Annons
X
Annons
X

Världsarvet enligt Google

I tysthet har han byggt en enastående plattform för att samla mänsklighetens kulturarv och historia. Men Amit Sood, chef för Google Cultural Institute, skyr rollen som världens curator.

SvD:s kulturmagasin
Van Goghs ”Stjärnenatt” är en av Amit Soods favoritmålningar. Trots att den finns på Google Cultural Institute går han och tittar på den varje gång han besöker Moma i New York: ”Digital konst kommer aldrig att kunna ersätta fysisk.”

Van Goghs ”Stjärnenatt” är en av Amit Soods favoritmålningar. Trots att den finns på Google Cultural Institute går han och tittar på den varje gång han besöker Moma i New York: ”Digital konst kommer aldrig att kunna ersätta fysisk.” Foto: Linus Sundahl-Djerf / Svenska Dagbladet

Vi börjar på golvet i Opéra National i Paris, och vi färdas uppåt. Uppåt, in i Marc Chagalls magnifika takmålning från 1964.

En kvinna bakom mig drar häftigt efter andan när Amit Sood börjar zooma.

– Det är 18 meter upp till taket, så den ende som egentligen har kunnat njuta av målningen är killen som dammar takkronorna, säger Sood medan vi fortsätter upp, tills Chagalls böljande linjer först blir skarpa och sedan löses upp i noggrant hopfogade penseldrag.

Annons
X

Amit Sood är klädd i svart uddakavaj över pullover och vit skjorta. Skarp, verbal och med välvaxad, korpsvart frisyr demonstrerar han sitt projekt: Google Cultural Institute.

Stäng

HARRISONS HISTORIA – utvalda händelser och fenomen varje vecka direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Det är svårt att inte imponeras. Med en modest budget (med Googles mått) har han byggt en digital plattform för att tillgängliggöra världens gemensamma kulturarv. På Google Cultural Institute finns idag sex miljoner verk – ett universum av konst.

    Men redan hans öppningsreplik väckte frågor när han klev upp på scenen i en liten konferenslokal i centrala Stockholm, där dagens ”Google sessions” på temat kultur hålls:

    – Jag har ingen konstutbildning. Vad jag har är en passion, att med Google Cultural Institute samla världens varierade konsthistoria och underverk på en enda plattform, utan geografiska och politiska begränsningar, och visa vad som händer när konsumenter får tillgång till det här innehållet.

    Hm.

    Är det rimligt att anförtro digitaliseringen av världens kulturarv till ett enda företag?

    Varför inbillar han sig att Google Cultural Institute skulle vara befriat från påverkan från politiska krafter?

    Hur länge dröjer det innan Google placerar annonser för Citalopram vid Edvard Munchs ”Skriet”?

    Marc Chagalls takmålning i Opéra National i Paris kan detaljgranskas på ett helt nytt sätt på google.com/culturalinstitute och i appen ”Google arts & culture”. Foto: Marc Chagall / Google Cultural Institute

    Efter föredraget berättar Amit Sood om sina personliga bevekelsegrunder när han 2009 startade Googles konstprojekt. Han jobbade då med mobiloperativsystemet Android, men något gnagde i honom.

    – 60 till 70 procent av världens befolkning har inget museum i närheten och ingen tillgång till konst. Dessutom finns det många som aldrig skulle få för sig att gå till en konstutställning. De tänker att konst är förknippat med intellektuella pretentioner. Det där gjorde mig irriterad. Första gången jag gick på en konstutställning var det ju bara roligt. Och jag är ingen intellektuell.

    Sood fick klartecken att dra igång projektet, med minimala resurser. Men han säger att han aldrig fått ett nej när han bett kollegor på Google om hjälp.

    Mötte dina idéer något motstånd?

    – Motstånd.... Ständigt motstånd i detta livet, säger han med spelat allvar. Men så bubblar ett fniss upp, som om han i slutändan finner dem som försöker göra motstånd mot Google ganska lustiga.

