Annons
X
Annons
X

Fredrik Meiton: Vår våldsamma tid är bara en tebjudning

(uppdaterad)

Många har en känsla av att vi lever i en våldsam tid, men historiskt kommer andra världskriget bara på nionde plats vad gäller mördande. De viktigaste förklaringarna till det minskade våldet är staten och kapitalet, enligt psykologen Steven Pinker.

Amerikanska soldater i norra Burma 1944

Amerikanska soldater i norra Burma 1944 Foto: AP

Det var inte bättre förr. Det var mycket, mycket sämre. I alla fall om man med ”sämre” menar ”våldsammare”. På medeltiden var mord 100 gånger vanligare än i dag. I Europa utbröt då tre nya krig varje år, vilka årligen tog livet av tre till fem procent av befolkningen.

Sådant som för bara några hundra år sedan hörde till vardagen är numera ofta otänkbart. Se bara på populärkulturen. Under medeltiden var tortyr ett spektakulärt folknöje. Och bland dåtidens förströelser ingick en lek som gick ut på att med huvudet som enda hjälpmedel slå ihjäl en katt som satt fastspikad på en träskiva.

Och förvisso klagas det numera ofta på våld i film och dataspel, men dagens underhållning står sig slätt mot medeltidsklassiker som ”Rolandssången” eller ”Canterbury tales”. Eller varför inte ”Lancelot”, om kung Artur och riddarna kring runda bordet? Där möter läsaren bland annat en heroisk riddare som uppvaktar en prinsessa genom att lova att å hennes vägnar våldta den vackraste kvinna han kan hitta.

Annons
X

Det är inte bara medeltidens förflutna som är ett främmande, mer våldsamt land. De senaste tusen åren har sett en kontinuerlig våldsminskning på global nivå. Varför? Enligt Harvard-psykologen Steven Pinker är det framför allt vårt förnuft vi har att tacka för det. I sin nya bok The better angels of our nature (Viking, 802 s) söker han de bakomliggande orsakerna till våldsnedgången. Boken, vars 30-sidiga bibliografi rymmer runt tusen titlar, är en imponerande sammanställning av de senaste årtiondenas forskning på en mängd områden, inklusive arkeologi, historia, antropologi, biologi, psykologi och neurovetenskap.

Den första våldsdämpande processen berodde, enligt Pinker, på två nyckelinstitutioner: staten och kapitalet. Möjligen ryggar en och annan proggare tillbaka vid åsynen av detta notoriska radarpar. Sida vid sida har de hjälpts åt att först ”pacificera” och därefter ”civilisera” mänskligheten, om man får tro Pinker.

Pacificeringen inträffade i och med statens tillkomst. Även i sina allra våldsammaste former är staten bara en tredjedel så våldsam som ett genomsnittligt icke-statligt samhälle. Europas två våldsammaste århundraden, 1600-talet med sina många, långa religionskrig och 1900-talet med de två världskrigen, var bara en fjärdedel så våldsamma som det icke-statliga snittet. I dag tar vi staten för given, men över 99 procent av mänsklighetens historia utspelas i icke-statliga samhällen.

Trots den överväldigande bevisningen som finns tillgänglig är statens våldsdämpande verkan en relativt sentida upptäckt bland forskarna. Enligt Pinker ligger förklaringen i en utbredd ideologisk dragning mot föreställningen om ”den ädle vilden”, det vill säga att människan i sitt naturtillstånd är en fredlig varelse som lever i harmoni med sin omgivning.

Böcker som ”The Semai. A nonviolent people of Malaya”, ”The harmless people” om !kungfolket i Kalahariöknen och ”Never in anger” om det centralarktiska inuitfolket togs emot med stor entusiasm när de kom ut på 60-, 70-och 80-talen. Numera vet vi att semaierna mördar varandra med ett genomsnitt på 30 per 100000 invånare och år, och de gladlynta inuiterna dräper varandra med än större brio: 100 per 100000 invånare och år. Detta kan jämföras med dagens Europa, där det begås ett mord per 100000 invånare och år.

