Annons
X
Annons
X
Film
Recension

Vägen vågar inte gå hela vägen

Glöm Armageddon, Deep Impact och Doomsday. När det verkligen gäller att visa världens undergång är det mer skrämmande att tona ner än att ösa på. I Vägen får vi själva föreställa oss vad som hänt.

Betyg: 4 av 6

Vi har översvämmats av undergångsfilmer de senaste åren. Jorden har drabbats av allt från smältande isar och förbrännande hetta till meteoriter och utomjordingar. Och som om inte det var nog har vi gång efter annan anfallits av jättemonster eller översvämmats av zombier och vampyrer. Filmerna verkar ha blivit fler allt eftersom hoten - den stundande klimatkatastrofen? - har kommit allt närmare. Denna kärlek till undergången liknar mer och mer en besvärjelse. Om vi iscensätter undergången på alla tänkbara sätt, kanske den inte inträffar. Samtidigt som undergångar någonstans också är väldigt underhållande. Den som tänker se Vägen ska däremot inte vänta sig jättevågor över New York eller rymdskepp över Washington.

Filmen, baserad på Cormac McCarthys Pulitzerbelönade roman, känns litet som den ultimata katastrofhistorien. Genren kommer nog att behöva ta sig en välbehövlig paus efter den. Regissören Hillcoat följer troget författaren McCormacks intentioner genom att tona ned istället för att bre på, vilket naturligtvis är mycket effektivare om man vill skrämmas på riktigt.

I Vägen får vi aldrig veta vad som drabbat världen, i detta fall som vanligt USA. En dag bara händer något, kanske en jordbävning. Det brinner och det mullrar. Jorden täcks av ett ogenomträngligt grått och kallt dis som tar död på alla växter och djur. Och människan förvandlas snabbt till människans varg. Sanningen är ju att människor är mycket hemskare än alla sorters monster.

Annons
X

Huvudpersoner är en far och en son, som från att ha varit delar av lycklig familj, nu har sjunkit ned till uteliggares nivå med sina tillhörigheter i en shoppingvagn. Tillsammans strävar de fram längs rasade vägar med riktning mot kusten. Vad som väntar dem där vet man inte. Är havet fortfarande blått? Kvar lämnar de minnen av en solbelyst idyll med en hustru/mamma, som det nu är bäst att glömma.

Knäckta vägbroar, svartbrända skogar, gråa fält och hjälplösa människor. Sceneriet känns igen från andra filmer, inte minst kommer jag att tänka på Mikael Hanekes undergångsvision Vargens tid. Landskapets vattensjuka sprickor speglas fint av Viggo Mortensens fårade och tårfyllda ansikte. Far och son har bara en revolver med två kulor till sitt försvar eller för att i sista hand rikta mot sig själva. Deras väg kantas av tur, när de hittar ett oväntat matförråd, och otur, när de stöter på kannibaler, särskilt sugna på mjälla barn. Här antyds dock tack och lov mer än visas.

I denna utsatthet håller ändå pappan moralens fana högt. Han och sonen tillhör de goda och bär kvar elden inom sig, upprepar han. När teorin sätts på prov av verkligheten och pappan vacklar i sin medmänsklighet, påminner sonen honom om hans egna ord. Det är väl detta som är själva budskapet - att kämpa för att fortsätta att uppföra sig civiliserat även när samhället störtar samman runt omkring en.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Sedan måste man påpeka att även denna film, liksom nästan alla amerikansk film, lider av en räddhåga för att stöta sig med publiken och gå hela vägen. Hade man vågat det hade Vägen blivit ännu mer drabbande. Nu känner man sig ändå inte riktigt berörd.

    Annons
    X
    Annons
    X
    X
    X
    X
    Annons
    X