Annons
X
Annons
X

”Väljarna i Sverige bör få mer verklig makt”

Efter krisen kring Decemberöverenskommelsen finns all anledning att fundera över demokratin i Sverige. Dagens partikulturer innebär att det som kommer uppifrån lovordas utan ifrågasättanden. De som går emot får betala ett högt pris. Därför krävs åtgärder för att bättre försvara väljarnas intressen, skriver Finn Bengtsson och Rolf K Nilsson, som nu grundar en stiftelse med syfte att försvara demokratin.

(uppdaterad)
Det nya politiska läget
Stefan Löfven höll presenterade Decemberöverenskommelsen tillsammans med Allianspartierna och Miljöpartiet den 27 december 2014.

Stefan Löfven höll presenterade Decemberöverenskommelsen tillsammans med Allianspartierna och Miljöpartiet den 27 december 2014. Foto: Henrik Montgomery/TT

DEBATT | DEMOKRATIN

Demokratin som system och vikten av demokratiskt inflytande förekommer ofta i politiska högtidstal. En läpparnas bekännelse är lätt, men att praktisera demokrati har visat sig betydligt svårare. Vi avser vanligen ”folkstyre” eller ”folkmakt” och i regeringsformens första kapitels första paragraf kan vi läsa att ”All offentlig makt utgår från folket”. Vår ståndsriksdag gjorde emellertid fram till mitten av 1800-talet stor skillnad på folk och folk. Först 1919 fick vi lika rösträtt för män och kvinnor, men fortfarande var de under 23 års ålder, straffångar och människor med fattigvårdsunderstöd eller stora skatteskulder utan. Dessa brister i demokratin har genom åren korrigerats i allt väsentligt.

I jämförelse med många andra länder har vi nått långt när det gäller demokrati, demokratiskt inflytande, medborgerliga rättigheter och yttrandefrihet. Men vi saknar ändå en kontinuerlig och levande diskussion om demokratins innehåll idag. Intresset att stimulera en sådan debatt saknas, inte minst bland politiker. Vi tycks leva i föreställningen att vår demokrati är så välutvecklad att den inte behöver analyseras. En vanföreställning som gör att vi slår oss till ro med den skeva uppfattningen att vi lever i den bästa av världar när det gäller demokratiskt styre.

Bakom kulisserna, och i riksdagens korridorer, finns tydliga maktambitioner hos ett skikt av politiker och högre partitjänstemän. Maktbegär legitimerar lätt klassiska härskartekniker på bekostnad av korrekta interndemokratiska processer. Missnöje med denna ordning accepteras inte. Locket på och utfrysning är mer regel än undantag.

Annons
X

Allt för ofta hävdas – för att mörka de verkliga motiven att gå runt de demokratiska spelreglerna – att ”exceptionella lägen” kräver exceptionella åtgärder och beslut. På detta vis berättigas toppstyrningen, den får en legitimitet som den inte har. Att ifrågasätta toppstyrningen och att de demokratiska spelreglerna ställs åt sidan möts med anklagelser om ansvarslöshet, okunnighet och bristande solidaritet.

Efter valet 2014 hävdade de som senare ställde sig bakom Decemberöverenskommelsen (DÖ) att ett exceptionellt parlamentariskt läge hade uppstått. Detta var inte sant. Under en stor del av 1900-talet har vi haft liknande parlamentariska situationer i Sverige. De svaga regeringarna har i enlighet med regeringsformen och riksdagsordningen vinnlagt sig om att skapa majoritet i riksdagen för sina beslut eller, alternativt, skapat ett större regeringsunderlag som garanti för en majoritet.

Men den 27 december 2014 var det bekvämt att peka på ett exceptionellt parlamentariskt läge för att med DÖ släta över hur en svag regering gravt åsidosatt sin skyldighet att förankra sitt enskilt viktigaste beslut, statsbudgeten, bland riksdagens ledamöter. Detta gjorde partitopparna bakom ryggarna på majoriteten av riksdagens berörda ledamöter och krävde därefter, ofta med otillbörlig påverkan genom toppstyrningens klassiska verktyg, obrottslig lojalitet mot ett i grunden demokratifientligt beslut.

