Annons
X
Annons
X

Vi måste anpassa oss till Peak Oil

Redan för tio år sedan fanns tydliga varningssignaler om att oljeutvinningen var på väg att nå sin topp. Framtiden innebär dramatiskt mindre olja och vi måste anpassa oss i betydligt snabbare takt än vi hittills gjort. Vi behöver ett tydligt ledarskap för industrin och politiken. Det skriver Kjell Aleklett, professor i fysik.

Ett oljeraffinaderi nära Basra i Irak.

Ett oljeraffinaderi nära Basra i Irak. Foto: NABIL AL-JURANI/AP

För tio år sedan, från den 1 mars till den 20 maj 2001, fick jag möjlighet att på Brännpunkt skriva fyra debattartiklar om oljans och naturgasens framtid. De fick rubrikerna Hälften av råoljan är slut, Oljebrist hotar vår civilisation, Snart är vi i Putins armar och Gasbrist tvingar fram kärnkraft. Det var ett framtidsperspektiv som diskuterades och frågan är vad som hänt under de senaste tio åren.

Vi kan konstatera att International Energy Agency (IEA) i höstas erkände att världen passerade den maximala råoljeproduktion 2006, att det höga oljepriset 2008 var en av orsakerna till den djupaste ekonomiska nedgång som världen skådat sedan 1920-talet, att man nu bygger North Stream i Östersjön för gasleveranser från Ryssland till EU och att det globalt aldrig har planerats så många nya kärnkraftverk som just nu. I artiklarna noterar jag också att vi kunde förvänta oss väpnade konflikter i Irak, Iran och Libyen och det är beklagligt att jag fick rätt i två av fallen. Jag föreslog också att Göran Persson skulle ta till sig Peak Oil-problematiken, vilket han gjorde och tillsatte oljekommissionen.

Då, 2001, var priset på råolja ungefär 20 dollar per fat. Världsbanken, Deutsche Bank, EU, IEA med flera förutspådde att år 2020 skulle priset på olja vara runt 25 dollar per fat. Dessa prognoser medförde att då ledande ekonomer hävdade att jag beskrev en felaktig verklighet. Om jag skulle ha rätt så skulle oljepriset bli mycket högre än 25 dollar per fat och självfallet kunde dessa prestigefulla institutioner inte ha fel. För tillfället, våren 2011, har priset parkerat sig ovanför 100 dollar per fat.

Annons
X

Sedan 1970 har vårt oljebehov för transporter ökat med 83 procent.
Kjell Aleklett

Min förhoppning var att det svenska samhället skulle börja anpassa sig för en framtid som blir annorlunda än den verklighet som vi har i dag. Den nödvändiga anpassningen kommer inte att ske under en natt utan experter anser att det minst tar 20 år att göra de förändringar som krävs. Enligt min åsikt kan förändringen bara ske om vi har ett tydligt ledarskap för industrin och politiken.

Med vårt politiska system där vi vart fjärde år skall välja nya ledare för landet kan det vara svårt att gå till val på en fråga som sträcker sig över 20 år framåt i tiden, och det betyder att vår framtid i hög grad ligger i våra företagsledares händer. De har ansvar för att dagens industrier förändras så att de är lönsamma även om 20 år, och att de då skapar de arbetstillfällen som är motorn i det svenska samhället. Vi har ingen barnomsorg, skola, sjukvård eller äldreomsorg om våra företag inte kan leverera nya produkter i framtiden.

Några företagsledare har tagit till sig Peak Oil-problematiken, och jag vill framför allt nämna Leif Johansson, då vd för Volvo lastvagnar och nu nyvald styrelseordförande för Ericsson. Han såg till att Volvo AB som första företag i världen officiellt lyfte in Peak Oil som en av drivlinorna för företagets utveckling.

Stäng

SvD:s NYHETSBREV – dagens viktigaste nyheter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    I september 2006 samlades företagets chefer från hela världen i Göteborg och jag fick då tillfälle att hålla ett föredrag om Peak Oil för dem. I senaste numret av tidningen Handelskammaren finns en artikel om Peak Oil och Leif Johansson får möjlighet att uttala sig: ”Vi är väl införstådda i Kjells forskning. Eftersom våra produkter för närvarande utnyttjar diesel i första hand så är frågan om Peak Oil central för oss. För mig råder det inte något tvivel om att tillgången på olja kommer att minska”.

