Annons
X
Annons
X

Värst är att vi har svikit våra grannar

Även om vi idag skulle inleda en omfattande upprustning av det svenska försvaret skulle det dröja minst ett decennium innan vi åter har en försvarsmakt värd namnet. Under denna tid kommer krisen att ha kulminerat, antingen i krig eller i ett sammanbrott för Ryssland. Det skriver professor Stefan Hedlund.

En militär bevakningsbåt på Nämndöfjärden i Stockholms skärgård under den fortsatta ubåtsjakten i lördags.


En militär bevakningsbåt på Nämndöfjärden i Stockholms skärgård under den fortsatta ubåtsjakten i lördags.
 Foto: PONTUS LUNDAHL/TT

BRÄNNPUNKT | FÖRSVARET

Som det nu är finns ett stort tomrum mellan Finland och Polen, och det är i just detta tomrum Nato skulle tvingas manövrera för att undsätta exempelvis Estland.
Stefan Hedlund

Den svenska marinen har ånyo jagat rysk ubåt i Stockholms skärgård, och det svenska flygvapnet har tvingats markera mot ryskt stridsflyg i svenskt luftrum. Mot bakgrund av kriget i Ukraina är det naturligt att det hela känns ganska olustigt. Och det blir inte bättre av att Sveriges militära försvarsförmåga har reducerats till nära noll.

Under tjugo års tid har svenska försvarspolitiker varit träget sysselsatta med att banta försvarsanslagen. Varje nytt krav från Finansdepartementet på besparingar har mötts av anpassningar av hotbilden. Under Fredrik Reinfeldts styre gick processen i fullbordan. Överbefälhavaren såg sig föranledd att konstatera att vi nu endast skulle kunna försvara en begränsad del av landet, och endast under en vecka.

Annons
X

Samtidigt utvecklades verkligheten i motsatt riktning. Efter kriget i Georgien 2008 blev Ryssland allt mer aggressivt. Medel avsattes för en omfattande upprustning av krigsmakten, och en allt intensivare övningsverksamhet följde. Med kriget i Ukraina blev det omöjligt att längre framställa Ryssland som demokratiskt och fredligt.

Reaktionen har blivit förvirring. Det har varit mycket tal om att besparingarna drivits för långt. Det har sagts att upprustning av försvarsförmågan måste till. Vissa har t o m gått så långt som till att understryka att det svenska försvarets primära uppgift måste vara att försvara Sverige. Minsann! Samtidigt som försvarsledningen via massmedia får ta del av löften om upprustning kvarstår dock kravet på fortsatta nedskärningar.

Det finns goda skäl till att vi har hamnat i denna ­situation. Det politiska reptricket har varit att frammana en myt om ”återtagning”. Gång efter gång har det upprepats att om situationen i Ryssland förvärras skulle vi få åtminstone tio års förvarning, innan ett skarpt läge kan uppstå. Under denna tid skulle vi i lugn och ro kunna återuppbygga försvarsförmågan. Otaliga debattartiklar har skrivits, bland andra av undertecknad, i syfte att påtala att detta var en illusion, att ingen svensk regering skulle kunna förmås att reagera på en negativ politisk utveckling i Ryssland genom att beordra höjda försvarsanslag. Nu har vi facit. Det råder krig i vårt närområde, den ryska krigsmakten testar vår beredskap – och försvarsledningen arbetar alltjämt med besparingar, snarare än med återtagning.

Stäng

SvD:s NYHETSBREV – dagens viktigaste nyheter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Man kan välja att uppröras av att svensk försvarspolitik på detta vis har vilat på falska premisser. Samtidigt finns här ett tidigare mönster. Under det kalla kriget vilade ju svensk säkerhetspolitik på en lögn. Alla – utom det svenska folket – visste att vår neutralitet var kopplad till avancerat samarbete med Nato.

    Den kvarstående frågan blir hur allvarligt detta är. Finns det verkligen ett hot från Ryssland mot Sverige? Svaret måste förbli nekande.

    Det finns anledning att se med stort allvar på utvecklingen i Ukraina. Kriget i Donbass är extremt brutalt och det kan inte uteslutas att den ryska krigsmakten har för avsikt att tränga längre västerut. Samtidigt måste bedömningen av den ryska förmågan präglas av viss sans.

