Fyra grader är bortom vad många tror att vi kan anpassa oss till. Dessutom, och kanske ännu mer skrämmande, innebär högre temperatur större risk för att sätta igång en rad naturliga återkopplingsmekanismer som kan driva upp temperaturerna ännu mycket mer.

    Det enda vi vet om framtiden är att den kommer att vara annorlunda. Om vi inte gör någonting kommer klimatförändringen att leda till förödande konsekvenser och ohanterliga anpassningsbehov. Om vi väljer att agera för att undvika det värsta måste utsläppsminskningarna vara mycket omfattande, vilket medför genomgripande samhällsförändringar.

    Därför är vår uppgift nu att tänka annorlunda, att nå större klarhet, främja fantasin och sluta att säga att det är omöjligt. Det är fortfarande möjligt att sätta igång meningsfulla och brådskande förändringar, men hoppet minskar för varje dag som går. Länder som Storbritannien och Sverige måste visa ledarskap och drastiskt öka sina åtaganden i linje med den brutala verklighet som vetenskapen så tydligt visar på.

    KEVIN ANDERSON

    professor i energi och klimatförändring, vicedirektör för Tyndall Centre for Climate Change Research samt klimatrådgivare till den brittiska regeringen.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X