Annons
X
Annons
X

Världen vidgas när musiken stämmer

I en ny bok undersöker SvD:s Erik Wallrup musikens förmåga att förflytta oss till olika stämningslägen och få oss att betrakta världen på nya sätt. ”Ett storartat och spännande anslag till en ny förståelse av vad musiklyssnandet innebär”, skriver DN:s Martin Nyström.

Erik Wallrup är författare och kritiker i Svenska Dag­bladet.

Erik Wallrup är författare och kritiker i Svenska Dag­bladet. Foto: Atlantis Bokförlag

När jag skulle intervjua dirigenten Kent Nagano i Göteborgs konserthus inför 150-årsfirandet av Jean Sibelius förra året bestämde jag mig för att visa honom katalogen till ­utställningen ”Nordiskt ljus” som var en enorm succé när den vandrade runt världen på 80-talet. Och effekten uteblev inte. Nagano, som aldrig hade sett den stämningsladdade nordiska sekelskifteskonsten av målare som Richard Bergh, Akseli Gallen-Kallela och Vilhelm Hammershøi, blev smått vild och avbröt intervjun gång på gång för att bläddra vidare, för att titta lite mer. ”Det här stämmer så fruktansvärt väl med Sibelius”, sa han upphetsat och fortsatte med att beskriva det speciella ljuset i dennes musik – som inte är ”direkt” utan ”filtrerat” och som skiftar hela tiden. Och som framkallar expanderande rymder bara genom det sätt på vilket ackorden klingar ut. En ”vresig och vild storslagenhet”, enligt Nagano, som sedan övergick till att berätta om sin egen uppväxt vid San Francisco-bukten, vid ett hav som, trots dess namn, ”aldrig är stilla”.

Detta möte kring stämningar och landskap i Sibelius musik och vad som finns lagrat i oss sedan vi var barn kommer till mig när jag läser Erik Wallrups ”Being musically attuned. The act of listening to music” (Ashgate), som förenklat uttryckt handlar om hur vi fångas av ”stämningar” i musik så till den grad att vi blir ”stämda” av den. Och hur och varför det är just detta fenomen som gör att musiken kan framkalla en ljudande musikalisk värld i oss. En värld som vi blir helt övermannade av, eller helt nedsjunkna i, och som vi under lyssnandets gång upplever som vår egen enda verklighet. Ingen ­tonsättare, menar Wallrup, var så beroende av ”stämningar” i sitt komponerande som just Sibelius – som verkade i en tid då yttre landskap och inre sinnestillstånd konvergerade i konsten och musiken. Då landscape blev mindscape. Sibelius vikti­gaste kompositionsmetod var, enligt honom själv, att ”öppna fönstret” för att komma i ”stämning”. Och när det tillståndet uteblev, de gånger då han var ”misstämd” (vilket ofta hände), kom inte heller musiken till honom. Med Wallrups termer kunde han då inte bli ”stämd” till att komponera utan blev ­istället ”avstämd”.

Det är ingen lättläst bok som Wallrup skrivit, med dess avancerade filosofiska tankebanor och referenser till Kant, Hegel och Heidegger samt till den nutida estetikens senaste rön. Men jag önskar verkligen att den kunde populariseras, för här finns ett storartat och spännande anslag till en ny förståelse av vad musiklyssnandet innebär. Vad musik är när vi hör den. Något som Wallrup menar hittills helt undgått musikvetenskapen. Dessutom utgår boken från det ”vardagliga lyssnandet”, allt från den djupa koncentrationen i konsertsalen eller i lurarna till strölyssnandet i bilen – inte från det tekniska och analytiskt skolade lyssnandet.

Annons
X

Och trots att Wallrups exempel enbart är hämtade från den noterade västerländska musiken har hans infallsvinklar en lockande relevans för musik från andra genrer. Ja, till och med för konsten att sätta samman en fungerande Spotify-lista där låtarnas olika stämningar inte motverkar varandra. Själv har jag under läsandets gång roat mig med att varje dag lyssna på The Beatles. Den första musik som jag verkligen blev ”stämd” av. Och upptäckt att jag har fått ett nytt sätt att uppfatta hur den – ofta i ett slag – får en värld att framträda i mig. Och att den ”stämning” som då ”stämmer” mig till denna musik bäst kan liknas vid ett uppvaknande. Att väckas till att se världen som helt ny.

Wallrup har skrivit sin bok på engelska, givetvis för att den ska få betydelse inom det internationella forskningsfältet. Men också för att dess centrala begrepp ”stämning” (från tyskans Stimmung) inte är alldeles precist och dessutom har starka associationer till den romantiska eran. För det är inte om musikens olika slags ”stämningar” boken i första hand handlar utan om dess förmåga att ”stämma” oss. Och för detta har Wallrup valt begreppet ­attunement (stämdhet) som på ett avgörande sätt skiljer sig från mood (stämning).

Efter en historisk exposé som visar hur begreppet ”stämning”, främst i betydelsen att stämma ett instrument, via musiken tar sig in i och färgar språket kring musik och poesi vid slutet av 1700-talet för att kulminera kring sekelskiftet 1900, övergår Wallrup till att ge sig in i själva musiken för att se vad det är i den som ”vittnar” om hur och varför vi blir ”stämda” av den. För att i det sista kapitlet också ­förklara vad det är som sker när den inte förmår detta. När den värld som framträder i musiken är så främmande för oss att vi saknar all resonans för den. En gräns som kan uppstå mellan olikartade kulturer och som Wallrup exemplifierar med hur man i Europa under hundratals år saknade förståelse för indisk musik, tills vi under senare delen av 1900-talet tog den till oss (1967 gick tre Grammys till indiskt färgad musik) och fick en ny horisont. För Wallrup ett nästan benådat tecken på att en ”avstämdhet” inte måste vara för alltid. Att resonansen i oss kan behöva ett tomrum för att klinga ut med full kraft.