I växelverkan med kapitalismen blev staten en ännu effektivare kraft för våldsminskning. Pinker lånar och bygger ut en teori som först lanserades av den tysk-judiske sociologen Norbert Elias, vilken enkelt låter sig sammanfattas: statens våldsmonopol gjorde brott kostsammare, medan friare marknader och större rörlighet gjorde samarbete mer förtjänstfullt.

Utvecklingen var ett resultat av teknologiska landvinningar. Den militärteknologiska revolutionen på 1500-talet ökade statens möjlighet att kontrollera sin befolkning. Den ökade kontrollen ledde till större skatteintäkter, vilka i sin tur möjliggjorde satsningar på infrastruktur och teknologi. I Europa upprustades vägar, förfallna sen romartiden, bättre skor gjorde hästarna lättare på hoven, medan nya spann undvek att strypa dragdjuren. Hjulkärror, kompasser, klockor, spinnrockar, pedalmanövrerade vävstolar, väder- och vattenkvarnar är alla exempel på vardagsteknik som förfinades under senmedeltiden till glädje för kommers och kommunikation.

Pinker är noga med att påpeka att föreställningen om människans ”civilisering” måste kvalificeras en aning. Statens ökade makt gjorde det förvisso möjligt att bestraffa beteenden som stred mot statens lag, vilket mycket riktigt ledde till en drastisk våldsminskning överlag. Men vem som kan och bör bestraffa bestraffaren har förblivit en öppen fråga, och statsterror var länge en betydande post i våldsstatistiken (och fortsätter att vara det på vissa håll).

Pinker slår hål på ett antal vanföreställningar kring brottslighet. Till exempel tar han upp den djupt rotade föreställningen att underklassen, ständigt överrepresenterad i brottsstatistiken, slår in på brottets bana av desperation. I själva verket har denna föreställning dåligt stöd i forskningen. Snarare är det så att underklassen i praktiken är statslös. Eftersom förhållandet mellan staten och marginaliserade grupper präglas av ett ömsesidigt misstroende, tenderar de att ta till ”självhjälp” för att lösa problem som medel– och överklassen överlåter åt rättsapparaten.

Pinker listar de 21 blodigaste episoderna i världshistorien. Även om man ser till absoluta tal och därmed bortser från befolkningsökning återfinns 14 av dem utanför 1900-talet. Betraktat i proportion till befolkningsmängd är det bara andra världskriget som når topp tio (plats nio). På första plats kommer An Lushan-upproret under Kinas Tangdynasti på 700-talet, med över 30 miljoner dödsoffer.

Under 1900-talet har våldsnedgången fortgått i rasande takt. Sedan andra världskriget är det framför allt en siffra som ständigt pockar på uppmärksamhet: en envis nolla. Antalet gånger kärnvapen använts? Noll. Antalet gånger stormakter har hamnat i direkt konflikt med varandra? Noll. (Efterkrigstiden har sett den längsta freden sedan romartiden.) Antalet krig i Västeuropa? Noll. Antalet krig mellan utvecklade länder, antalet gånger ett utvecklat land har ockuperat ett annat, antalet internationellt erkända länder som gått hädan som resultat av erövring? Noll, noll och noll.

Civiliseringsprocessens två strukturförändringar har emellertid ett inbyggt tak; runt tio mord per 100000 invånare och år är så långt dessa processer kan föra oss. Hur kunde vi sedan fortsätta från tio till ett, som nämndes tidigare? Jo, genom två revolutioner: en humanitär revolution stärkte vår empatiska förmåga, och en rättighetsrevolution fick oss att anamma en universell moralisk måttstock för alla.

Den enskilt viktigaste faktorn i den humanitära revolutionen är människans ökande exponering för mångfald. Det skedde dels genom massläsandets genombrott i slutet av 1700-talet. Den omfattande urbaniseringen som ägde rum samtidigt skapade ytterligare en arena för möten med den Andre, som vidgade människans vyer.

Genom förmågan till utbytbarhet i perspektiven och det offentliga rum som för första gången uppstod i och med läsrevolutionen och urbaniseringen, blev det möjligt att föra kontinentomspännande samtal där man ställde de stora frågorna, skriver Pinker. Ur dessa processer föddes upplysningen. Filosofer som Kant, Rousseau och Locke formulerade sina universella moraliska principer på basen av erfarenhet och förnuft snarare än gudomliga påbud.