    Den roll som Leif Johansson nu har som ny styrelseordförande för Ericsson är viktig för svensk industris framtid. Min forskargrupp vid Uppsala universitet har i samarbete med personal från Ericsson studerat hur Peak Oil påverkar Ericsson med den struktur på verksamheten som man har idag. Det är förvånande att påverkan är stor, och jag räknar med att Leif Johansson nu kommer att föra in Peak Oil som drivlina för utvecklingen av Ericsson. Den signalen borde den övriga svenska industrin följa. Jag är övertygad om att en sådan förändring blir avgörande för vårt lands framtid.

    Under fem år har jag försökt få industri- och energiminister Maud Olofsson (C), före detta infrastrukturminister Åsa Torstensson (C) och miljöminister Andreas Carlgren (C) intresserade av Peak Oil, men jag måste erkänna att jag har misslyckats.

    Senast på industrins miljöchefers Sustainability day 12/4 träffade jag Andreas Carlgren och gjorde ett nytt försök. Man framhåller att Sverige är bäst i klassen för att vi sedan 1970 har minskat vår oljekonsumtion med 48 procent. Helt riktigt producerar vi inte längre el med olja utan vi använder kärnkraft. Vi värmer inte heller våra bostäder med olja i samma utsträckning utan bioenergi har kommit in som en stor komponent, men vi fortsätter köra person- och lastbil på oljeprodukter, och sedan 1970 har vårt oljebehov för transporter ökat med 83 procent.

    Andreas Carlgren borde jubla då han hör talas om Peak Oil, som visar att vår oljeanvändning aldrig kan bli så stor som FN:s klimatpanel IPCC säger. Alla de förslag som diskuteras för att få ner oljekonsumtionen kommer på sikt att bli verklighet ändå på ett eller annat sätt. Jag brukar säga att Peak Oil är miljöministrars bästa vän för de åtgärder som man föreslår är normalt inget som finansministrar tycker om, men nu är det så att naturen har sin gång oavsett vad finansministrar tycker.

    Av en slump träffade jag i förra veckan finansministerns oljeanalytiker och upptäckte till min besvikelse att man använder IEA:s World Energy Outlook (WEO) som grund för sina bedömningar. I WEO 2004 ansåg IEA att oljeproduktionen 2030 skulle vara 121 miljoner fat om dagen. Jag gjorde en analys som visade att det var rena fantasier. År 2006 ändrade man sig till 116 miljoner fat om dagen. Verkligheten var fortfarande en annan och 2008 var man nere på 106 miljoner fat om dagen. Då beslutade vi oss i forskningsgruppen för att publicera en artikel som fackgranskades och som visade att IEA:s värde fortfarande var 25 procent för högt. I höstas ändrade man sig till 96 miljoner fat om dagen för 2030.

    På sex år hade man ändrat sig med en volym som motsvarar vad två och ett halvt Saudiarabien producerar. Men inte ens det räcker. År 2030 kommer produktionen att var runt 75 miljoner fat om dagen och det är denna omställning som kräver en sådan framsynthet i ledarskapet som Leif Johansson visat.

    Den 3 maj är jag inbjuden att hålla föredrag på ett seminarium om Peak Oil i EU-parlamentet och jag hoppas naturligtvis att det skall bidra till en omprövning av EU:s energipolitik. Om tio år är det för sent.

    KJELL ALEKLETT

    professor i fysik, Globala energisystem, Uppsala universitet

    www.physics.uu.se/ges

    President ASPO International (Association for the Study of Peak Oil&Gas)

    www.peakoil.net

    Hemsida:

    aleklett.wordpress.com

    Annons
    X

    Ett oljeraffinaderi nära Basra i Irak.

    Foto: NABIL AL-JURANI/AP Bild 1 av 1
    Annons
    X
    X
    X
    X
    Annons
    X