    I mars uppgavs Ryssland ha 40 000 man koncentrerade vid Ukrainas östra gräns, vilket kunde låta skräckinjagande. Det kunde inte uteslutas att den ryska krigsmakten faktiskt skulle rulla fram över södra Ukraina ända fram till Moldavien. Men det skulle varit kostsamt.

    Elementär kännedom om försvarsplanering säger att endast en begränsad del av denna styrka skulle kunnat användas för offensiva uppdrag. Återstoden skulle behöva avdelas för att skydda egna transportleder och basområden. Ju längre fram man tränger, desto mindre blir den offensiva kraften. Utgången skulle kunnat bli att i stort sett hela den moderniserade delen av den ryska krigsmakten blev fast i Ukraina, under överskådlig tid.

    Ett fullskaligt krig mellan Ryssland och Ukraina skulle sluta mycket illa för Ryssland. Talet om en massiv rysk upprustning har inte mycket substans. Framtids­utsikterna för den ryska ekonomin antyder inte heller att upprustningen kommer att vara uthållig.

    De ryska elitstyrkor som varit verksamma i Donbass har lidit mycket stora förluster och deras framgångar har i hög grad följt av ett urskillningslöst bruk av artilleri, främst raketartilleri, laddat med klusterammunition och bränslegranater som förvandlat ukrainska mål till rena slakthus.

    I en konflikt med Nato skulle detta artilleri mycket snabbt slås ut. Ryskt pansar skulle mötas av avancerat pansarvärn. Den italienska marinen skulle ensam kunna slå ut den ryska svartahavsflottan, och ett flygkrig skulle inte vara länge.

    Betydelsen av dessa observationer ligger i att ett ryskt angrepp mot Sverige förutsätter att man först gått till angrepp mot Finland, som har en högst betydande försvarsförmåga, eller mot våra baltiska grannar, vilket skulle innebära krig med Nato. Skam till sägandes ligger vi väl skyddade.

    Det som gör att avsaknaden av ett svenskt försvar trots allt måste betraktas som mycket olycklig rör inte så mycket säkerheten för det egna landet. Det rör säkerheten för våra baltiska grannar. I ett skymningsläge, där Moskva överväger militär intervention, skulle Natos förmåga att komma till snabb undsättning spela en helt avgörande roll.

    Om Sverige haft ett starkt försvar skulle vi på ett avgörande sätt ha kunnat påverka denna kalkyl. Svenskt flyg, svenska ubåtar och svenska robot­båtar, för att inte säga svenska jägarförband, skulle kunnat lämna avgörande stöd till luftlandsättning och överskeppningsföretag av trupp från Nato, i syfte att mota eller driva ut en rysk inkräktare.

    Som det nu är finns ett stort tomrum mellan Finland och Polen, och det är i just detta tomrum Nato skulle tvingas manövrera för att undsätta exempelvis Estland. Ett sådant företag skulle vara mycket sårbart, och militärledningen i Moskva skulle mycket väl kunna förledas att tro att man från väst inte är beredd att ta risken. Ett väpnat angrepp mot Estland skulle, liksom i fallet Ukraina, kunna ske till priset av sanktioner och fördömanden.

    Det är detta implicita svek mot våra grannar, Finland inräknat, som utgör den verkliga anledningen till att hysa bekymmer över det svenska försvarets bedrövliga tillstånd. Och det är nu för sent att göra något som kan ha reell verkan. Även om vi idag skulle inleda en omfattande upprustning skulle det dröja minst ett decennium innan vi åter har en försvarsmakt värd namnet. Och under denna tid kommer krisen att ha kulminerat, antingen i krig eller i ett sammanbrott för Ryssland.

    Det är djupt beklagligt, men även här finns ju dock ett tidigare svenskt mönster – försvarslös när krisen är akut, och rustad till tänderna när den är över.

    STEFAN HEDLUND

    professor i öststatsforskning vid Uppsala universitet, för närvarande gästforskare vid Stiftung Wissenschaft und Politik, i Berlin

    Senaste debatten om försvaret:

    Annons
    Annons
    X

    En militär bevakningsbåt på Nämndöfjärden i Stockholms skärgård under den fortsatta ubåtsjakten i lördags.


    Foto: PONTUS LUNDAHL/TT Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X