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    När Wallrup griper sig an förmågan hos den klassiska musiken att ”stämma oss” så att en värld framträder vänder han sig först till den romantiska erans nya sätt att lyssna. Hur sinnet väcks och invaderas av musiken. Hur man såg sig ”behärskas” av en varaktig, penetrerande och kanske även våldsam ”stämning”. Oroliga inre tillstånd som Franz Schubert frammanade i mindre former och som Robert Schumann överförde till mer storskaliga verk. Den ”stämning” som ”stämmer” oss kan inträffa direkt eller ta sin tid i ett musikverk men har alltid något ögonblickligt över sig. Med exempel ur bland annat Anton Bruckners och Gustav Mahlers symfonier försöker Wallrup fånga det som öppnar upp en värld i musiken. Den dimension som det, enligt honom, inte finns ett spår av i konventionell musikanalys, eftersom den aldrig tagit in den levande kroppen eller lyssnandet. Allt den kan säga är hur ett musikverk är konstruerat, men inte hur en värld blir till (”how the world is worlding”) när vi lyssnar på det.

    Det Wallrup vill komma åt är ”en erfarenhet som varje lyssnare vet allt om ända tills han eller hon ska förklara den”. Därför väljer han att ”vittna om” (som han skriver för att understryka att den här erfarenheten inte är ett objekt utanför oss) hur stämdheten yttrar sig. Och den gör det på fyra sätt: med sin tidslighet, rumslighet, rörlighet och materialitet. Särskilt stannar jag vid de gånger som Wallrup ger sig in i Anton Bruckners åttonde symfoni, och hur den ”stämmer” lyssnaren genom en expanderande rumslighet, en elastisk tidslighet och den exceptionella klimax som sker i slutet av den första satsen. Ett extatiskt ögonblick som bryter sig loss ur tiden och som, mitt i flödet, ”stämmer om” oss som lyssnare. Och som gör det utan att vi kan definiera exakt när och hur det sker, vilket kännetecknar alla genombrottsliknande ”ögonblick” i musiken.

    Lyssna på Sergiu Celibidaches tolkning av första satsen i Bruckners åttonde symfoni

    I avsnitten om Bruckner uppstår också en intressant samklang mellan Wallrup och mästerdirigenten Sergiu Celibidache, som menade att ”ingen tonsättare har kommit längre med att förstå förhållandet mellan det rumsliga och det tidsliga – och driva det till dess yttersta gräns”. Om den åttonde symfonin har Celibidache också sagt att den är ”den bästa lektionen för folk som är uppbundna i sina egon”. Men Wallrup får mig också att associera till Brucknerälskaren Ingmar Bergman som ofta blundade under sina filminspelningar (vilket gjorde Ingrid Bergman rasande eftersom hon misstog det för nonchalans) för att höra hur skådespelarnas röster framträdde i honom, och som motiverade detta med att ”lyssnandet alltid är mer i samklang med känslorna än synen”.

    Man måste ställa sig i musikens svängande fram och tillbaka och våga vackla om man vill säga ­något om den, menar Wallrup. Analysen kan identifiera specifika drag i rytmen, harmoniken och hos formen. Men för att belysa hur musiken får en värld att uppträda i oss, en värld utan tid och rum men med sin egen tid- och rumslighet, måste vi avlyssna hur den är ”stämd”. Och låta vårt sätt att tala om den färgas av denna ”stämdhet”. Som när Wallrup, i ett mycket spännande avsnitt om den långsamma satsen i Beethovens kvartett i a-moll (Op 132) hör den process ”när styrkan i kroppen återvänder” och mynnar ut i ett ”tyst rop” – en försmak av något som ”ännu inte existerar”.

    Lyssna på den långsamma satsen i Beethovens kvartett i a-moll

    Kring musik som på detta sätt sträcker sig ut mot det möjliga eller omöjliga handlar även de avsnitt som belyser Anton Webern, György Kurtág, och Giacinto Scelsi – ytterst svårbestämd och flyktigt fragmentarisk musik vars ”stämdhet” framkallar världar som försvinner i samma ögonblick som de uppträder. Denna karaktäristik gäller i ännu högre grad Luigi Nono vars utmanande stråkkvartett ”Fragmente–stille, an Diotima” behandlas för sitt radikala sätt att öppna sinnet, örat och känsligheten.

    Lyssna på den första satsen i Luigi Nonos ”Fragmente–stille, an Diotima"

    Den öppnar för en lång serie av ögonblickligt försvinnande enskilda ljudhändelser, likt en arkipelag av öar, kobbar och skär som oavbrutet eroderas och mister sina konturer av havet; en musik som gör oss till lyssnare på ett alldeles särskilt sätt. Och som enligt Wallrup ”stämmer” oss till en ”bibehållen hoppfullhet”. En strålande infallsrik belysning av Nonos musik som också får mig att nu äntligen förstå varför jag för tio år sedan kom på tanken att ge mig ut och segla på Alstersjön bara några timmar innan jag skulle bevaka ett framförande av hans opera ”Prometeo” i Hamburg. Det kan ha varit för att bättre kunna bli ”stämd” av det arkipelagiska i just den musiken.

    Erik Wallrup är författare och kritiker i Svenska Dag­bladet.

    Foto: Atlantis Bokförlag Bild 1 av 1
    Annons
    X
    X
    X
    X
    Annons
    X