I och med detta resonemang bekänner Pinker färg på ett sätt som är svårsmält för många. Han påstår att alla samtal om moral baserade på förnuft och logik, som beaktar olika synpunkter och invändningar, oundvikligen kommer att nå fram till en överordnad moral – en moral som, i brist på ett bättre ord, är naturlig. Det är inte konstigare, menar Pinker, än att molekylärbiologer förr eller senare skulle upptäcka att DNA har fyra baser.

Förnuftet tenderar därmed mot icke-våld. Detta är en central insikt hos Pinker. Absurda föreställningar (om till exempel häxor, homosexuella eller judar) leder ofta till våld, i enlighet med Voltaires klassiska kvickhet att dumheter genererar grymheter. Förnuftet stärker vår förmåga till självbehärskning och långsiktigt tänkande, och det hjälper oss att tänka i proportionella termer.

Ett av Pinkers mer kontroversiella argument rör religionen. Likt alla vidskepelser, skriver han, leder religion till våld. Europas religionskrig tog livet av enorma mängder. Nästan sex miljoner människor dog i trettioåriga kriget; i proportionella termer är det på samma nivå som andra världskriget. Korstågen tog livet av ungefär en miljon människor i en tid då jordens totala befolkning var omkring 400 miljoner. Proportionerna blir desamma som för Förintelsen.

Människan är utan tvekan ett djur med en oöverträffad förnuftskapacitet. Men mer än det är hon ett socialt djur. Otaliga experiment visar att när vi tvingas välja mellan vårt förnuft och vår grupptillhörighet, väljer vi det senare, även i fall med katastrofala konsekvenser. Tre fjärdedelar håller med övriga testdeltagare om de påstår att det godaste vinet är det som i hemlighet spetsats med ättika. Samma andel kommer att trotsa sina egna sinnesintryck om de strider mot den övriga gruppens. 70 procent kommer att tilldela andra testdeltagare elstötar på dödliga nivåer om de uppmanas till det av en testledare. Det är i det sociala man finner förklaringen för den destruktiva potentialen hos många politiska och religiösa ideologier. Dess schematiska utopism, för att hårdra det, är som klippt och skuren för massmord på en grupp av människor av en annan.

Men förnuft och grupptänkande kan också göra gemensam sak och vägleda oss i sökandet efter det goda samhället, menar Pinker. När han talar om förnuft menar han alltså inte i första hand individens förmåga till rationellt tänkande, utan snarare ett kollektivt moralbygge på förnuftets grund, med empati som murbruk. Numera kallar vi det resulterande regelverket – ofta med ett föraktfullt anslag – för ”politisk korrekthet”.

Om man accepterar Pinkers resonemang infinner sig ytterligare en fascinerande förklaring för den dramatiska våldsnedgången sedan andra världskriget. På 70-talet gjorde den amerikanske filosofen James Flynn en revolutionerande upptäckt: en genomsnittlig person gjorde då bättre ifrån sig på ett IQ-test än 98 procent av sina förfäder från 1910.

Ökningen gäller emellertid inte all sorts intelligens. Flynneffekten, som fenomenet kallas, har visat sig vara resultatet av en kraftigt ökad förmåga till abstrakt tänkande – precis det vi behöver för att begrunda våld och moral i universella termer.

Förnuftet, för att tala med Pinker själv, ”är ett öppet kombinatoriskt system, en motor kapabel att generera ett obegränsat antal nya idéer. När det är programmerat med ett grundläggande egenintresse och förmågan att kommunicera med andra, kommer dess egen logik, med tidens fullbordan, att driva fram respekt för ett ständigt ökande antal andra.” Den som inte skräms på flykten av den ohämmade upplysningsvurmen och den kusliga determinismen har all anledning att känna tillförsikt.

Fredrik Meiton
är doktorand i historia vid New York University.

Annons
Annons
X

Amerikanska soldater i norra Burma 1944

Foto: AP Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X