Författaren Abdellah Taïa, född 1973 i Marocko, lever och verkar i Paris. Foto: Abderrahim Annag
Förut var jag rasande. Nu, efter terroristattackerna i Paris, är jag förtvivlad. Väldigt förtvivlad. Jag kan inte vara den enda. Jag kan inte se hur världen ska ta sig ur alla de fällor som den ständigt faller i. Allt är som gjort för att katastroferna inte ska upphöra att växa, öka, explodera i omfång. Sedan i fredags hör jag runt omkring mig folk som uttalar fraser som: ”Nu är det tredje världskriget som börjar!”
Överdriver de?
Det som tycks mig säkert – och det sedan ett bra tag – är att förvirringen har blivit regel.
Mot den alltmer sofistikerade islamistiska terrorn svarar västvärlden systematiskt med säkerhetsåtgärder utan att någonsin gå tillbaka till problemens rot och modigt ställa sig de verkligt svåra frågorna. Hur har vi hamnat här?
Mitt intryck är att vi alltid reagerar försent, och inte vill säga sanningen varken inför oss själva eller andra. Jag konstaterar att vi dag för dag hamnar i en allt värre situation. Vi vet det. Medierna talar om det. Hela världen talar om det. Men liksom förlamade strävar vi mot skuggzonerna, mot dödens terräng.
Både här och därnere har hatet blivit banalt, att förkasta den andre är vår vardag. Och det finns alltid en politiker som förklarar för oss att det är för vårt eget bästa som vi bör bli omänskliga. Man måste skydda sig, låsa in sig, isolera sig. Vi, här i Väst, är ansvarsfulla och demokratiska människor. Därnere är de monster, barbarer som vill förgöra vår civilisation.
Visst höjs röster som gör motstånd, som påminner om grundläggande, enkla och mänskliga sanningar. Men man tvingas konstatera att det inte är dem man följer i västvärlden.
Man behandlar terroristerna som monster därför att man inte vill reflektera över hur även vi har bidragit till att producera dem och ge dem näring. Man vill inte längre tänka. Man har låst in sig, det är bättre, det är enklare. Vi håller oss till varandra. Det finns ingen plats för andra som irrar på gatorna, utan ett tak, utan en framtid.
Dagen efter de islamistiska attentat som skakade om Casablanca 2003 upprepade de flesta marockaner – även mina egna familjemedlemmar – utan uppehåll: ”De där unga terroristerna är inte våra barn… Det är inte så vi har uppfostrat dem… Det är inte islam… De är inte marockaner.” Man förnekade dem. Det var bekvämare så.
Och ändå, även i sin radikalitet, var de marockaner som de andra, de var våra bröder vare sig man ville det eller ej. Att blunda för detta var ingen lösning. Att döma med ord som snabbt blivit tomma tjänade inget till, framför allt inte till att förstå hur unga män knappt fyllda tjugo hade hamnat där: att en kväll på Casablancas gator spränga sig själva och döda flera oskyldiga.
Mycket sent i fredags, på natten då jag omöjligt kunde sova och ännu var chockad och mållös, kunde jag inte låta bli att dra paralleller mellan terrorattackerna som just hade ägt rum i Paris (staden där jag bor sedan 16 år) och de i Casablanca. Tolv år har gått. Man har krigat i Afghanistan, Irak och på andra ställen i demokratins namn. Har det bidragit till att lösa problemet, att återinföra freden, att skapa en rättvis värld? Nej, nej och nej. Vi alla i västvärlden vet det. Det värsta som nu kommer därifrån har vi på något sätt en koppling till. I högsta grad. Och det tjänar ingenting till att säga att de inte är som vi. Vi har bidragit till att skapa monstret.
Verkligheten är inte en amerikansk actionfilm där problemen alltid löser sig med styrka, vapen och spektakulära explosioner. För att svara på det avskyvärda som har hänt i Paris talar man emellertid om säkra regimer och drönarattacker, man överväger markinvasioner i Syrien. Man talar om krig. ”Ett nytt krig mot terrorismen.”
Vi har redan hört det uttrycket, tusen gånger. Det var inte länge sedan. Det tjänade den förre amerikanske presidenten George W Bush som ”legitimt” alibi för att leda oss mot katastrofen. Jag minns att det, vid den tiden, ägde rum åtskilliga demonstrationer i Europa mot dessa krig. I dag, i Frankrike, är man inte så chockad över vad politikerna håller på att förbereda åt oss. Kriget för vårt eget bästa. Att åka dit, mycket långt bort, döda människor (monstren), frambringa oskyldiga offer (collateral damage), för att garantera säkerhet här, i Frankrike, i Europa.
Ännu en upprepning. Upprepningar som varje dag dödar oss lite till. Och, värre, som knuffar oss allt närmare censuren, självcensuren. Man måste acceptera allt det där, för tryggheten, för ekonomin, för våra barns framtid. För våra värderingar.
Som författare (arab, muslim, gay) vet jag inte längre hur jag litterärt ska behandla denna verklighet, överföra den till ord, till skrik. Om jag ännu för några månader sedan var kokande, rasande, är jag nu kall och sorgsen. Paralyserad. Och jag har inte Dostojevskijs talang att överföra denna galna, galna värld till böcker. Terroristerna vet var de ska slå till och de vet hur västvärlden kommer att reagera. Den allmänna förvirring som råder i dag är deras obestridliga seger.
I arabvärlden, för att övertyga befolkningen om att hålla sig lugn, att inte revoltera, talar ledarna också om kriget mot terrorism. Men exakt vilket? Den arabiska våren, från slutet av 2010 till början av 2011, förde med sig ett enormt hopp, kort men ofantligt. Araberna var kapabla att göra revolution. Att gå ut på gatorna för att få diktaturerna att falla. Var kom det ifrån, detta hopp och denna önskan om revolt? Kvävd i sin linda med Västs välsignelse. Det är bara i Tunisien som det fortfarande lever.
Natten är hädanefter överallt. Den har officiellt gjort entré i hopplösheten och tränger djupare ner i den för varje dag – det förefaller mig oundvikligt. Jag kan inte se varifrån räddningen skulle komma.
Översättning från franska: Clemens Poellinger, Anna Ångström.
