Annons
X
Annons
X
Kultur
Kommentar

Madelaine Levy: Varför delar man ut daterad feminism till eleverna?

Den här veckan får Sveriges gymnasieelever en tidig julklapp. Det är Sveriges Kvinnolobby, FN-förbundet, TCO, LO, Teskedsorden, Unizon, jämställdhetsexperten Gertrud Åström och Albert Bonniers Förlag som skramlat och nu gemensamt delar ut författaren Chimamanda Ngozi Adichies "Alla borde vara feminister" till samtliga elever i årskurs 2.

Initiativet är lovvärt. Adichie skriver lättfattligt om grundläggande problem med ojämlikhet mellan könen och visar med tydliga exempel hur negativt det påverkar män och kvinnor i olika åldrar och stadier i livet. När hon reser till Nigeria där hon växte upp känner hon sig som kvinna inte sedd. Ingen hälsar när hon kliver in på en restaurang. Man utgår ifrån att hon inte tjänar sina egna pengar. Då en universitetsstudent våldtas misstänkliggörs offret – vad gjorde hon ensam i ett rum med så många män? I Adichies nuvarande hemland USA ser hon hur framgångsrika kvinnor anpassar sitt beteende och utseende efter männen, ständigt måna om att vara till lags och göra sig populära.

”Alla borde vara feminister” såg dagens ljus som en föreläsning under konferensen TEDx 2012. Sedan en filmad version lades ut på nätet har den spritts i hela världen och bland annat plockats upp av inflytelserika popstjärnan Beyoncé, som sett till att föra budskapet vidare.

Annons
X

Amerikanska och brittiska opinionsbildare har i flera decennier skytt ”f-ordet” som pesten, men nu verkar det sent omsider ha blivit av med de fördomsfulla associationerna till bh-lösa, läppstiftsvägrande argbiggor. Sedan ett par år tillbaka används det av politiker, etablerade medier och artister, det har nästan blivit något av ett modeord. Chimamanda Ngozie Adichie har bidragit starkt till den lingvistiska förskjutningen.

Chimamanda Ngozi Adichie. Foto: Malin Hoelstad

Men USA är USA och Sverige är Sverige. När jag nu läser ”Alla borde vara feminister”, i smidig svensk översättning av Niclas Wahl, undrar jag om inte de svenska gymnasieeleverna kommer att finna bokens innehåll så gammalmodigt att det nästan blir exotiskt. Deras generation gick ju fortfarande i förskolan då Göran Persson, Sveriges förrförra statsminister, i början av 2000-talet bekände sig till feminismen. Sedan ett antal år lever de i ett land som har ”världens första feministiska regering”. Tanken att en kvinna inte ska respekteras i arbetslivet för att hon inte bär en vigselring har förmodligen inte slagit många av dem. De får knappast någon jättechock när de ser en pappa i sandlådan, eller framför diskhon.

Om deras lärare skulle bestämma att flickor inte får bli klassens ordningsman, vilket Adichies gjorde då hon gick i skolan, är jag ganska säker på att svenska elever skulle protestera. Högljutt. Läraren skulle förmodligen hutas åt eller stängas av.

Snarare är det troligt att de elever som nu får boken i handen på ett eller annat vis följer sångerskan och sociala medier-fenomenet Zara Larsson, som gjort sig känd för sina feministiska ställningstaganden och bland annat ifrågasatt festivalen Bråvallas genusperspektiv. Gillar de inte just hennes musik, eller feminism, väljer de kanske att lyssna på Linda Pira, Rebecca & Fiona, Silvana Imam, Robyn eller någon av de många andra framgångsrika, orädda, egensinniga och feministiskt medvetna artister som under senare år har dominerat den svenska musikscenen.

Förmodligen är några av deras idoler inom till exempel film eller idrott engagerade i initiativ som Fatta, som driver jämställdhetsfrågor. Och läser de då och då Aftonbladet, Sveriges mest besökta nyhetssajt, stöter de på kolumnister som Sanna Lundell. Hon deklarerade nyligen – förvisso med glimten i ögat – att hon vill ha betalt för att ta hand om ännu ett barn åt särbon Mikael Persbrandt. En miljon kronor. Som ett slags skadestånd för förlorade karriärfördelar. Skillnaden kunde inte vara större mot Adichies kvinnliga amerikanska bekanta. De både arbetar heltid och sköter hela hushållsarbetet. När deras män byter en blöja säger de ”tack”.

Vi har inte uppnått jämlikhet mellan könen i Sverige. Det krävs fortfarande förändringar politiskt och i vardagen, både vad gäller formella förutsättningar och attityder. Men statistiken är tydlig. Vi är ett föregångsland. I YouGovs stora jämställdhetsmätning för 2015 ligger Sverige allra högst upp. Det är nog inte syftet med att dela ut “Alla borde vara feminister” i skolorna, men boken har faktiskt den funktionen att den sätter läget i Sverige i perspektiv. Den visar tydligt hur lång vi redan kommit och hur mycket jämställdheten förbättrat samhället. Utöver att den spär på vår typiskt svenska självgodhet påminner den framför allt om hur viktigt det är att vi nu inte vrider klockan bakåt och går tillbaka till en ojämställd verklighet som vi redan levt med i tusentals år – det var nämligen avgjort sämre för både kvinnor och män.

Bild 1 av 2

Chimamanda Ngozi Adichie.

Foto: Malin Hoelstad Bild 2 av 2
Annons
X
X
X
X
Annons
X