    – När jag började pitcha projektet, 2009, tyckte många att jag var galen. Jag hade ingen bakgrund i fältet, och där kom jag och bad om möten med cheferna för världens största museer. Det här är institutioner som funnits i hundratals år. Google hade funnits i tio.

    Många anade en dold agenda i Googles plötsliga intresse för konst och historia, och en av museicheferna Sood träffade gav honom ett råd som kom att avgöra projektets framtid: ”Skriv in i kontraktet att Google inte får tjäna pengar på det här.”

    Efter en diskussion på Google bestämde de sig för att förvandla Google Cultural Institute till en helt ickekommersiell verksamhet. Strax därefter hade han Nicholas Serota från Tate Modern i London och Glenn Lowry från New Yorks Modern Museum of Art på sin sida, och allt fler museer började inse vad de hade att tjäna på projektet.

    I Sverige startades samarbeten med Nationalmuseet, Livrustkammaren och Nordiska museet. Karin Nilsson, som är enhetschef på Digitala museet för Livrustkammaren, Hallwylska museet och Skokloster slott, säger att det var helt självklart att delta när de fick frågan 2011.

    Martin Luther King 1964, fotograferad av Leonard Freed. Bilden, från High Museum of Arts samlingar, återfinns i utställningen ”Civil rights photography”, på google.com/culturalinstitute och i appen ”Google arts & culture”. Foto: Leonard Freed / Google Cultural Institute

    Upphovsrätten för bilderna som skannas in förblir i samarbetspartnernas ägo (i den mån den inte löpt ut) och de har alla en deleteknapp så att de kan plocka bort sitt material från Google Cultural Institute när de vill. Google tillhandahåller med andra ord verktygen och kunskapen för att digitalisera konstsamlingar, men nej: de kommer inte att sälja antidepressiva läkemedel med hjälp av neurotisk impressionism.

    Så vad tjänar Google på projektet?

    – Alltså, när jag förklarar mig för chefer och aktieägare brukar jag hänvisa till grundarnas ursprungsvision: Google ska ordna och tillgängliggöra all världens information. Om det verkligen är vårt mål så… världskulturen är inte välordnad. Den är fragmenterad och otillgänglig.

    Målet är inte bara att lägga upp foton av målningar på webben, utan att få användarna att interagera med konstverken. Med hjälp av ”Gigapixeln”, en högupplöst kamera, skapar hans team bilder som inbjuder till upptäcktsfärder i konstverken, där användarna kan zooma in till detaljer de aldrig haft en chans att se tidigare.

    Konstverken har kompletterats av fler kategorier: historiska utställningar, virtuella rundvandringar vid historiska monument och nu även scenkonst. Med hjälp av kamerautrustning som filmar i 360 grader skapas illusionen av att användaren själv befinner sig på scenen, tillsammans med artisterna.

    Scenkonstsatsningen kom till efter att Clive Gillinson, konstnärlig ledare på Carnegie Hall i New York, frågade om Sood inte ville göra något på den fronten. På liknande sätt är utställningen ”Women in culture” ett resultat av att han fick kritik från Camille Murineau, curator vid Centre Pompidou i Paris, för att Google Cultural Institute var dåligt på att uppmärksamma kvinnors roll i konsthistorien.

    – För att vara uppriktig så är det experterna, inte jag, som får avgöra vad som är viktigt. Vårt tält rymmer mycket, det är mitt budskap.

    Scenkonst presenteras som filmer, i 360 grader. Här Berlinfilharmonikerna. Foto: Berlin Phil Media / Google Cultural Institute

    Hur stort Googles tält än må vara är det bäddat för kontroverser kring utställningar om historiska skeenden. Utöver ”Women in culture” har de utställningar om kvinnokamp, den svarta befrielserörelsen i USA, andra världskriget och andra ämnen där tolkningar och åsikter tenderar att gå isär. Amit Sood skruvar på sig när jag tar upp frågan.

    – Till att börja med undviker vi aktuella, politiskt kontroversiella ämnen. Vi är teknologer, jag kan inte bestämma hur aktuella skeenden ska tolkas utan vi väntar och låter institutionerna avgöra hur de vill tala om de här sakerna. Så, till exempel, med utställningen ”Black history month” gick vi till etablerade, trovärdiga institutioner och arkiv, och sade: Berätta er historia, som ni kan backa upp och känner är accepterad i det amerikanska psyket.