Vis av denna bittra erfarenhet från politikens finrum, parat med ett brett folkligt stöd, har vi känt oss inspirerade att föra frågan vidare och grundar nu därför ”16 juni stiftelsen”.

Vi vill öppna för en nödvändig och bred dialog både inom och utom partiväsendet om hur det står till med den interna demokratin i partierna. Förhållandet mellan de valda och väljarna måste hela tiden stå i fokus. Vem är det man tystar när man tystar en riksdagsledamot? Är det den enskilde ledamoten eller är det väljarna?

Det är ingen hemlighet att svensk politik sedan lång tid präglas av en ökad centralisering av makten. Detta medför att allt färre istället för allt fler tillåts vara med och påverka politiken. Politiken har blivit allt mer toppstyrd och därmed allt mindre lyhörd för vad medlemmarna tycker. Som en direkt konsekvens minskar antal medlemmar i de politiska partierna. Men partiernas ekonomi baseras inte längre på medlemmarna utan i allt större omfattning på valresultat vilket fört oss mot en politikens kvartalskapitalism. Det är de snabba klippen som har företräde. Med snabba åsiktsbyten är det lättare att hantera en mindre skara. Intresset att behålla medlemmar som har invändningar är synnerligen begränsat. Vi lever i den politiska paradoxen att samtidigt som våra politiska partier får allt större makt minskar den folkliga förankringen.

De politiska valkampanjerna har blivit som vilka reklamkampanjer som helst. En liten klick i toppen av partiet står för alla huvudbudskap som ska nå ut till väljarna. Hur opportunt och därmed möjligen tveksamt detta budskap än kan uppfattas av övriga valarbetare – från ideellt arbetande medlemmar till heltidsarvoderade rikspolitiker – så finns det en närmast cementerad partikultur som kräver att den enskilde fogar sig inför maktelitens begär.

Med de nuvarande inarbetade strukturerna i dagens partikulturer underhålls detta besvärande fenomen av att alla, med eller emot sin vilja, vet priset för ”civil olydnad” inom partiet. Är man intresserad av att göra karriär är det bäst att veta sin plats. Då är det bättre att bli en del av det hov som finns runt ledningen som prisar och lovordar allt som kommer uppifrån utan att ifrågasätta. Alla vet att detta är ett beteende som belönas. Det är ja-sägarnas tid i politiken.

Hur kan detta ändras och vad vill vi rent konkret åstadkomma? Det kan sammanfattas i tre huvudpunkter:

1. Vi vill minska partiorganisationernas makt. Maktens centrum i riksdagen ska vara de förtroendevalda inte partiorganisationerna. Premiera partier som premierar medlemmarnas inflytande över utvecklingen av politiken. Stimulera till fler naturliga kontaktytor mellan förtroendevalda och väljare.

2. Det statliga ekonomiska stödet till riksdagens partier ska inte disponeras av partierna. Detta ska ske genom ett gemensamt regelverk, lika för alla ledamöter oavsett partiernas storlek. Vi bör behålla 349 riksdagsledamöter som var och en får större befogenheter än idag och under större personligt ansvar. Vi vill också skapa större möjligheter till personval, och att inte partianslutna ska kunna bli politiskt förtroendevalda.

3. Vi vill att en oberoende författningsdomstol införs, till försvar för våra folkvaldas rätt till makten över sitt eget uppdrag. Till motvärn mot att partiledningarna lättvindigt i avtal kan avlöva riksdagsledamöterna deras grundlagsskyddade rättigheter och skyldigheter gentemot väljarna.

Finn Bengtsson (M)

riksdagsledamot, Östergötland, grundare av ”16 juni stiftelsen”

Rolf K Nilsson (M)

före detta riksdagsledamot, Gotland, ordförande ”16 juni stiftelsen”

Finn Bengtsson och Rolf K Nilsson Foto: Henrik Montgomery/TT och Riksdagen

Annons

Stefan Löfven höll presenterade Decemberöverenskommelsen tillsammans med Allianspartierna och Miljöpartiet den 27 december 2014.

Foto: Henrik Montgomery/TT Bild 1 av 2

Finn Bengtsson och Rolf K Nilsson

Foto: Henrik Montgomery/TT och Riksdagen Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X