Annons
X
Annons
X

Vi blir friskare om vi bryr oss om varandra

VETENSKAP Forskning om medkänsla har bara pågått de senaste tio åren och ger inom många områden en bakgrund till vår förmåga att känna med andra. Idagsidan gör några nedslag inom bland annat biologin, psykologin och sociologin.

MEDKÄNSLA | DEL 2

Livsavgörande

Många forskare menar att medkänsla kan ha varit en av de viktigaste egenskaperna för människoartens överlevnad och citerar Darwin som efter att ha mist ett av sina barn började fundera över medkänsla och sorg: ”Sympati är vår starkaste instinkt, starkare än egenintresset”. Det är hjärnans utveckling som gör att våra ungar blivit de mest sårbara i hela djurriket och behöver åratal av omhändertagande innan de blir självständiga. Detta faktum har i sin tur förändrat hjärnan, säger psykologiprofessor Dacher Keltner på Berkeleyuniversitetet, chef för Greater Good Science Center i Kalifornien. I takt med alltmer samarbete kring barnen drogs nervsystemet om och det ömsesidiga beteendet ökade hälsan och livslängden. Kanske är omhändertagandet ett av de största enskilda skiftena på vägen till att människoarten är ensam om att vara just – medkännande?

Hjärtat skickar signaler till hjärnan

Annons
X

Förmågan till medkänsla syns i hjärnans områden som är kopplade till empati, omhändertagande och njutning – de lyser upp vid avbildning med funktionell magnetkamerateknik. Men också premotoriska cortex aktiveras, vilket tyder på att medkänslan får oss att vilja göra något åt andras lidande, närma oss och visa omsorg.

När vi känner medkänsla blir hjärtrytmen långsammare och det så kallade anknytningshormonet oxytocin frigörs. Då är vagusnerven inblandad, den ”kringvandrande” kranialnerven som börjar högst upp i ryggmärgen, reglerar matsmältningen och koordinerar samspelet mellan andning och hjärtrytm. Den hjälper oss att känna empati och omsorg. Hos försökspersoner som får se bilder på lidande människor aktiveras vagusnerven – starkare ju mer medkänsla de känner. Bilder av stolta människor ger omvänd reaktion – mindre svar från vagusnerven ju mer stolthet som uttryckts i bilderna.

En del kallar vagusnerven för kärleksnerven, och i en dokumentärfilm i SVT, ”Hjärtat - en pump med känslor”, besöker filmaren David Malone forskare som undersöker hjärtats signaler till hjärnan, inte det omvända. I ett försök exponeras han i en bråkdels sekund för bilder av skrämda ansikten. Då de visas i takt med hans egna hjärtslag utlöser de stark oro och omsorg, ”som om mitt hjärta hjälpte mig att skapa förståelse för vad andra upplever känslomässigt”, säger David Malone i filmen.

Stäng

SvD:s NYHETSBREV – dagens viktigaste nyheter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Att bry oss om andra gör oss mindre stresskänsliga

    När människor får frågan, tror de att deras medkänsla skulle kännas starkare då många människor lider än om det bara är en enda. Men så är inte fallet i verkligheten. Fenomenet att de i stället känner starkare för en enda persons lidande än för de mångas kallas för ”compassion collapse”.

    Anledningen, tror socialpsykologen Daryl Cameron, är att man plötsligt börjar tänka på att det kan bli ett högt pris för medkänslan, både känslomässigt och ekonomiskt. Att man inte kan förändra så mycket, ”en droppe i havet”. Eller att man kommer att bli överväldigad av känslorna. När folk aktivt och strategiskt stänger av sin förmåga till medkänsla är det kanske inte så hårdhjärtat, utan ett sätt att kontrollera känslorna.

    Oron för andras smärta, ångesten för att det skulle drabba en själv och rädslan för ansvaret, får hjärnan att dra igång kamp-flyktsystemet. Det hindrar det system som möjliggör medkänsla. Därför är det viktigt att lära sig att förhålla sig till andras lidande utan att riskera ”compassion fatigue”, utbrändhet på grund av ett överväldigande engagemang.

    Redan 18 månaders barn hjälper spontant andra människor – förmodligen av ren, och kanske inneboende, medkänsla. Forskarna noterade förstorade pupiller – vilket är ett tecken på omsorg – när barnen såg någon i behov av hjälp. Om de själva var den som hjälpte, och då de såg andra barn rycka in, minskade deras pupiller.

    Att bry sig om hur andra har det och aktivt hjälpa till har många positiva effekter: Det gör oss mindre stresskänsliga, stärker immunförsvaret, ger en skjuts åt belöningssystemet och gör folk lyckligare.