    Men hur avgör du vem som är mest trovärdig när åsikterna går isär?

    – Somliga frågor kommer alltid att dela folk, men det är okej. Så länge vi kan presentera en balanserad bild är det okej att två sidor ger sina åsikter om ämnet. Men ta Förintelsen: den hände. Det kan man inte förneka.

    Ändå gör människor det, och har till och med egna institut som förnekar den.

    – Visst, men jag samarbetar med trovärdiga institutioner som har skapat arkiv med människors berättelser. Som Yad Vashem-institutet och Anne Franks museum. Man kan inte påstå att de inte är trovärdiga. Vi vill lyfta fram verkliga människors berättelser, som nästan gått förlorade. Jag hoppas att ingen finner något fel i det.

    Anne Franks dagbok ingår i dokumentationen över Förintelsen. Foto: Anne Frank House / Google Cultural Institute

    Sood skrattar och nickar när jag påpekar att många nuförtiden känner sig berättigade att välja sin egen sanning. Att politiker skriver om historien så att den passar deras politiska syften och hävdar att etablerade fakta är någon sorts konspiration.

    Kan ert projekt vara en kraft i motsatt riktning?

    – Tja, jag ser det som att vi bevarar verkligheten. Det är därför jag känner att vårt arbete är så viktigt, till och med akut. Ibland stöter jag på institutioner som säger ”Ja, ja, vi kan göra det här om tre år.” Mitt svar är alltid ”Vänta inte. Tiderna förändras. Berätta era historier nu.” Men ansvaret att berätta historierna är deras. Jag är bara en teknolog som erbjuder en gratis plattform.

    Det finns god anledning att vara på sin vakt när någon beskriver sig som ”bara en teknolog”, inte minst när de erbjuder någonting ”gratis”. Men faktum är att det är svårt att hitta någon som har något negativt att säga om Google Cultural Institute. Några museer var initialt oroliga att besökarna skulle stanna hemma om de lade upp sina samlingar på nätet, men den effekten har helt uteblivit. De svenska museer som finns på plattformen har bara gott att säga om hur Google gör deras samlingar mer tillgängliga.

    Vad är du mest stolt över i samlingarna?

    – Jag kan inte välja en favorit, men tillbringar man några minuter med appen varje dag kommer man att hitta massor av fantastiska saker. Vad jag själv är mest passionerad för just nu är att få in mer afrikanskt, asiatiskt och sydamerikanskt innehåll. Europeisk konst har haft en oslagbar pr-avdelning de senaste 300 åren, men det finns så mycket mer fantastisk konst i världen.

    Annons

    Van Goghs ”Stjärnenatt” är en av Amit Soods favoritmålningar. Trots att den finns på Google Cultural Institute går han och tittar på den varje gång han besöker Moma i New York: ”Digital konst kommer aldrig att kunna ersätta fysisk.”

    Foto: Linus Sundahl-Djerf / Svenska Dagbladet Bild 1 av 5

    Marc Chagalls takmålning i Opéra National i Paris kan detaljgranskas på ett helt nytt sätt på google.com/culturalinstitute och i appen ”Google arts & culture”.

    Foto: Marc Chagall / Google Cultural Institute Bild 2 av 5

    Martin Luther King 1964, fotograferad av Leonard Freed. Bilden, från High Museum of Arts samlingar, återfinns i utställningen ”Civil rights photography”, på google.com/culturalinstitute och i appen ”Google arts & culture”.

    Foto: Leonard Freed / Google Cultural Institute Bild 3 av 5

    Scenkonst presenteras som filmer, i 360 grader. Här Berlinfilharmonikerna.

    Foto: Berlin Phil Media / Google Cultural Institute Bild 4 av 5

    Anne Franks dagbok ingår i dokumentationen över Förintelsen.

    Foto: Anne Frank House / Google Cultural Institute Bild 5 av 5
    Annons
    X
    Annons
    X