    Att vara medkännande kan minska risken för hjärt-kärlsjukdomar, motverka negativ stress och förlänga livet. Man grubblar mindre, grämer sig mindre och känner mindre oro – alltså, blir lyckligare. Medkännande personer är mer optimistiska, har bättre vänner och starkare relationer. Där anställda blir bemötta med medkänsla har de en mer positiv bild av sig själva, sina kolleger och sin arbetsplats, de är gladare och mer tillfredsställda och mer engagerade i sina jobb.

    I ett försök där människor uppmanades att lägga band på sin medkänsla när de såg hemlösa på gatan, upptäckte forskarna att det uppstod en inre konflikt med personens moraliska principer. I den konflikten tycktes lösningen vara att ignorera sin inre kompass för att kunna passera utan medkänsla.

    Vi vill hjälpa andra

    Ursprunget för medkänsla finns i autonoma nervsystemet, och har utvecklats på vår väg från reptiler till däggdjur. Några av förändringarna är unika för människan – vi har kvar reptilhjärnan parallellt med de allra senast tillkomna nervkretsarna. Men det yngre omsorgssystemet fungerar inte så bra ihop med det urgamla kamp-flykt-systemet, enligt psykiatriprofessorn Stephen Porges som ligger bakom den här (”polyvagal”-)teorin. Han menar att medkänsla rent neurofysiologiskt inte kan samsas med dömande och värderande känslor eller med försvarsbeteende. För att nå känslan av omsorg och för att ta kontakt med andra behöver vi vara i trygghet.

    Då man stuckit eller nypt försökspersoner i armen aktiveras gördelvindlingens främre del, anterior cingulate, i hjärnan. Samma område lyser upp då de får se bilder på andra som lider. Samtidigt aktiveras också amygdala, reptilhjärnans centrum för hot och rädsla. Det beror på att vi också kan oroa oss för hur vi ska hantera andras lidande. Men, djupt inne i mitthjärnans centrum (i PAG, periaqueductal grey, vattenledningens grå substans, området för att reglera smärta), reagerar även ett annat urgammalt nervsystem. Hos däggdjur är det systemet förknippat med att vårda och skydda. Alltså ser vi inte andras lidande bara som ett hot, utan vill också göra något för att lindra smärtan.

    Snällhet viktigast när vi väljer partner.

    Positiva känslor och socialt stödjande beteende smittar mer än något annat, enligt Dacher Keltner. Att vara generös och dela något man har med andra ger utslag i hjärnans belöningssystem – till och med starkare än för mat, pengar och sex. Forskning visar att hjälpsamhet knyter sociala kontakter och till och med kan överbrygga klasskillnader. I Keltners försök har folk som övar sig i medkänsla börjat känna djup samhörighet med helt nya grupper, särskilt människor som är extra sårbara. Övning kan få folk att bli mer känsliga för vilka som är i nöd och behöver hjälp.

    Att se likheterna med andra, sig själv som en människa som alla andra, ökar medkänslan.

    För att föra vidare sina gener måste man, enligt evolutionsläran, ha attraktiva egenskaper på äktenskapsmarknaden, så att säga. Forskaren David Buss frågade 10 000 individer från 37 länder vad som var viktigast hos den som skulle bli far eller mor till deras barn. På första plats kom, utan konkurrens, i alla länder och för bägge könen, snällhet.

    Socialt skyddsnät gör oss lyckligare.

    Samhällen med sociala skyddsnät, ett utvecklat bistånd till andra länder och där barnen är snälla mot varandra är lyckligast.

    Att uppmuntra samarbete framför tävling kan öva upp förmågan till medkänsla. Då man kallade ett sällskapsspel för Samhällsspelet började deltagarna samarbeta och dela lika på vinsten. Men då samma spel fick heta Wall Street-spelet uppstod en mördande konkurrens och deltagarna betedde sig mindre ärligt.

    Medkänsla och religion – finns det något samband? Forskaren Emiliana Simon-Thomas på Greater Good berättar om en studie indelad i två grupper – icke-religiösa och religiösa. Det var ingen överraskning att de med hög grad av medkänsla gjorde fler snälla saker mot andra än de med lägre grad compassion, däremot att den effekten slog igenom så mycket starkare i gruppen icke-religiösa. ”Förmodligen spelar medkänsla en mindre roll för de religiösa som ställer upp mer regler kring att utföra snälla handlingar”, tror hon. ”För de icke-religiösa verkar den personliga medkänslan mer avgörande i deras försök att minska andras lidande, möjligen för att de följer färre och kanske mindre rigida levnadsregler.”

    Läs mer om medkänsla

    Annons
    X
    Annons
    X
    X
    X
    X
    Annons
    X